”Den som tror att exponentiell tillväxt kan fortsätta för evigt på en ändlig planet är antingen en galning eller en ekonom.” Orden lär ha myntats av ekonomen och filosofen Kenneth E. Boulding. Tanken att den ekonomiska tillväxten skulle kunna pågå för evigt är onekligen provocerande. Någonstans måste ju en gräns komma emot? Eller gör det?

Jens Finnäs spårar rötterna till en radikal idé som på ett sekel blivit en självklarhet.

Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var en omvälvande tid i Europa. Den industriella revolutionen vände upp och ner på gamla samhällsstrukturer, samtidigt som filosofin och naturvetenskapen med en ohämmad framtidsoptimism och utvecklingstro gjorde en radikal inventering av den samtida världsbilden.

Tidens ekonomer, som vi i dag brukar kalla de klassiska ekonomerna, hade en något kluven uppfattning om framtiden. Å ena sidan lyckades man göra upp med den gamla merkantila synen på ekonomin som ett nollsummespel där den enda källan till ökade rikedomar ansågs vara nya landerövringar. Å andra sidan argumenterade man mot de mest framtidsoptimistiska upplysningsfilosofernas förhoppningar om evig utveckling. De klassiska ekonomerna trodde inte på någon gränslös tillväxt.

Enligt Adam Smith (1723–1790) var produktionens storlek beroende av tre faktorer – arbete, kapital och land. Produktionen kunde växa bara om någon av de tre produktionsfaktorerna ökade eller om produktiviteten ökade.

Nyckeln till produktionstillväxt låg, enligt Smith, i arbetsfördelning. Genom att specialisera produktionen kunde man nå stordriftsfördelar och kapitaltillväxt. Ökad avkastning från jordbruket och förbättrade levnadsvillkor skulle leda till befolkningstillväxt, vilket skulle leda till en större arbetskraft.

Smith trodde ändå inte på oändlig tillväxt. Han menade att det progressiva samhället med tiden skulle nå ett stationärt läge (stationary state) där ekonomisk tillväxt inte längre var möjlig. Avkastningen på kapital skulle med tiden avta och naturresurserna skulle bli dyrare på grund av ökad efterfrågan. Kapitalackumulationen skulle med andra ord stagnera och därmed också den ekonomiska tillväxten.

Trots det uppenbart dramatiska i detta ”historiens slut”, som en ekonomisk stagnering skulle innebära, får idén om det stationära samhället ett rätt litet utrymme i Smiths skrifter. Det här har tolkats som att Smith inte trodde att samhället skulle uppnå det stationära läget inom någon överskådlig framtid.
* * *
De klassiska ekonomerna var, som alla andra tänkare, färgade av sin tid. När de talade om naturresursernas begränsningar syftade de framför allt på jordbruket och den odlingsbara marken. De insåg jordbrukets begränsningar, men höll samtidigt liv i en romantisk föreställning om andra naturresurser som ” ändlösa, kostnadsfria gåvor”.

David Ricardo (1772–1823) skriver till exempel att det är omöjligt att uppbära hyra för resurser som vatten och luft enligt efterfrågans och utbudets logik eftersom dessa resurser är ”outtömliga och till var mans förfogande”.

Denna syn nyanserades så småningom av bland annat William Stanley Jevons (1835–1882), som år 1865 uppmärksammade Storbritanniens kolberoende och kolets ändlighet. Jevons varnade för att rikets långsiktiga ekonomiska tillväxt var hotad eftersom den byggde på konsumtion av en ändlig resurs. Kollagren skulle med tiden sina, vilket skulle innebära ett stopp för tillväxten.
* * *
Under början av 1900-talet avtog intresset för naturresursernas roll i ekonomin. Jordbrukets betydelse för samhället och ekonomin marginaliserades i den industrialiserade världen. I Storbritannien föll jordbrukets andel av ekonomin från 55 procent år 1798 till fyra procent år 1927.

I stället växte kapitalet fram som den mest intressanta produktionsfaktorn. Genom att jämföra kapitalstocken ansåg man sig kunna förklara varför en del länder var rika och andra fattiga.

De klassiska ekonomernas idé om ett stationärt samhälle utan tillväxt sattes åt sidan. De tidiga nyklassiska ekonomerna föredrog att se tillväxten som exogen, det vill säga utifrån given. Utgående från denna premiss började man forma de första modellerna med kontinuerlig progression.

År 1956 presenterade Robert Solow (1924 -) den hittills kanske mest inflytelserika modellen för ekonomisk tillväxt.

I centrum för Solows modell står kapitalet. Kapitalet växer så länge nyinvesteringarna är större än det gamla kapitalets värdeminskning. Det här kan bara ske till en viss punkt, eftersom avkastningen på kapital är avtagande. Den punkten kallade Solow för ekonomins stabila läge (steady state).

Genom att öka andelen investeringar kan man, med andra ord, endast uppnå tillfällig tillväxt. Ökad befolkningstillväxtstakt kan också på kort sikt leda till tillväxt, men på lång sikt kommer ekonomin alltid att stagnera.

Enligt Solows tillväxtmodell kan kontinuerlig tillväxt uppnås om, och endast om, den totala faktorproduktiviteten ökar. Teknologisk utveckling är därför nyckeln till långsiktig ekonomisk tillväxt.

