Nyare mumintolkningar på film eller TV är nästan omöjliga att inte kontrastera mot den japanska animationen från nittiotalet, den som i alla sanna Muminälskare säger sig förakta. Inte utan orsak. Den pastellfärgade serien fungerar okej som barnunderhållning (och är välgjord rent tekniskt) men den saknar all den underfundiga humor, det egensinne, den (själv)ironi som gjort Muminvärlden till en av Svenskfinlands värdefullaste kulturskatter.
I det perspektivet förvaltar den nygamla 3D-filmen Mumintrollen och kometjakten muminarvet bättre.
Det 30 år gamla polska material som filmen bygger på är allt annat än pastellfärgat och stop motion-tekniken känns helt rätt trots att vi skriver 2010. Jag uppskattar det naivistiska i gestaltningen. 3D ger en klar bonus och ljudvärlden är finfin.
Visuellt bygger filmen upp en lagom apokalyptisk stämning men man behöver aldrig betvivla att det går att råda bot på världsrymdens alla fasor med saft och ett lass pannkakor. Filmen är trots allt riktad till barn. Också Tove Janssons olika versioner av Kometjakten har barn som huvudsaklig målgrupp om man jämför med seriealbumen eller de senare böckerna.
Att Mumintrollen och kometjakten blivit en barnfilm köper jag alltså gärna, men kanske med ett par förbehåll. Det gäller till exempel scenen där Mumintrollet och Snorkfröken möts för första gången. Hon är fångad av en köttätande växt, han går till angrepp med Snusmumrikens fällkniv. I serien är passagen alldeles underbar – jag har en minnesbild av en ytterst morsk Mumin som med bister uppsyn försvarar sitt hjärtas dam. Det är patetiskt men samtidigt gulligt, till och med lite rörande. Det finns en spänning mellan text och bild som skapar en humor som filmversionen inte riktigt lyckas uppnå. Som barn uppfattade jag passagen som ett hjältedåd, som vuxen som ett sätt för Mumintrollet och Snorkfröken att inför varandra demonstrera två stereotypa könsroller – satiren var tydlig.
I den här och ett par liknande situationer blir stop motion-teknikens begränsningar tydlig (den ger dåligt utrymme för mimik) men överlag förtjänar den visuella originaliteten beröm. Inspiration är tydligt hämtad från Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs muminhus, men här finns också något genuint eget.
Dramaturgiskt följer Mumintrollen och kometjakten däremot Tove Janssons förlagor relativt slaviskt. Kometjakten är en typisk roadmovie och en del episoder kunde lätt ha strukits om man velat ha ett högre tempo. Att det går lite långsamt stör inte mig – alltför mycket av dagens barnfilm är väldigt pang på. Det som däremot irriterar mig är hur slarvigt relationen mellan Mumintrollet och Sniff behandlas.
I få andra muminberättesler har nämligen det materialistiskt lagda lilla djuret en så viktig roll. Här är det han som tillsammans med Mumin beger sig ut på det stora äventyret (trots att han egentligen är för liten). Mumin fungerar som Sniffs storebror, men under resan träffar Mumin Snusmumriken som han utvecklar en vuxnare relation till och Snorkfröken – en sorts flickvän. Kontentan är att Sniff känner sig utanför. När han inför det stundande kometnedslaget sviks också av sin hemliga ”vän” och emotionella trumfkort – en katt som ”väntat” hemma i Mumindalen – känner han sig oerhört ynklig.
Kattens existens etableras i början av filmen och den får göra entré på slutet igen. Men någon dramatisk spänning i relationerna uppstår inte. Medan kometjakten blir ett segertåg för Mumintrollet borde den bli raka motsatsen för Sniff, åtminstone ur hans subjektiva synvinkel. Dramaturgiskt är detta en av de viktigaste sammanhållande bågarna i berättelsen (vid sidan av själva resan bort och hem) men den ignoreras liksom. Jag vet inte om detta är en brist hos den nya dramatiseringen eller om det polska bildmaterialet helt enkelt varit otillräckligt. Det senare är fullt möjligt. Synd är det hur som helst.
Det som inte är synd utan för jävligt är att den svenska versionen av filmen dröjer till september. Dels kan muminvärlden, åtminstone för mig, inte vara lika rik på något annat språk än finlandssvenska. Dels finns både FST5, Kulturfonden och Konstsamfundet på listan över samarbetspartners till finlandssvenska Filmkompaniet. Vid min svans! Vad hände egentligen?
Ny Tid har sett den finskspråkiga versionen av Mumintrollen och kometjakten. Den engelska versionen premiärvisades i Cannes.
Det 30 år gamla polska material som filmen bygger på är allt annat än pastellfärgat och stop motion-tekniken känns helt rätt trots att vi skriver 2010. Jag uppskattar det naivistiska i gestaltningen
Fredrik Sonck
