1. Personligt
För en månad sedan klagade jag inför en vän att situationen i Palestina gör mig så deprimerad att jag inte kan klämma ut en enda rad till om ämnet. Jag skällde på världens – det vill säga våra – ledare som har låtit Israel skräddarsy en kuliss av fredsprocessen, bakom vilken landet kan bita sig allt djupare in på de områden som planlagts för en palestinsk stat.

Min vän, som politiskt går andra vägar än jag, lyssnade tålmodigt och pressade mig att skriva. Nästa dag fick jag av min vän en liten berättelse per e-post, som uppmuntran, med följande ord:
”Jag funderade om den här anekdoten kunde vara en metafor för situationen i mellananöstern.”
Vad händer på caféet när en fluga faller ner i en kaffekopp?
Italienaren häller ut kaffet på marken, slänger iväg koppen och går rasande sin väg. Tysken tvättar koppen noggrant, steriliserar den och häller nytt kaffe i den. Fransmannen plockar upp flugan ur kaffet och dricker upp det. Kinesen äter upp flugan och häller ut kaffet. Ryssen dricker kaffet med flugan eftersom han får den för samma pris.
Israelen säljer kaffet åt fransmannen, flugan åt kinesen och koppen åt italienaren. De pengar han får investerar han i att utveckla en flugbekämpningsapparat för cafébruk.
Palestiniern anklagar israelen för att flugan hamnat i hans kopp, och för upp sin aggression till behandling i FN. Sedan ber han om lån av EU för införskaffandet av en ny kopp, men använder pengarna till sprängmedel i stället. Till slut spränger han upp hela kaféet, där italienaren, tysken, fransken, kinesen och ryssen alla försöker övertala israelen att ge också sin tekopp åt palestiniern.
Min väns uppmuntran fungerade. Att tiga och dra sig undan vore svek och självbedrägeri.

2. Politiskt

När börjar man på Finlands universitet lära ut israelisk-amerikansk internationell rätt? En gåvoprofessur från Israels vänner?
När Free Gaza-rörelsens fartyg var i startgroparna på Cypern serverade Israels statsministers ämbete menyer från Gazas restauranger åt medierna. På listorna fanns bland annat stroganoff gjord på biffkött. Syftet var att övertyga världen om att talet om Gazas matbrist var propaganda från Hamas och forskare som går i dess ledband. Till de här blåögda forskarna räknar Israel tvivelsutan också Amnesty International som nyligen rapporterade att fyra av fem invånare i Gaza är i behov av humanitär hjälp.
En gång offer, alltid offer. Statsminister Golda Meir konstaterade i tiden att israelerna inte hatar araber därför att araberna slår dem. Araber är hatade eftersom de tvingar judarna att försvara sig och gripa till vapen. Av samma orsak hatar Israel onekligen Henning Mankell och andra internationella ”fredsterrorister”. Kom ihåg denna nya term i den Israeliska rätten.
Vi bedrar oss själva om vi tolkar Israels angrepp mot internationella aktivister som en enstaka tragedi som hotar fredsprocessen. Det här är vad manistream-medierna försöker få oss att tro. Samma skiva kommer under de närmaste veckorna att spelas flitigt: USA:s och Israels relation berättas vara rekorddålig, en förnärmad farbror Barack kräver att den opartiska israelisk-amerikanska utredningen stoppas och att fredsprocessen lyfts tillbaka på räls.
Vi bedrar oss själva om vi ser Gazabornas nöd som enbart en humanitär fråga. Det är frågan om politik och om vem som har rätt att leva ett människovärdigt liv i sin hemtrakt. Fred handlar om att både israeler och palestinier ska ha den här rätten.
Israel – och dess vänner som älskar landet till döds – iscensätter för oss igen sin egen fredsbasar där två jämlika parter krigar mot varandra. Nytt är inte heller att man stämplar alla dem som antisemiter, som vägrar gå med på en iscensättning av den internationella solidaritetsrörelsen för Palestina som Israels fiende.
Tidningen Haarez veteranjournalist Danny Rubinstein konstaterade för ett par år sedan att Holocaust är Israels nya religion. Antisemitismen är en obotlig sjukdom och hela världen hatar Israel, upprepar landets ledning. Om det är så, varför låter då USA och EU Israel läsa sin alldeles egen internationella rätt för världen? Räcker det inte med 43 år av självbedrägeri?
USA:s omöjliga trippelroll är välkänd. Hur samtidigt vara fredens barnmorska, en uppriktig medlare och Israels bästa vän? Vår egen EU:s tandlöshet är svårare att förstå eller smälta. Handlar det om holokaustisk baksmälla, oljepolitik eller behovet att trygga Eurovisionsschlagerfestivalens fortsättning?
Varför reagerar vi inte ens på att Israels officiella fälträtt dömer alla som försöker utreda Israels planläggningsprojekt på palestinska områden som antisemiter? Desmond Tutu, Jimmy Carter, FN:s specialrapportör Richard Falk, FN:s Gaza-kommittés ledare Richard Goldstone (som jämförts bl.a. med Josef Mengele) och sist Noam Chomsky. Här är de mest kända av de personer vars tillträde till Palestinas oheliga zoner Israel har förhindrat. Farväl alltså till en internationell utredningskommission i Palestina och Gaza.
Enligt de officiella lärda skulle påtryckningar mot Israel förlama fredsprocessen. Det skulle jaga in den av historien traumatiserade judiska staten i sitt skal. Nu ser vi vad det leder till att ge fria händer åt Israel. Chomsky varnade redan i början av 1980-talet för vad som väntar världen när Israel – som fått totalförsäkring för sin politik av USA – blir galen.
Den judiska skräckens historia får inte glömmas. Ändå – vilka friheter ska världen tillåta Israel av historiska skäl. Om följande krav är antisemitiskt tar jag gärna emot stämpeln: USA kraftfullt ackompanjerat av EU borde genast börja läsa internationell rätt, med alla dess följder, för Israel.
Vi bör alla resa till Gaza och Västbanken tillsammans med israelerna.

Mikko Zenger övers. Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.