”Enda skälet till att jag inte tittar på Yle Teema är att jag lyssnar på Ylen ykkönen. Jag bandar massor, men jag hinner aldrig titta på det.” Den här kommentaren fälldes av en vän, vi kallar honom B, i en diskussion som jag deltog i för några veckor sedan. Samtalet som just då rörde sig kring kulturutbudet i medier, hade börjat glida över i en allmän pessimism och klagan över kulturens förflackning i det offentliga rummet.
Yle Teemas konkurrent var i detta fall inte den allmänna brådskan i arbetslivet, eller andra typer av fritidsintressen, utan uttryckligen det kulturutbud som är tillgängligt via andra medier. B’s poäng i all enkelhet var att det tvärtom kanske finns mycket mera av högklassigt kulturutbud än förut – också högklassig kulturjournalistik – tillgängligt för vem som helst, via teve, radio och webb. Så mycket att det är omöjligt att hållas à jour, att hinna med, även om man är en storkonsument av den aktuella typen av kultur.
Det är värt att fundera på det här när man försöker greppa de förändringar som sker i det offentliga rummet. Människor som jobbar inom medier vittnar ofta idag om att det inte finns tid att göra något ordentligt, att man måste göra snabbare och ytligare grejer. Att man måste ha höga tittar, lyssnar och läsarsiffror för att alls få hålla på. Att man uppifrån har slopat kvalitetskriterierna på kulturbevakningen, och gör livet surt för dem som yrkar på kvalitet. Faktum är också att de tryckta mediernas lönsamhetsproblem har minskat utbudet av fördjupad och reflekterande text i dagstidningar. Det är kanske inte längre där man hittar storheter som ”den finlandssvenska essän” eller ”litteraturkritiken”. Därför är det lätt att dra slutsatsen att det som sker är en allmän totalförsämring.
Samtidigt tipsar folk dagligen sina facebook-kompisar om texter i New York Times, debatter i Aftonbladet, radioprogram på BBC. Endast språket är ett hinder – och tiden som inte räcker till att följa upp ens en bråkdel av allt som känns angeläget och som de facto är lättillgängligt. Det finns Ny Tid-läsare som säger att de gillar tidningen men tycker att den kommer ut för ofta: man hinner inte läsa allt på en vecka. Själv avstod jag efter en tid från London Review of Books, inte för att den inte kändes angelägen, utan för att de olästa numren började hopa sig och den där semestern gick åt till att läsa de böcker som också hopat sig.
Att ge B rätt betyder ändå inte nödvändigtvis att man avfärdar problemet med det offentliga rummets förytligande. Men det kanske inte bara handlar om förytligande i de flesta fall, utan om splittring: för dem som har lämpliga facebookpolare, lämplig sorts intressen och lämpliga medievanor kan leva i ett internationellt, intellektuellt och högkulturellt paradis högt över dagspolitikens, lättunderhållningens, webbdebatternas och gratistidningarnas kortfattade fyrkantighet, kritik som konsumentupplysning och förfulade debattkultur.
Tankefelet som många i högkulturfåran gör är att utgå från att de som inte rör sig i deras egen
medienisch står utanför allt fördjupat, tankekrävande och allmänbildande. Sanningen är kanske ändå att vi i det breddade medielandskapet har allt mindre koll på hur andra beter sig i media, vad de vet, vad de tänker och vad de tar in.
Nora Hämäläinen
