Hur undviker man stereotypierna om Afrika och afrikansk litteratur? Heidi Johansson skriver om huvudtemat på årets bokmässa i Göteborg och hittar sex nyckelord.

Första besöket på mässområdet varslade illa. En fotograf i färd med att föreviga en av de inbjudna gästerna bad författarinnan posera bakom en enorm palmplantering så att hennes ansikte kunde ses kika fram bakom bladen – varpå hon lite sarkastiskt undrade om hon skulle se ut som om hon var i djungeln. Poängen gick inte hem, fotografen verkade uppenbart nöjd.

Utanför mässområdet ståtade busshållplatserna med enorma reklamplanscher föreställande afrikanska kryddor medan bussarnas sidor var tapetserade med reklam för safariresor. Afrika bitesize, i konsumtionsanspassad form.

1. URVAL

Lyckligtvis satte problematiserandet igång i och med det första seminariet – en diskussion om översättning ledd av forskaren och författaren Stefan Jonsson. Jonsson frågar sig varför Afrika ska missgynnas genom att klumpas ihop tematiskt – och ber sina gäster reflektera över vad som fattas i urvalet av inbjudna författare och talare. Översättaren Jan Ristarp anser att det överlag satsats på alltför säkra kort.

– Jag önskar att man skulle ha vågat vara lite djärvare och bjudit in yngre, mer provocerande författare.

Det är i sanning intressant att fundera på hur urvalet gjorts. Nästan alla inbjudna författare har redan slagit igenom i USA, Storbritannien eller Frankrike. Det här betyder att det oftast handlar om författare som också skriver på de koloniala språken.

Flera talare som representerar förlagsbranschen, däribland brittiska Mary Jay, intygar att de koloniala strukturerna håller bokutgivningen i ett järngrepp.

– Ett jätteproblem ur afrikansk synvinkel är att brittiska förlag helt lagt beslag på läroboksmarknaden, vilket ju är alla förlags ryggrad.

2. MARKNAD

Under många seminarier frågar man sig vem ”de afrikanska författarna” skriver för, eftersom den egna bokmarknaden är så liten. Hur kan man överhuvudtaget komma ur den onda cirkel många länder nu befinner sig i – där läsovanan är stor, där litteraturen har låg status, och där det följaktligen varken finns efterfrågan eller utbud?

Författaren Tolu Ogunlesi menar å sin sida att han kan räkna upp otaliga bestsellers i sitt hemland Nigeria – religiösa böcker, självhjälpsböcker eller Danielle Steel och John Grisham som säljs på antikvariat för en dollar styck. När författarinnan Petina Gappah med bakgrund i Zimbabwe ombeds definiera vem hon skriver för väljer hon att citera en kollega inom filmen som sagt ”Africa is my audience, the rest are my markets”.

I dagens läge är det med andra ord svårt för afrikanska förlag att stå på egna ben. Den svenske förläggaren Svante Weyler konstaterar att afrikanska förlag ofta tillåts både vattna och vårda – men när det är dags för skörden stiger de utländska förlagen in i bilden.

Kenyanska författarinnan och aktivisten Shailja Patel återkommer ofta till den ekonomiska aspekten av författarskapet. Hon anser att många afrikanska skribenter lider av ”finansiell analfabetism” då de inte kräver att förlag och samarbetspartners berättar hur pengarna som deras verk genererar används. Vem får betalt? Vart går pengarna?

3. REPRESENTATION

Måste afrikansk litteratur behandla Afrika? Vittnesbörden från författarna är många gällande de västerländska förlagens efterfrågan på realism, blodig sådan; kunde du inte skriva om folkmordet eller om livet i en diktatur?

Kenyanskfödde författaren Binyavanga Wainaina skrev 2005 en ironisk artikel med titeln ”How to write about Africa” som motreaktion på den legendariska brittiska tidskriften Grantas enkelspåriga Afrikanummer. I artikeln antydde Wainaina bland annat ironiskt att ”solnedgångar och svältkatastrofer är bra”.

Petina Gappah instämmer och menar att tankesättet är djupt rotat.

– Vi afrikanska författare måste intyga att våra berättelser är universella medan andra författares berättelser automatiskt är det. Problemet är helt enkelt att när Toni Morrison skriver så säger man att hon skriver för sitt folk – men Dave Eggers skriver bara för Dave Eggers.

