Det finns två förklaringar som florerat angående den pågående ekonomiska krisen. Den ena kommer från vänster och den andra från höger. Men båda möts vid samma premisser.
Sedan slutet på 1970-talet har västerländska välfärdssamhällen monterats ner, resonerar man inom vänstern. Den så kallade nyliberalismen har lett ett ideologiskt korståg mot offentliga utgifter och fördelningen av samhällets välfärd. Beskattningen på egendom har lindrats och det har blivit allt lättare att blixtsnabbt förflytta kapital mellan olika institutioner och länder. Slutresultatet är att satsningar på verklig produktion minskat medan allt större summor pengar förflyttats till börsernas och bankernas fiktiva värld. Ekonomin lider av en brist på ansvar som speciellt kännetecknar olika finansinstitut och spekulativa bovar.
Inom europeisk höger och bland amerikanska liberaler delar man många av argumenten. Man talar inte om produktion, men desto mera om bristen på reglering. Om man alltså alls pratar om krisens orsaker. Precis som inom vänstern så lyfts vissa årtal fram, till exempel avsskaffandet av Glass-Steagall-lagarna i USA 1999, vilket tillät banker som tillhandahöll gemene medborgares besparingar att i ökande grad beblanda sig i spekulativ verksamhet i stor skala.
Ja, det är nästan fåfängt att söka avgörande skillnader mellan förklaringarna. Men det är klart vilken som är den viktigaste genemsamma nämnaren: krisen åsyftas alltid som finanskrisen.
Redan begreppet finanskris låter förstå att krisen egentligen handlar om finansvärlden. Krisen är bara ett institutionellt misslyckande, där olika finansinstitut helt enkelt fått för fria tyglar. Vi vittnar alltså inte en kris på systemnivå.
Visst stämmer det att krisen fick sitt första och starkaste uttryck på marknaderna för subprime-lån, påföjlt av flera monolitiska finansinstitutioners kollaps. Men vissa anser att orsakerna går längre tillbaka än så.
Den amerikanska marxisten Andrew Kliman har under flera år försökt väcka nytt liv i en långsamt döende tradition av marxistisk värdeteori och politisk ekonomi. I sina undersökningar har han lagt märke till ett intressant fenomen: från mitten av 1950-talet har profitkvoten för amerikanska företag sakta sjunkit. På svenska betyder det att fast vinsterna i absoluta tal kanske stigit, så har vinsten mot varje investerad dollar sjunkit.
Kliman ser statistiken som ett bevis på att Marx lag om profitkvotens fallande tendens ännu är i kraft, och vad mera, att gubbens värdelag också fortsatt gälla.
Värdelagen syftar på Marx teori om kapitalismens grundenhet, varan. Den enskilda varan är ett uttryck för enstaka arbetsprocesser, men på marknaden möts varorna som produkter av arbete i allmänhet, så kallat ”abstrakt arbete”. När produktionsprocesser effektiviseras, minskar längden på den arbetsprocess som behövs för att skapa en viss vara i allmänhet, det vill säga mängden abstrakt arbete som en vara ”innehåller”, och därmed sjunker också varans värde. Värdet är ett mått på den mängd abstrakt arbete som behövs för att skapa en viss vara i allmänhet, till exempel en mobiltelefon.
Medan det konkreta arbete som behövs för att skapa en vara är helt materiellt och varierar lokalt, är värdet och det abstrakta arbetet helt och hållet socialt. Om alltså produktionen av varor i allmänhet blir effektivare så sjunker också varornas värde. Mindre arbete lagt på produktionen av varor betyder billigare varor.
På vardagsspråk kunde man säga att då produktionen blir eff-
ektivare behövs det allt mindre arbetskraft. Möjligtvis stiger även arbetslösheten och arbetskraften tappar ytterligare förhandlingskraft. Lönerna sjunker och mängden värde som går till arbetarklassen likaså. När arbetslivet dessutom allt mera byggs upp i snuttar, får vi ett veritabelt överflöd av icke-organiserad, billig arbetskraft (inte minst bland grupper som inte består av vita män). Arbetets värde sjunker ytterligare. Konsumtionen tryter och det blir allt svårare för kapitalister att realisera sina profiter.
Allt det här menar Kliman att beror på hårdare konkurrens kapitalister emellan. För att kunna producera billigare och få ytterligare vinster i förhållande till den allmänna prisnivån, effektiviseras och automatiseras produktionen, oftast på bekostnad av löner eller arbetstillfällen.
Kliman anser, liksom många marxister, att det enda sättet att återrätta höga profitnivåer är att låta kapital förstöras. Den stora depressionen år 1929 höll profiterna nere fram till andra världskriget, då tillräckligt med kapital förstördes för att profiterna igen skulle kunna stiga. Tidigare produktionsenheter kunde köpas till struntpris och profiterna steg. Fast en produktionsenhet för dess första ägare kostat skjortan, så kan den köpt efter en kris till ett billigare pris ge högre profitnivåer i förhållande till just den investeringen.
De stora räddningspaketen till diverse banker bygger alltså bara upp en ny bubbla. Inte heller hjälper det att pressa ner lönerna genom att tvinga folk till vad som helst för skitarbete till vilken skitlön som helst, så som Jutta Urpilainen vill göra. Då försvagas bara lönestandarden (återigen speciellt hos vissa grupper). Den pågående krisens problem ligger i profitnivåerna, inte i knappa resurser eller arbetskraft.
Som Jan Otto Andersson skriver i Ny Tid 10.3 2010 handlar det om en springnota, profiter som bygger på skulder som inte kan betalas tillbaka. Men lösningen är inte att bara investera mera i ”verklig” produktion, eller att återvända till någonslags keynesiansk inkomstpolitik. Höga löner medför också kriser. De sjunkande profitnivåerna sedan 1950-talet kan antagligen knytas just till tidens keynesianska kompromiss. Nyliberismen startades som ett politiskt projekt för att stärka ett svagt kapital mot en stark arbetarklass.
Här är det värt att anmärka att profitnivåerna faktiskt sjunkit ända sedan 1950-talet – alltså över två olika tillväxtregimer, den keynesianska och den nyliberala. För sammanhanget är det väsentliga inte ifall pressen på profiter kommit från höga löner eller brist på köpkraft, utan svårigheten att realisera en tillfredställlande profit i förhållande till de investeringar som gjorts.
Den aktuella krisen innebär naturligtvis inget omedelbart och dramatiskt slut för kapitalismen. Men en återställning av profitnivåerna kommer troligtvis att ske förr eller senare med omfattande mänskilga tragedier som följd. Vem var det nu igen som stödpaketen skulle rädda?
Mikael Brunila
