Den 19:e september är det så återigen val i Sverige. Jag har varit med om många valrörelser nu. Den första jag minns var 1976 när jag var nio år gammal, sedan dess har jag med varierande engagemang genomlevt ytterligare nio valrörelser.
År 1976 minns jag att jag kunde alla partiledarnas namn och att jag följde alla TV-debatter med spänning. Det fanns ett litet parti som bara kunde räkna med några tusen röster, men som ändå fick rätt stor uppmärksamhet. Det var SKP (Sveriges kommunistiska parti) och jag började fundera på om också jag skulle kunna få en plats i TV-sofforna. Följaktligen ristade jag bokstäverna SKF (Sverige kommunistiska förbund) med en kulspetspenna på brun kartong och funderade på vad jag skulle säga i en debatt om TV upptäckte mitt minimala parti. Vad kommunismen stod för hade jag ingen större aning om.
Ledaren för SKP fick vara med i en TV-debatt och där talade han väl om Kina (jo, partiet var maoistiskt). Telefonkioskerna blev aldrig vandaliserade i Kina och man respekterade folkets egendom. Detta till skillnad från den svenska statens telefonkiosker som nästan aldrig fungerade. Partiledaren lät aggressiv och inte alls övertygande och jag funderade över om mitt partinamn verkligen var det rätta.
I valet fick SKP någon promille av rösterna och SKF ingen alls. Det svenska politiska systemet klarade sig från ”proletariatets diktatur”. Det blev också en borgerlig valseger för första gången på 40 år. Själva politiken förändrades inte mycket, det var även i fortsättningen en stark offentlig sektor som förvaltades av de folkvalda precis som på den socialdemokratiska tiden – och den fulla sysselsättningens politik gällde. Fortfarande spelade de folkvalda i kommunfullmäktige en mycket stor roll för samhället. Dessutom fanns många obligatoriska nämnder med fritidspolitiker som ansvarade för verksamheten. Kanske kunde jag bli fritidspolitiker, istället för politikerstjärna i TV-soffan.
Om 70-talets vänstervåg inte kunde få den svenska demokratin på fallrepet, skulle 80-talets nyliberala högervåg lyckas bättre. Den ledde till att det efter en ganska liten öppen debatt 1992 infördes en ny kommunallag i Sverige – där stora möjligheter gavs att delegera beslut från de folkvalda till privata verkställare. Fritidspolitikernas roll i nämnderna blev mindre viktig och deras antal minskade, istället fick kommunstyrelser och avlönade kommunalråd mer makt – liksom business och privata företag.
Fritidspolitikernas makt har alltså minskats. Och även om man har rätt att ta ledigt från sitt jobb för att engagera sig i kommunala nämnder och styrelser, så innebär det ofta problem med karriären. En kompis arbetade politiskt i tre mandatperioder (12 år). Hans frånvaro p.g.a. politiska uppdrag innebar att han inte kunde avancera på fabriken där han jobbade. Så fort han lade av med uppdragen fick han genast befordran och slapp det tyngsta jobbet på golvet. Men då var ryggen redan förstörd.
Några få orkar fortfarande arbeta för det gemensamma, som fritidspolitiker, trots begränsat inflytande och trots att medias politikergranskning blivit hårdare för varje valrörelse. I kommundelsrådet i Åker (där jag agerar sekreterare, som en del av min bibliotekarietjänst) finns några av dem som ännu orkar. De möts en gång i månaden för att försöka påverka politiker och tjänstemän att förbättra situationen i Åker. De flesta är äldre, över 55, och var vuxna redan 1976. De är varken ”proletariatets förtrupp” eller styrelseproffs.
Om det är några som förtjänar att uppmärksammas i dagens valrörelse i Sverige så är det de träget arbetande gräsrotspolitikerna. Det är i det lokalpolitiska jobbet för en bra fritidsgård för barnen, äldreomsorg, en upprustad skola och justa öppettider i simhallen som demokratin börjar och slutar. Den stora valrörelsen känns som en rätt overklig medial happening i jämförelse. Fritidspolitikerna är och förblir demokratins sanna hjältar.
Peter Björkman