4. DET MUNTLIGA

En stereotypi som många av författarna förståeligt nog är trötta på är deras påstådda nära släktskap med den afrikanska muntliga traditionen. Likväl är det en fråga som dyker upp i vart och vartannat samtal.

Sydafrikanske poeten Lesego Rampolokeng suckar åt att än en gång begåvas med ett prefix, att aldrig rätt och slätt kunna vara poet. Det är muntlig poet, slampoet, estradpoet … Han protesterar mot att tanken skulle födas först när den träffar pappret.

Shailja Patel påminner om att vi alla härstammar från en muntlig tradition – sedan har en del av oss oturen att växa upp i kulturer som inte tar vara på muntligheten. Detta, det tryckta ordets förtryck, tvingar snabbt fram indelningen i ”poeter” och ”estradörer” till de förras fördel. Patel menar dessutom att frågan ofta är könsbetingad: kvinnor berättar, män skriver ner berättelserna och får betalt.

5. SPRÅK

Även språkligt sett lever vi ännu kvar i högst koloniala mönster. De som råkar ha en stark engelska, franska eller portugisiska har en betydligt bättre chans på bokmarknaden. Är detta tillstånd endast en förlängning på kulturimperialismen? undrar Stefan Jonsson.

Under debatternas gång refererar många av den yngre generationens skribenter till de bokliga förfäderna Chinua Achebe och Ngugi wa-Thiongo. Herrarna Achebe och Ngugi står även på var sin sida i den så kallade språkdiskussionen. Medan Achebe upplevde att det inte var något fel med att skriva på engelska och franska framhöll Ngugi att man omöjligt kommer i kontakt med traditioner, förfäder, det egna om man inte skriver på sitt modersmål. Ngugi själv skriver nuförtiden på Kikuyu, och beklagar att så många av hans kolleger låter sig begravas under engelskan, franskan och portugisiskan. På tal om Achebe menar Ngugi att det är absurt att hans bok Allt går sönder har översatts till femtio språk – men ännu inte till igbo, vilket är den kultur och den språkliga verklighet inom vilken verket föddes.

Petina Gappah berättar att hon länge försökte följa Ngugis råd, men insåg att hon inte kan skriva på sitt modersmål shona.

– Speciellt omöjligt skulle det vara att skriva om sex på shona. Då tänker jag mig bara att mina föräldrar skulle läsa! Jag slutade faktiskt helt och hållet att skriva en tid, men jobbar nu med vad jag brukar kalla ”shonglish”, shona english.

Gappah omhuldar inte längre uppfattningen att engelska och franska skulle vara främmande språk.

– Idag tycker jag att engelska och franska är afrikanska språk! Hur långt ska man annars gå, hur är det med kläderna jag bär? Borde jag skriva med en sticka i sanden för att datorn är ett främmande element?

6. EXIL

Näst intill alla inbjudna författare bor antingen helt eller delvis utomlands. Om den nigerianska litteraturen har det till exempel sagts att den i hög grad skapas och formas i London. Men då befinner vi oss redan snubblande nära ett nytt prefix, en ny kategorisering och stereotypi – exillitteratur, exilförfattare. Maaza Mengiste som vuxit upp i Etiopien men numera bor i New York vill inte att ordet exil används om henne överhuvudtaget.

– Jag skriver inte i exil, jag skriver utomlands ifrån.

Mengiste intygar att det är lättare att skriva om hemlandet med den frihet som distansen ger. När man lösgör sig från den plats man skriver om är det lättare att se vad som kunde ha varit – istället för att bara se vad som är eller var. Fri från förväntningar blir man ändå aldrig.

Förlaget vill sälja det de tror att deras klienter vill köpa, landsmän och -kvinnor önskar sig positiva porträtt av hemlandet, kanske till och med en nationallitteratur, och själv lever man i hoppet att tolkas som konstnär, inte dokumentarist. Vad är då det mest radikala en afrikansk författare kunde skriva om? frågar sig en av författargästerna.

– En helt vanlig historia i hemmamiljö, föreslår Sefi Atta.

– Nej, det mest radikala en afrikansk författare kunde göra vore att be sitt förlag visa dem sin förteckning på inkomster och utgifter, avslutar Shailja Patel och får publiken att spontant brista ut i både skratt och applåder.