1,K

Vem är vem? Och hur kan det bevisas? Mikael Brunila har läst in sig på passets historia.

Boken är en spretig historia, så som historieskrivning gärna får vara.Groebner inleder med en berättelse. I renässansens Florens levde en snickare vid namnet Manetto. En dag bestämmer sig hans vänner för att spela honom ett spratt. I samråd med familj och bekanta börjar de bete sig som om Manetto vore en annan, en hantverkare vid namnet Matteo. Den förundrade Manetto ger snart upp sina protester och accepterar sitt nya liv. Dessutom är ”Matteos släkt kanske rikare”, så som någon tröstar Manetto.

Tusen år av personbevisVem är vem? Och hur kan det bevisas? Mikael Brunila har läst in sig på passets historia.Valentin Groebner, historiker vid universitetet i Luzern, har skrivit boken Personbevis – Passets födelse i medeltidens Europa. Boken är en spretig historia, så som historieskrivning gärna får vara.Groebner inleder med en berättelse. I renässansens Florens levde en snickare vid namnet Manetto. En dag bestämmer sig hans vänner för att spela honom ett spratt. I samråd med familj och bekanta börjar de bete sig som om Manetto vore en annan, en hantverkare vid namnet Matteo. Den förundrade Manetto ger snart upp sina protester och accepterar sitt nya liv. Dessutom är ”Matteos släkt kanske rikare”, så som någon tröstar Manetto.Passets och personbevisets historia faller tillbaka på frågorna ”Vem är vem? Och hur kan det bevisas?”Vad man identifierat personer efter har varierat mycket under de senaste tusen åren. När Karl den djärve stupat utanför Nancy 1477 kunde han identifieras endast med stor möda, för han påträffades naken (under senmedeltidens fältslag togs kläder och utrustning från stupade till vara för att säljas vidare). Utan sina kläder saknade kungen de igenkänningstecken och den sociala ställning som han vanligtvis identifierades med.Huden och den nakna kroppen hade varken i berättelsen om Manetto eller om Karl den djärve någon särställning som plats för identifiering. Viktigare var det sociala, interaktionen med andra människor, respektive status genom klädsel.Identifieringsprocesser visar oss genom vilka märken individualiteten byggts upp och vilken kontinuitet individens natur ansetts ha. Det medeltida begreppet complexio syftar på olika blandningar av de fyra kvaliteter som ansågs känneteckna alla varelsers kroppar: varmt, kallt, fuktigt och torrt. Hos människan var det därför balansen mellan fyra olika kroppsvätskor som bestämde hennes natur. Ålder och kön spelade in på balansen, men likaså yttre faktorer så som klimat. De tröga nordborna kunde alltså bli mera kvicktänkta om de reste söderut till värmen där deras blod kunde flöda snabbare.flytande till fastVitt, rött och svart var inte hudfärger utan kroppsfärger. Svart och vit förknippades inte med någon fast geografisk plats. Jean Bodin menade att mörka sydlänningar som flyttade norrut snart skulle få omvälvningar i ”vätskebalansen” och bli ljusare till hyn och få annorlunda humör. Med tiden blev de här ”flytande” egenskaperna mera fasta. Yttre anletsdrag och färger kom att beteckna en oföränderlig inre natur. Begreppet ras introducerades i början av 1500-talet som en kategori för olika människogrupper. Fysionomikern steg fram som en expert som kunde knyta samman olika karaktärsdrag med yttre anletsdrag. Den cyniska experten tog position som den verkligt vita personen – en som kunde ange alla andras natur.Personbeviset har också en teknisk historia, som sker i växelverkan med uppfattningar om människans identitet. Glappet mellan personen och identitetshandlingen berör flera punkter: En tillförlitlig bild måste göras av individen. Bilden måste distribueras. Personförteckningar måste skapas och uppdateras. Flera olika institutioner tävlade om att få göra det. Dop- och biktböcker, uppbåd, folkbokföring, registrering av skattebetalare … Spridningen var både institutionell och geografisk i ett Europa där den starka nationalstaten inte ännu upprättats. Den centrala administrationsmyndigheten föddes först i revolutionens Frankrike, 1792.Fast ”ju mer tecknen blev direkta igenkänningsmärken för medicinsk och juridisk tillhörighet, desto mer blev de till ett instrument för lögnen”. Ju fler spärrar som upprättades, desto mångfaldigare blev metoderna för förfalskning. Kontrollen producerade sina egna brottslingar.1464 inrättar Ludvig XI obligatoriska personliga identitetshandlingar, ett så kallat passeport, för sina budbärare. Men det är försöket att inrätta ett allmänt tiggeriförbud som ”bokstavligt talat blir upphovet till identitetshandlingen i 1500-talets Europa.” Identitetshandlingarna var under medeltiden för det mesta ett privilegium. De försäkrade trygg lejd under beskydd av den person som utfärdat handlingen. I och med tiggeriförbudet blev identitetshandlingarna en skyldighet, ett direkt ingrepp i folkkroppen. Eller så som man bestämde i det tyska riket 1551: Alla zigenares pass och skyddsbrev skulle omedelbart beslagtas och förstöras, för de kunde inte vara annat än förfalskade. Men passet har aldrig tillhört oss, utan den utfärdande myndigheten. Det är straffbart att manipulera identitetshandlingar. Säkerhetspersonal på flygfält kontrollerar egentligen inte ifall vi är autentiska eller inte, utan om våra pass är det. Med andra ord, vare sig man har ett pass eller inte så bestäms ens status av just passet. Utan pass och uppehållstillstånd betraktas man som illegal – inte på grund av vem man är, utan för att man saknar bevis för att man är den man är.
Valentin Groebner: Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa. Översättning: Tommy Andersson. Mediehistoriskt bibliotek 5, Glänta Produktion 2009.

Mikael Brunila