Angreppen mot Wikileaks och dess talesman Julian Assange visar hur viktigt det är att försvara nätets neutralitet, skriver Mikael Böök.
Underrättelseväsendet gör sig påmint. Det har också noterats av journalister i massmedia, bland annat i ett reportage i Yles Uutiset den 14 augusti som handlar om Rysslands, USA:s och Tysklands svällande spionorganisationer. Vad journalisterna däremot inte tycks vilja medge, än mindre delge sina läsare, lyssnare och tittare, är att den globala polisstaten redan är här.
Angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt det senaste anslaget mot dess talesman Julian Assange borde ge en tankeställare om var vi står. Att det rör sig om en smädelsekampanj, som har satts igång av internets och Wikileaks fiender, torde var och en begripa. Däremot saknar tyvärr många modet att säga det rent ut.
Misstankarna faller givetvis omedelbart på Pentagon och CIA, men de makter som kan tänkas vilja skada Wikileaks är förvisso spridda över hela världen. Någon annan agentbyrå i något annat land kan också ha passat på att slå till.
Om atombomberna 1945 och det faktum att vi fortfarande lever i atomåldern är den grundläggande orsaken till det nuvarande statssystemets ohållbarhet så är internet den utlösande faktor, som har försatt systemet i en dödlig kris. I stort sett är det internets uppkomst och snabba utbredning över jordklotet som förklarar den politiska händelseutvecklingen i världen efter Sovjetunionens sammanbrott. Dessutom spelade ju den digitala informationsteknologins genombrott på 1980-talet inte någon liten roll i den utveckling som bringade Sovjetimperiet på fall, något som bland andra sociologen Manuel Castells har framhållit.
Internet är, med vetenskapskrönikören Tor Nörretranders träffande uttryck, ”stedet som ikke er” (Platsen som inte finns. En bok om internet, 1998). Det digitala informations- och kommunikationsnätet fungerar vid sidan av det globala politiska systemet och skapar därigenom ett slags permanent global dubbelmakt. Internets själva existens ger upphov till en ny maktfördelning, till att det traditionella politiska systemet (imperierna, staterna) förlorar en del av sin makt, som i motsvarande grad överförs till världens folk.
Internet är en spirande ny, fjärde statsmakt, vid sidan av Montesquieus traditionella tre statsmakter som internet förmår balansera och hålla i schack. Internet, den fjärde statsmakten, innebär ett steg i riktning mot människans befrielse.
Människans frihet består som känt av inte minst friheten att kommunicera och utbyta information, det vill säga åsikts- och religionsfriheterna samt yttrande- och pressfriheterna (fast internet har gjort ”pressfriheten”, som hör till tryckpressens epok, till ett något förlegat ord.)
Avgörande för framtiden är huruvida människorna fortsätter att låta sig luras av de regeringar, underrättelsetjänster och storföretag som undertrycker och begränsar människans frihet i ”den nationella säkerhetens” namn eller i syfte att inhägna och monopolisera så kallad ”intellektuell egendom”.
Vilket utslag ger angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt då det senaste anslaget mot dess talesman Assange på frihetens barometer?
”Under de senaste dagarna har det i medierna framstått som att Reportrar utan gränser har en konflikt med nätsajten Wikileaks. Det stämmer inte.”
Så uttalade sig Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige redan några dagar innan tabloidpressen kastade sig över nyheten om anklagelserna mot Assange. Bengtsson skrev vidare på Reportrar utan gränsers Webbplats:
”Tvärtom har Reportrar utan gränser i flera år uttryckt sitt stöd för Wikileaks arbete, till exempel vid publiceringen av en video som visar hur amerikanska styrkor 2007 dödade två journalister och flera civila i Bagdad.
I samband med publiceringen av drygt 91 000 dokument från kriget i Afghanistan riktade organisationen dock kritik mot Wikileaks. Efter att ha granskat dokumenten och lyssnat på synpunkter från bland andra människorättsorganisationer i Afghanistan drog Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris slutsatsen att det finns stora etiska problem förknippade med att publicera uppgifter om enskilda afghaner som arbetat för de internationella styrkorna i Afghanistan. Problem som även Wikileaks grundare Julian Assange erkänt i flera intervjuer. Han har bland annat bett Amnesty om hjälp med att granska de publicerade dokumenten.
Dessa synpunkter på publiceringen ändrar inte – varken i princip eller i praktiken – det faktum att Reportrar utan gränser och Wikileaks arbetar för samma sak: medborgarnas rätt till fri, oberoende information.”
Gott och väl. Men frågan är om det längre räcker att försvara ”medborgarnas rätt till fri, oberoende information”. Jag tror att det är dags att skrida till angrepp på bred front mot de krafter som vill köra ned inte bara Wikileaks utan internet som sådant.
Men hotet mot internet kommer inte bara från stater utan lurar också i telekombolagens och underhållningsindustrins snikenhet, som har lett till att man börjat tumma på nätets neutralitet. Nätneutralitet innebär att trafiken på nätet förmedlas opartiskt oavsett avsändare och mottagare. Nätneutraliteten kan jämföras med religionsfriheten; det är en princip som staten kan slå fast och upprätthålla.
Men det gäller det att skilja internet från staten precis som man håller staten isär från kyrkan. För övrigt behöver internet ingen president eller regering eftersom nätverket är självstyrande. På nätet regerar människorna sig själva, det är folkmakt. Med andra ord: demokrati.
Skribenten har nyligen redigerat tidskriften Information for Social Change 30 nummer som har ”Information Ethics” som specialtema. Se www.libr.org/isc
Mikael Böök
