Så här börjar Max Lundgrens romanserie om Åshöjdens Bollklubb:
Det sägs om Blåbärskungens son att han var en lång, smärt pojke, ljushårig och med lika stora blåa ögon som fadern. Vid nitton år gick han ut i Finska vinterkriget. Blåbärskungen var då änkling, och han gjorde allt för att hindra pojken. Men denne gav sig inte, han hade sina skäl.
Två månader efter det att han ryckt ut kom budet om hans död. Blåbärskungen, som redan då räknades som miljonär, krökte på nacken, och denna sorgkrök behöll han livet ut.
En vecka efter dödsbudet sökte en ung bonddotter upp Blåbärskungen. Hon kom med gråten i halsen och hade svårt för att förklara. Det var i alla fall så till slut att pojken hade gjort henne med barn.
När jag fyrtio år senare läser de fyra böckerna på nytt undrar jag hur starkt Finlandskopplingen bidragit till att Åshöjden-serien blev en av mina formande läsupplevelser. Kopplingen inskränker sig inte bara till att det barn som föds – Edward Engmark, som sedan serien igenom beskrivs som den mäktige Blåbärskungens styvson fast han egentligen är dennes sonson – har alltså en far som stupat som svensk frivillig i vinterkriget. När Edward senare behöver en bror, adopteras denna bror från Finland. Den ett år äldre Jorma, vars bägge föräldrar dödats i kriget, får behålla sitt förnamn men byter sitt efternamn Heikku till Engmark. Jorma, lika mörkhårig som Edward är blond och blåögd, blir sedan hela romanseriens berättare.
I början av romanserien slumrar byn Åshöjden (invånarantal: 300) i sin ”sänka runt om järnvägsstationen” som ett annat pojkboks-Macondo. Lundgren målar upp avlägsenheten och ensamheten med tjocka men välavvägda penseldrag.
Bakom byn reste sej Höglandet, grönklätt sommar som vinter, mäktigt och vidsträckt och fullt av hemligheter.
Eller:
På vintern kurade Åshöjden under Höglandets väldighet. Människorna syntes ibland utanför sina hus, små och svarta och långsamma mot snön, som tornade allt högre. Järnvägen hölls öppen. Landsvägen likaså, men ibland snöade den samman under natten.
Det är frestande att föreställa sig att den flitiga Lundgren hunnit läsa sin Gabriel García Márquez i pauserna under författandet av ständigt nya ungdomsböcker. Men så var det nog inte. Den första Åshöjden-boken utkom 1967, samma år som originalutgåvan av Cien años de soledad, och det skulle dröja något år till den svenska översättningen av García Márquez mästerverk. Men kanske hade Lundgren läst William Faulkner, och var bekant med Yoknapatawpha County?
En annan sak som slår mig nu är hur jag som pojke instinktivt placerade Åshöjden fel på Sveriges karta. Mina uppfattningar om svensk geografi var vaga, och det myckna omnämnandet av snö, högland och barrskog fick mig att placera Åshöjden en god bit norröver, kanske i Dalarna eller i trakten kring Sundsvall. Men Åshöjden ligger i nordvästra Skåne, i ett område som till sin natur påminner om Småland. Förebilden är orten Åsljunga i Örkelljunga kommun, där Lundgren hade tillbringat många sommarlov och också spelat fotboll i Åsljunga Sportklubb.
Åshöjden inspirerar
På ett plan är Åshöjden-serien en klassisk och enkel berättelse av ett slag som har evig dragningskraft på pojkar i latensåldern, pojkar som just börjat få stora drömmar.
Den före detta landslagsmannen Bagarn Olsson flyttar till den lilla orten för att driva kafé men börjar samtidigt lyfta det lokala fotbollslaget till nya höjder. När Bagarn anländer spelar Åshöjdens Bollklubb ”som en påse nötter” och är en skamfläck också i etiskt hänseende. Man sparkar på allt som rör sig, man ställer till med slagsmål under matcherna och efteråt super man ohämmat på Kajsas kafé. Vänsteryttern Ruben Svarte – ”tattare” – söker till och med upp dåliga domare efteråt och knivskär dem.
