Häromdagen deltog jag i en mycket stimulerande debatt om kulturens framtid. Diskussionen inleddes med ett anförande av Ny Tids chefredaktör Nora Hämäläinen med rubriken “Kulturens framtid – konst, bildning, innovation”, i vilket hon förtjänstfullt diskuterade olika nya försök att kombinera tanken om kulturens egenvärde med alltmer framträdande krav om att kulturen skall vara nyttig, d.v.s. äga även olika former av instrumentellt värde.
Hämäläinen citerade bland annat en nyutkommen bok av David Karlsson (En kulturutredning: Pengar, politik och konst, 2010), i vilken denne med hänvisning till den australiensiska ekonomen David Thorsby presenterar relationen mellan konst, kulturella och kreativa näringar i form av i varandra ingående cirklar. En liten cirkel i mitten representerar konst och kultur för kulturens egen skull (och de kulturproducenter som hankar sig fram på dessa villkor), medan det instrumentella bruket av konsten ökar ju längre utåt vi kommer, till näringar som uppstår kring den kreativa kärnan.Den livliga debatt som följde efter detta anförande kom långt att koncentrera sig på distinktionen egenvärde vs. instrumentellt värde. Är det möjligt, eller rentav nödvändigt, att föra ett slags dubbel bokföring, där kulturproducenterna för att överleva i allt högre grad går med på att underkasta sig marknadslogikens krav på snabbt tempo och synlighet? Eller borde man snarare, så som en debattör ganska frustrerat framförde, göra sig av med hela den försäljningens retorik som i dag får ett av sina klaraste uttryck i diverse strategiska betänkanden? Frågan är komplicerad och medger inga enkla lösningar, detta speciellt eftersom distinktionen mellan egenvärde och instrumentellt värde genomsyrar vårt västerländska tänkande så djupt att vi nästan är begreppslösa då det gäller att utveckla alternativa tänkesätt. I det som följer vill jag dock presentera ett analogiresonemang, som kanske kan utstaka möjliga vägar framåt.
Analogin ser ut som följer. Alltsedan miljörörelsens begynnelse har det funnits en motsättning mellan miljöhänsyn, å ena sidan, och ekonomiska intressen, å andra. Även fortsättningvis finns det många som håller fast vid denna dualistiska polarisering. Trots att denna polarisering naturligtvis i mångt och mycket är befogad, har det på senare tid även vuxit fram alternativa tänkesätt, som i stället för att gestalta problemet i termer av en rigorös motsättning mellan “goda”, miljöhänsyn, och “onda”, ekonomiska intressen, framhåller att miljöns välbefinnande kan befrämjas genom ett flertal miljöstrategier, där dessa uppfattas som åtgärder för att befrämja miljöns välbefinnande oberoende av det konkreta sammanhang (politik, ekonomi) i vilka de framträder. Exempel på miljöstrategier inom politiken är olika former av regleringar, inom näringslivet utsläppshandel. Tanken är alltså att det finns ett övergripande egenvärde (miljöns välbefinnande), som kan befrämjas genom ett flertal situationsanpassade instrumentella medel (regleringar, utsläppshandel), som får sin poäng och sitt syfte i relation till det egenvärde de är tänkta att tjäna.
Enligt mig kan denna i grunden aristoteliska tankegång med fördel också tillämpas på frågan om kulturens villkor i dagens samhälle. Med andra ord: i stället för att låsa sig vid en rigorös motsättning mellan kultur som egenvärde och kultur som instrumentellt medel för att “må bra”, kunde man tänka sig kultur som ett egenvärde som beroende på handlingsdomän kan befrämjas genom ett flertal situationsavpassade instrumentella medel eller kulturstrategier, som får sin poäng och sitt syfte i relation till det egenvärde de är tänkta att tjäna. I debatten framkom de facto även synpunkter som ledde åt detta håll, till exempel en debattörs iakttagelse om att många tongivande ekonomiska fora även innehåller rikligt med upplysningar om olika slags kulturevenemang. Det är min förhoppning att ett sådant aristoteliskt tänkesätt kunde leda till både en rikare debatt och ett större befrämjande av det som vi väl alla är ense om att är värt att understöda som självändamål, d.v.s. mänsklig kulturell blomstring till egen och andras glädje.
Doktorand i miljöstrategier och teknikutvärdering vid Aalto Universitets tekniska högskola samt HIST (Helsinki Institute of Science and Technology)
Nina Janasik
