Carpe diem!

av Claes Andersson

Inom finländsk kulturpolitik råder det ingen brist på program och utredningar. Den senaste utredningen om kulturens framtid presenterades nyligen för riksdagen och är resultatet av en kommitté som undervisnings- och kulturministeriet tillsatte för ett par år sedan. Kommittén har gått grundligt tillväga, och hört ett stort antal organisationer och mänskor verksamma inom kulturen. Dessutom har kommittén ordnat seminarier och andra diskussionstillfällen samt fördjupat sig i ett stort antal tidigare utredningar och redogörelser från de senaste två decennierna.

Här föreligger ett material som vore ett bra underlag för en ordentlig kulturdiskussion i riksdagen.

Men vad hände? Efter de obligatoriska gruppanförandena i riksdagen avfolkades salen snabbt, och ”debatten” fördes sedan inför en närmast tom plenisal! Fortfarande tycks majoriteten av riksdagsledamöterna inbilla sig att kulturen är mindre viktig än de så kallade ”tunga” ämnena, som ekonomi, energi och utrikespolitik. Ingenting kunde vara mera fel än en sådan antikverad, okunnig och fördomsfull inställning.
När Vivica Bandler hävdade att ”kultur är det enda som verkligen lönar sig” har utvecklingen gett henne rätt. Också ekonomiskt och med beaktande av kulturens förmåga att skapa nya arbetsplatser, för att inte tala om kulturens och konstens förmåga att förena och integrera olika kulturer borde kulturen, konsten och kommunikationerna prioriteras som en omistlig del av våra nya möjligheter att klara oss på den globala marknadsplatsen. Vi har redan de grundläggande förutsättningarna; en välfungerande infrastruktur, goda utbildningsvägar och -resurser, goda internationella nätverk och många internationellt välkända budbärare inom musik, film, design, litteratur, dans, performance etc.

Synd om kulturen och dess framtid, och skam över våra folkvalda som ännu inte verkar ha fattat att kulturen, konsten och kommunikationen är vår framtids stora möjlighet, vårt historiska momentum! Den materiella produktionen och konsumtionen har nått  sin vägs ände medan den immateriella produktionen tillhör framtiden – bara vi förstod att utnyttja den!
Det bästa och viktigaste i den aktuella utredningen är att man äntligen på allvar och systematiskt går in för att bredda kulturens och konstens finansiering. I åtgärdsprogrammet föreslås att samtliga ministerier deltar i strävan att beakta kulturen och konsten vid all samhällsplanering och vid allt beslutsfattande (någonting som man inom EU ville driva igenom redan för femton år sedan; kulturen bör sitta med vid alla bord där politiska beslut bereds och fattas).

Kulturen angår och berör oss alla. Den kan inte trängas in i kulturministeriets lilla kulturbudget. Finge man med alla andra ministerier, i projekt som berör deras ansvarsområde, kunde kulturens resurser avsevärt stärkas.
När det till exempel gäller bevarandet av vårt kulturarv och vår kulturmiljö vore det naturligt att åtminstone jord- och skogsbruksministeriet, försvarsministeriet, arbets- och näringsministeriet, miljöministeriet och inte minst finansministeriet (!) skulle delta aktivt både i planering och finansiering.

Vid stärkandet och utvecklingen av det mångkulturella samhället och lagstiftningen som gäller vår invandrarpolitik är det naturligt att justitieministeriet, inrikesministeriet, social-och hälsovårdsministeriet samt undervisnings- och kulturministeriet är aktiva och ansvariga.
Den nya ansvars- och finansieringsfördelningen är konsekvent genomförd när det gäller alla de trettiofem åtgärder som redogörelsen föreslår, eller rekommenderar. Det är en god början. Men hur skall förslagen politiskt förverkligas?

För att rekommendationerna skall bli politiskt trovärdiga och förverkligas måste
hela regeringen omfatta dem och förbinda sig vid att åtminstone en del av dem finns inskrivna redan i nästa regeringsprogram. Det gäller (som vanligt) att få finansministern och -ministeriet övertygade om nyttan av den nya ansvarsfördelningen och den breddade kulturfinansieringen. Eftersom finansministeriets tjänstemän, med Raimo Sailas i spetsen, som i regel är ovilliga att genomföra sådana förändringar som på kort sikt kan medföra ökade utgifter (fastän långsiktsverkan vore obestridligt positiv) borde finanstjänstemännen bindas vid olika konkreta kulturprojekt redan vid planeringsstadiet. Då kunde det finnas en möjlighet att ”kvartalssjukan” kunde, om inte botas, åtminstone lindras en aning.
Ifall de föreslagna åtgärderna kunde förvekligas och inrymmas i nästa regeringsprogram, ja då kunde vi verkligen tala om ett lyft och en ”paradigmförändring” för konstens och kulturens del. Början är gjord, grunden lagd. Nu gäller det för de framsynta bland politikerna och partierna att gripa tillfället i flykten. Carpe diem!

Stefan Wallin har lyckats ganska bra som kulturminister. Han förverkligade konstnärernas rätt till ett socialskydd jämförbart med andra yrkesgruppers. (Det var verkligen på
tiden! Men det var han som genomförde det.) Han förhindrade försöken att överföra upphovsrättsfrågorna från kulturministeriet till arbets- och  näringsministeriet (det var ett
kuppförsök som leddes av storföretagen, med Nokia i spetsen). Han har lyckats öka stödet till inhemsk film. Bibliotekens och muséernas status har i stort sett
bevarats (försöken att stänga en del sidobibliotek i Helsingfors, Vanda och Esbo har omedelbart lett till spontana kampåtgärder, vilka i regel också lyckats
förhindra stängningsplanerna).

På kulturens önskelista finns fortfarande många saker att förbättra. Ett sätt att öka kulturens resurser vore skattelättnader vid kultursponsorering och kulturdonationer. Också om vänstern förhållit sig kritiskt till dylika skattelättnader (av principiella skäl) visar exemplen från Norge och Sverige (när det gäller film) att det leder till önskade resultat.
De så kallade konstnärspensionerna är alldeles för få till antalet. Av dem som söker och är kvalificerade för en konstnärspension kan högst var femte få en sådan. Antalet pensioner borde tredubblas för att på ett rimligt sätt täcka behovet.

När det gäller musiklivet, musikutbildningen, konsertplatserna, den klassiska musiken, operan och finansieringen har jag aldrig förstått varför stöden är så ojämnt fördelade. Den inhemska jazzmusiken är satt på undantag. Tack vare en högtstående utbildning vid Sibeliusakademin, Pop- och jazzinstitutet och vid andra musikskolor har vi en uppsjö mycket professionella jazzmusiker som dessvärre inte kan försörja sig som musiker. Varför? För att det inte finns klubbar, konsertsalar där jazzmusikerna kunde få spela regelbundet för en rimlig lön. UMO finns, men berör ett fåtal av de bästa jazzmusikerna. När man ser hur den klassiska musiken och operan stöds, och när man vet hur små summor det är fråga om när det gäller att stöda några jazzklubbar i de större städerna, kan man inte annat än förundra sig över den orättvisa fördelningen.

Claes Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.