I en kolumn i måndagens Helsingin Sanomat funderar tidningens Pariskorrespondent Heli Suominen över varför inställningen till samhälleliga protester av olika slag och också till strejker är så mycket njuggare i Finland än i Frankrike.
Hon tar som ett aktuellt exempel de uppmuntrande ropen hon nyligen hörde i gathörnen i Paris från både byggnadsarbetare och kafépersonal till demonstrerande jordbrukare i sina traktorer. I Finland ställde däremot många privatpersoner upp för att bryta stuvarnas strejk och statsminister Matti Vanhanen talade än en gång för begränsningar av strejkrätten, med motiveringen att strejken i hamnarna skadat Finlands rykte i utländska affärskretsar.
Men inte har det alltid varit så hos oss heller. Förr såg man allmänt arbetsgivare och arbetstagare som jämbördiga parter och strejker (eller lockouter) som ganska normala inslag i avtalsförhandlingarna. Hur har opinionerna förändrats?
I papperstsunamin som utlösts av uppröjningen av mitt arbetsrum hamnade häromdagen ett tidningsklipp framför mig, som kanske ger en del av förklaringen. Det var en ledare i Hbl 28.10 1984 där Jan-Magnus Jansson under rubriken ”Consensusbyggarens testamente” bedömde Max Jakobsons insats som chef för Näringslivets delegation, EVA, i tio år. Han refererar till Jakobsons avskedstal där en mycket mörk bild tecknades av partipolitiseringen och folkfrontsregeringarna i början av 1970-talet som hotade de traditionella värdena och skapade misströstan bland företagarna. ”Knappast någon trädde fram för att försvara marknadsekonomin”, sammanfattade Jakobson.
Men snart förändrades situationen enligt Jakobson totalt: ”Vi har övergått till ett samhällstillstånd, som präglas av individcentrering och marknadstillvändhet. De radikala kraven på förändring har tystnat, vi lever i en tid av consensus.” I hur hög grad detta berodde på EVA:s arbete är väl svårt att säga. Man kan i alla fall notera att en liknande förändring skedde i Sverige, där arbetsgivarnas tankesmedja Timbro fick större resurser än EVA, och också lyckades förändra opinionsklimatet kraftigare än i Finland. Så fick Sverige en helborgerlig regering tidigare än vi och nedmonteringen av den nordiska modellen har hunnit längre där.
Man kan samtidigt notera en viktig reservation från Janssons sida till Jakobsons utläggning: ”Marknadsekonomin som system kräver som komplettering en aktiv och socialt medveten stat. Det finns faror i den rådande mentaliteten, som präglas av superindividualism och önskan att förverkliga det egna jaget. De får inte släppas lösa bortom all kontroll.” En sådan blödighet verkar inte ha tilltalat Jakobson som såg samhällelig oro och arbetskonflikter som det enda alternativet till consensuspolitiken. Han trodde tydligen på ”den enda vägen”, liksom Margaret Thatcher och Iiro Viinanen.
Suominen hänvisar i sin kolumn till en doktorsavhandling som sociologen Eeva Luhtakallio lägger fram i juni. Luhtakallio konstaterar att den franska traditionen underlättar en politisering av samhälleliga frågor. ”I Finland fungerar argument som baserar sig på effektivitet, laglighet och avtal bäst, medan de populäraste argumenten i Frankrike, enligt sociologen, betonar medborgarnas rättigheter, solidaritet och jämlikhet.”
Peter Lodenius