Bagarn Olsson använder sig av byns fotbollsintresserade skolpojkar, inte minst de båda adoptivsönerna Engmark, när han sätter stopp för allt detta. Han skaffar sig kontroll över Bollklubben och tar till krafttag mot supandet, mot slagsmålen, mot det osportsliga uppträdandet på planen. Han utmanar den bortglömda ortens urgamla kulturella mönster och får förstås fiender, bland dem de halvkriminella Ruben Svarte och ”Kniven” Jönsson. Under den första hälften av romanserien företer Bagarns kamp vissa likheter med sheriff Will Kanes ensamma ansvarstagande i Fred Zinnemanns klassiska västern Sheriffen. Ett annat sätt att fånga det arketypiska i upplägget är att säga att Åshöjden är ett Impivaara där man på allt sätt försöker värja sig mot den nya tiden.
När jag var pojke bläddrade jag alltid snabbt igenom varje ny Åshöjdenbok innan jag började läsa den på allvar. Jag sökte efter sidor där sifferkombinationer som 1–0, 5–1 och 3–3 glimtade till: det var matchreferaten, skildringen av de begåvade Åshöjden-ynglingarnas snabba marsch uppåt genom det svenska seriesystemet, som fascinerade mig allra mest.
I dag tycker jag att de här avsnitten är de tråkigaste, även om det är uppenbart att Lundgren förstod sig på fotboll. Det är som i de flesta ”rags to riches”-historier av just den här typen. Det är roligast i början, när underdogen börjar ta sig uppåt ur ett närmast hopplöst utgångsläge. En klimax kommer i bok två, när Åshöjden redan avancerat några divisioner och skall möta stora och dryga Örkelhöjden (en mil bort, centralort i trakten, 4000 invånare) och skåpar ut dem med hela 7–0. Mot slutet av romanserien, när Edward Engmark fått debutera i svenska landslaget bara 17 år gammal och Åshöjden når ända till kvalet till Allsvenskan, blir det mest bara tradigt. Det är lite som med Sylvester Stallones gamla Rocky-filmer, där den första delen får trovärdighet av en viss, smutsig realism som de senare filmerna helt saknar.
Det som fortfarande fångar mig, fyra årtionden efteråt, är Åshöjdenböckernas andra huvudlinje. De sociala perspektiven, den nya tidens ankomst, den omisskännligt sextiotalsfärgade utvecklingsoptimismen. Lundgren var socialdemokrat, och böckerna om Åshöjdens Bollklubb och samhället omkring klubben är en berättelse från oskuldens tid, från folkhemmets tidiga och gyllene år. Visst hettar det till ganska ofta, och klasskonflikterna är skickligt skildrade. Men problemen går oftast att lösa: det bestående intrycket blir att människornas flit och samförståndsanda gör att samhället går framåt med stormsteg.
De konkreta katalysatorerna för samhällsutvecklingen är två. Dels den nya Europavägen, E4:an, som närmar sig från både norr och söder – till slut möts de två arbetslagen just i Åshöjden.
Men framförallt Bagarn Olsson, som inte alls nöjer sig med att driva kafé och coacha Bollklubben genom seriesystemet och träna upp Edward Engmark till landslagsman. Bagarn förutser den nya Europavägens effekt på det lilla samhället, lurar Blåbärskungen att sälja tomtmark billigt och börjar planera och bygga ett väl tilltaget motell. På detta sätt utmanar han den mäktiga men konservativa Blåbärskungen (”det gamla kapitalet”). De två är tidvis fiender, men däremellan samarbetar de, och det är deras ekonomiska maktkamp som för Åshöjden in i den nya tiden.
Gamle Engmark, Blåbärskungen, har kanhända tappat en del av sin känsla för affärer, men det visar sig att hans styvson/sonson Edward ärvt den. Edward tar Ruben Svarte och de andra föraktade tattarna till hjälp och börjar bygga ett vintersportcenter uppe på Höglandet. När romanserien är till ända har dessa tre – Bagarn, Blåbärskungen och Edward – tillsammans gjort Åshöjden till en del av det moderna samhället. Inget klockrent vänsterbudskap kanske, även om Lundgren också oavbrutet för solidaritetens och gemenskapens talan.
