Liv och dikt – livdikt

av Heidi von Wright

I sin tegelstensdiktsamling Livdikt – ja man kan verkligen kalla den tegelsten då de fysiska dimensionerna är de rätta – fortsätter Johan Jönson den båge som löpt genom hans senaste diktsamlingar.

Jönsons förra bok, mastodontverket Efter arbetsschema, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris år 2009. Den aktuella boken liknar på många sätt, till uppbyggnad och rent temamässigt den föregående, men samtidigt är skillnaderna många.

Efter läsning lägger jag ifrån mig boken med en liten suck, men minns orden Jönson själv yttrat vid någon intervju. Så som jag minns det sa han att han inte anser läsningen mindre värdefull för att han inte förstått allt texten haft att säga. En liknande känsla har jag. Jag kommer inte ihåg hela boken, jag har kanske inte förstått allt, men jag har tagit in det. Under läsningens gång finner jag mig gång på gång tagen av de känslor dikterna och texterna förmår väcka i mig, jag blir ledsen, upprörd, uttråkad, men också glad, upprymd och definitivt sugen på kaffe. Fast det sistnämnda är kanske inte en renodlad känsla, men diktjaget sätter sig ner då och då med en espresso.

Jönsons texter är ett flöde av liv. En dokumentation av, och ett uttryck för arbetsångesten, medmänniskorna och livet. Där Efter arbetsschema var allmängiltig är Livdikt långt mer en enskild persons upplevelser. Därtill långt den enskilda personens dialog med sig själv, en inre monolog som ofta för tankarna till Samuel Becketts texter. Och när jag läser Jönsons bok märker jag gång på gång att jag målar upp texterna på en scen, ser de olika sidorna av samma karaktär i form av röster från olika håll.

Jönsons bok Livdikt börjar med döden. Diktjaget målar upp sin egen död med millimetersprecision, förnimmelserna i kroppen och rummet runt dödens intrång. Men före döden, eller ibland kanske istället för döden infinner sig zombienta tillstånd. Denna zombietid är återkommande. Det går inte att tyda hur lång tidsrymd det hela utspelar sig under. De zombienta tillstånden befinner sig Jönsons diktjag återkommande i, kanske som ett sätt att undkomma och besvärja döden, för att sedan känna sig mer levande igen.

Vad är det då Jönson strävar efter att artikulera i sin bok? Att artikulera vardagen och livet såklart, och alla dessa avigsidor och återvändsgränder. Arbetsångesten: ska jag söka det där jobbet, vill jag ha det, kan jag, orkar jag? Medmänniskorna: hur står jag ut med dem? Men samtidigt är insikten att nå en annan, att verkligen nå en annan, inte är lätt. Samtidigt kan man tänka sig att han ibland skriver framtiden, skriver om det som ännu inte hänt.

Textflödet, som jag efter viss tvekan ändå inte vill kalla ältande, gräver fram och tillbaka i diktjagets inre. Det är svårt att få en helhetsbild av boken. Själv uppskattar jag främst den avdelning där dikterna är numrerade [1]–[139], dessa dikter är mer traditionella och lättare att omfatta. Ändå måste jag säga att jag boken igenom kan känna en slags gemenskap med diktjaget, gå in i dessa känslor, som Jönson skriver på sidan 699, i ett av bokens mer prosaliknande stycken: ”Börjar bli rädd för det jag skriver. Inte för att det skämmer ut mig. Den tolkningen är jag van vid, trots att jag aldrig riktigt inser eller förstår att läsare kommer att finnas. Jag är rädd, på gränsen till sammanbrottet, för att det jag skriver håller på att bli sant.”

Johan Jönson. Livdikt.
Grafisk form: Johan Melbi.
Albert Bonniers Förlag 2010.

Heidi von Wright

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.