Att tolereras är inte så hejsan, det har många minoriteter fått lära sig. Tolerans är ett uttryck för ”gör vad du vill i det privata men kom inte och stör mig med det”. Man blir samtidigt osynliggjord och skuldbelagd.

Uttalad tolerans innebär ett hot, en påminnelse om att överskridna gränser leder till att toleransen upphör, dras tillbaka, förvandlas till intolerans.
Att vara tolerant innebär att man är i en maktposition, att den tolererade existerar på nåder.
Det är givetvis fallet med vissa högerpolitiker, som de gengångare som uppgav avgrunds-tjut efter nynazisternas attack mot Helsingfors Pride i somras.
Men toleransens dubbeltydighet gäller också i större sammanhang, till exempel i regeringsbildning.
Just nu ser det ut som om liberalismens vagga, Nederländerna, för första gången i landets historia kommer att styras av en minoritetsregering. Center-högern och kristdemokraterna ska alltså regera tillsammans, tolererade av det anti-muslimska PVV under Geert Wilders.
Toleransen är utmärkande just för PVV. Wilders förhåller sig gärna tolerant gentemot invandrare som går med på assimilering, samtidigt som han kräver ett ”inhemskt Guantanamo” för att handskas med säkerhetsrisker och för att kunna låsa in människor utan rättegång.
Gatupatruller, etnisk registrering och grundlagsskydd för ”kristna och humanistiska värden” är några andra krav han ställer.
Modellen har tidigare fungerat i Danmark, där Dansk Folkeparti har stöttat konservativa minoritetsregeringar sedan 2001 och därigenom lyckats få igenom några av sina viktigaste krav, samtidigt som partiet inte är bundet av regeringsansvar och kan göra så många populistiska utspel det vill. Dansk Folkeparti har gått från framgång till framgång, och ökat sitt understöd i varje val sedan det grundades 1995.
I den svenska valkampen ser det ut som om Sverigedemokraterna mycket väl kan komma över fyraprocents-spärren, vilket skulle leda till att varken höger- eller vänsterblocket får majoritet. Vi kan alltså mycket väl komma att få se ännu en tolererad minoritetsregering i höst, och det på nära håll. Om det verkligen blir så vet vi inte ännu, men det som verkar klart är att det i alla fall inte är Sverigedemokraterna som kommer att vara toleranta. Beroende på vilket block som blir större, kommer förmodligen något av de ”gröna” partierna, Miljöpartiet eller Centern, att överskrida sina blockgränser. Det svenska cordon sanitarire är starkare än i andra länder. Starkare än i Finland i varje fall.

Trots att rasistiska brott har fått ett uppsving i Finland, trots Pride-attacken, trots att det är uppenbart att det finns en mängd fascister innästlade i det sannfinländska partiets ungdoms- och lokalstrukturer, så accepteras det i Finland som vilket parti som helst. Ett av skälen är partiets bakgrund som populistiskt småbondeparti med en social agenda. Men alla de tidigare nämnda högerpopulistiska partierna har lagt sig till med motsvarande innehåll, också om de startat som mer rasistiska initiativ eller till och med på nyliberal grund som Dansk Folkeparti. Att ett populistiskt högerparti talar sig varmt för den nationella arbetarens sak för att därigenom bredda sitt stöd, är heller inte något nytt. Att de samtidigt presenterar sig som toleranta borde inte överraska någon, inte heller osynliggöra deras verkliga rasistiska och högerextremistiska politik.

Finland kan mycket väl, efter parlamentsvalet 2011, bli ett laboratorium för vad som händer när ett högerpopulistiskt parti når längre än till att tolerera en högerregering. Det är möjligt att Timo Soini nästa vår erbjuds en ministerpost av sossarna, center- eller samlingspartisterna. Alla tre hoppas säkert att ansvar ska vara ett effektivare sätt att sabotera för populisterna än den andra modellen: att acceptera deras tolerans. Men då glömmer de att det verkliga problemet inte är toleransen, utan det inbegripna hotet om indragen tolerans. Och det hotet blir bara så mycket verkligare om det tillåts utöva verklig makt.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.