Mångbottnade figurer
Lundgrens stil är ibland försiktigt episk, däremellan ytterst lapidarisk. Trots det knappa uttrycket faller han sällan för frestelsen att göra Åshöjdenborna alltför enkla. De centrala romanpersonerna är mångbottnade och motstridiga, de blir ”round characters”. Och personernas inbördes relationer är alltid komplicerade, frågan om vem som är god och vem som är ond får aldrig ett enkelt svar.
Det finns naturligtvis brister också. Åshöjden är ett männens universum, kvinnorna är så gott som osynliga. Där finns i stort sett bara Blåbärskungens vresiga men godhjärtade hushållerska, adoptivbröderna Engmarks ”reservmor” Elin. Samt Edwards flickvän Karin, om vilken vi inte får veta just mer än att hon är liten och nätt och rödkindad om vintern. (Mitt första svar när Ny Tid frågade om jag ville vara med i den här serien var att jag vet vad jag skulle skriva om, men jag vet inte om jag vill skriva om just de böckerna för en läsekrets där jag misstänker att både en och annan betraktar mina egna böcker som ”dick lit”.)
Lundgrens blick på nomadfolket, ”tattarna”, är emellanåt på gränsen till vad en senare tids läsare, långt känsligare för frågor om etnicitet, klarar av. Men det finns en fin scen i den tredje boken. Där har Edward Engmark, då redan tattarnas chef vid sportcenterbygget uppe på Höglandet, först betett sig som en barnunge på plan och sedan blivit rasande på tränaren Bagarn i stället för att stillatigande ta sitt discplinära straff. Då är det tattaren Ruben Svarte, i den första boken bara en brutal knivman, som talar Edward till rätta med all den erfarenhet och mognad livet gett honom.
Samma snabba rollbyten, samma känsla för människans komplexitet, kännetecknar hela serien. Bagarn Olsson framstår länge som en moraliskt oförvitlig person, ändå visar det sig att han inte varit ärlig i sina affärer med Blåbärskungen. Blåbärskungen bär en stor kyla i sig och visar den särskilt gentemot adoptivsonen Jorma, men i gengäld visar han värme mot Elin och stöder fotbollsklubben generöst.
Trots samhällsskildringen, trots Bagarn och trots Blåbärskungen så är det ändå adoptivbröderna Jorma och Edward som är romanseriens huvudpersoner, Jorma i egenskap av berättare, Edward för att han är den stora fotbollsstjärnan. Och det är ganska lätt för mig att se hur jag i tiden identifierat mig med bägge två.
Jorma klarar sig bra i skolan men är blyg tillsammans med flickor. Han är mörk och ganska tyst, och han älskar att spela fotboll men vet att han är lite för långsam och vek för att någonsin bli riktigt bra. Det var ungefär så jag såg mig själv under åren mellan tio och femton: det måste ha varit lätt för mig att identifiera mig med Jorma.
Jorma betonar många gånger halvbrodern Edwards lynnighet, idel solsken och leenden den ena dagen, idel mörka moln och blixtar den nästa. Det här draget i Edward har säkert fascinerat mig, för sådan var och är jag också själv, även om jag givetvis inte hade räknat ut det då ännu. Men man kan alltid känna på sig saker trots att man ännu inte har ord för dem. I högstadieåldern visste jag redan att folk hade väldigt olika uppfattningar om mig, och även om jag aldrig tänkte tanken måste jag ha anat att det hade att göra med hur jag betett mig mot dem. Det gjorde det lätt för mig att förstå de motstridiga känslor den hetsiga Edward Engmark väckte till och med hos sina närmaste.
Max Lundgren: Åshöjdens Bollklubb (1967), Åshöjden går vidare (1968), Kris i Åshöjdens BK (1969), Åshöjden i kvalet (1971).
Kjell Westö
