Det sägs ibland, och inte utan anledning, att svenskarna är världens mest trendkänsliga folk. Den snabba och för välfärden framgångsrika moderniseringen, tillsammans med frånvaron av krig och yttre hot, ska ha gjort det ointressant att blicka bakåt eller bevara traditioner i någon större utsträckning. Att ligga i framkant och snabbt insupa influenser utifrån, kosta vad det kosta vill i termer av historisk medvetenhet, har under lång tid visat sig vara ett oemotståndligt recept på välstånd.
Vad är då det mest trendiga man på senare tid har kunnat ägna sig åt i detta modernitetens förlovade land? Jo, det är något så omodernt, närmast antimodernt, som att sätta sin egen surdeg, att enligt ett mer än 5 000 år gammalt egyptiskt recept blanda vatten med rågmjöl för att odla en jästsvamp- och bakteriekultur, som likt en Tamagotchi regelbundet måste matas för att hållas vid liv. Och förstås att baka bröd på denna surdeg, gärna också att blogga om hela äventyret.
En god tumregel för att hålla koll på gentrifieringen i Stockholm lär numera vara att räkna antalet pizzerior, sushiställen respektive surdegsbagerier. Medan pizzeriorna av modets svängningar i hög grad förpassats till områden med lägre status, håller nämligen surdegsbagerierna på att ta över sushiställenas dominans i de mest attraktiva stadsdelarna.
”Med denna återkomst häver sig surdegen än en gång som ett kulturellt ställningstagande”, konstaterade Richard Tellström, lektor i måltidskunskap, i en understreckare i Svenska Dagbladet nyligen, där han beskrev hur det syrade brödet tidigare varit en laddad symbol, framför allt i den kristna traditionen, inte minst i samband med nattvardens instiftande och vid kyrkosplittringen på 1000-talet (då de latinsk-katolska och grekisk-ortodoxa falangerna anklagade varandra för att vara prozymiter respektive azymiter – för eller mot surdeg i nattvardsbrödet!).
Dagens surdegstrend hör väl snarast hemma i det växande intresset för omsorgsfull och långsam matlagning, i riktning bort från halvfabrikat och konstgjorda tillsatser. En återgång till det naturliga, skulle säkert många vara benägna att säga – och säkert rör det sig delvis om en backlash mot 70- och 80-talets förtjusning i sparknep och artificiella genvägar i köket – fast frågan är om det inte framför allt har en mer prosaisk förklaring: att fler har råd att konsumera ekologiska produkter, att satsa på ”äkta vara”.
Men ändå: varför just surdeg, varför just i Sverige och varför just nu? Kanske var det bara på tiden. I matväg har det dagliga brödet varit förvånansvärt eftersatt på de annars kulinariskt klanderfria svenska borden. Att bry sig om så världsliga saker som hur maten smakar må av hävd, liksom njutning och sinnlighet överlag, ha varit mer acceptabelt i Sverige än i Finland, men just vad gäller bröd har svenskarna hittills legat i lä.
Inte för att surdgsbrödet precis är någon ny upptäckt i Sverige – det har varit en stapelvara sedan urminnes tid. Liksom förresten senapskålen, för vilken intresset var måttligt ända tills den i slutet av 1900-talet, via det moderna italienska köket, återintroducerades under namnet rucola. Då var det plötsligt ingen hejd på entusiasmen.
Så kanske krävdes helt enkelt en exotisering av den gamla sura degen, via unga bloggare som efter weekendresor till Paris rosenkindat gett sig i kast med att försöka baka sina egna levain-bröd. Bara för att upptäcka att de på svenska kallas surdegsbröd, och att de hade kunnat göra samma fynd om de bara rotat lite i den egna kokbokshyllan.