Naturresurser och land är av underordnat intresse i de nyklassiska modellerna. De utgör inte längre den begränsade resurs som i de klassiska ekonomernas modeller, utan har skyfflats ihop under samma rubrik som maskiner och fabriker (”kapital”). Enligt Solows modell finns det, i teorin, ingen gräns för den ekonomiska tillväxten. Så länge produktionen kan effektiveras behövs ingen kapitalackumulation, det vill säga ökad naturresursanvändning, för att nå tillväxt. Därmed blir både befolkningstillväxten och naturresurserna i längden ointressanta.
* * *
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet dök idén om tillväxtens ändlighet igen upp på dagordningen med de stigande oljepriserna som katalysator. Romklubbens Limits to growth, som gavs ut 1972, väckte stor uppmärksamhet och i den gryende miljörörelsen började de första ekologiska ekonomerna argumentera mot den nyklassiska ekonomiska teorins syn på tillväxt.

En av de tidiga ekologiska ekonomerna var rumänen Nicholas Georgescu-Roegen (1906-1994). Ekonomin kan, enligt Georgescu-Roegen, inte ses som ett isolerat system avskilt sin omgivning, det vill säga naturen. Han närmar sig ekonomin genom termodynamikens lag om entropi.

Entropi är ett begrepp som används inom fysiken och matematiken som ett mått på oordning. Hög entropi betyder stor oordning, låg entropi liten oordning.

Kokande vatten har till exempel låg entropi, rumstempererat vatten hög entropi. Enligt termodynamikens andra lag kan föremål aldrig gå från hög till låg entropi utan att man tillför energi. Rumstempererat vatten kan inte börja koka av sig själv.

Däremot kan man utvinna energi ur föremål som går från låg till hög entropi. Det är, enligt Georgescu-Roegen, mot den här bakgrunden vi måste förstå och analysera möjligheterna till ekonomisk tillväxt.

Orörda naturresurser utgör föremål med låg entropi. När vi omvandlar naturresurser till produkter (produktion) och sedan använder dessa färdiga produkter (konsumtion) betyder det att föremålens entropi går från låg (resurser) till hög (avfall).

Den här processen är enkelriktad. En bit kol som en gång bränts upp kan aldrig brännas igen. Jordens resurser är per definition ändliga och dömda att sina. Återvinning kan på sin höjd förlänga försiningsprocessen, men inte stoppa den.

Lyckligtvis finns solen som en mer eller mindre ändlös, men begränsad, källa till låg entropi. Från solen får vi den energi som behövs för att omvandla förbrukade föremål med hög entropi till nya resurser med låg entropi, men det förutsätter att vi verkligen bygger upp ekonomin kring flödet av solenergi. Den nuvarande samhällsekonomin, som nästan uteslutande hålls igång av ändliga resurser, är med andra ord ohållbar i längden.

Georgescu-Roegen förespråkar en omdefiniering, eller rättare sagt en förkastning, av begreppet tillväxt. Liksom den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter (1883–1950) skiljer han på utveckling och tillväxt. Tillväxt definieras som den ökning av energi- och materiainförsel som behövs för att upprätthålla produktionen. Utveckling innebär en kvalitativ förändring som gör produktionen effektivare. Det eftersträvansvärda är följaktligen inte tillväxt utan utveckling.
* * *
Även om de ekologiska ekonomernas syn på ekonomisk tillväxt fortfarande betraktas som alternativ har den tvingat de nyklassiska tillväxtekonomerna att i större utsträckning anpassa sina modeller efter naturresursers begränsningar.

Försök har till exempel gjorts att korrigera BNP-värden genom att subtrahera värdet på förbrukade naturresurser. År 1994 räknar man till exempel med att värdet på den samlade minskningen av jordens naturresurser motsvarade 1,4 procent av världens samlade BNP.

Prismekanismen står i centrum när de nyklassiska ekonomerna inkluderar naturresurser i tillväxtmodellerna. Icke-förnybara resurser kommer att bli dyrare i takt med att reserverna minskar. Detta dels för att utbudet minskar, dels för att nya outnyttjade resurser blir allt mer svåråtkomliga och dyra att utvinna.

Prismekanismen kommer att styra utvecklingen mot ny teknik och mera hållbara alternativ. När de icke-förnybara resurserna blir för dyra tar marknaden fram alternativ. En förutsättning för att det här ska fungera är att det finns tydligt definierade äganderätter och reglering som kan åtgärda problemen med externa kostnader.
* * *
Den ofta skarpa och ideologiserade debatten om tillväxtens eventuella gränser lyckas sällan notera att den ekologiska och den nyklassiska teorin faktiskt har en del likheter. Båda skolbildningarna är överens om att nyckeln till ekonomisk utveckling är ökad produktivitet genom teknologiska framsteg. Ändå kommer man till fundamentalt olika slutsatser om dels hur vi bör förhålla oss till och studera ekonomin, dels hur vi i samhället ska försöka styra den ekonomiska utvecklingen.

Medan de ekologiska ekonomerna förespråkar en radikal reformering av samhället med begränsning av resursanvändningen, lutar sig de nyklassiska ekonomerna tillbaka, övertygade om att marknaden klarar av att lösa problemen på egen hand.

Hur är det möjligt att man kommer till så olika slutsatser? Man kan se åtminstone tre avgörande skillnader i de två skolbildningarnas resonemang – tilltron till ny teknik och substitution, tilltron till marknaden och prismekanismen, samt synen på tid och reproducerbarhet.

De nyklassiska ekonomerna hämtar sitt främsta argument mot ekologernas dystopiska framtidsutsikter ur historieboken. Med hänvisning till den ekonomiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren hävdar man att ny teknik hittills alltid har lyckats ta fram substitut när det behövts. Introduktionen av fiberoptiken sopade till exempel undan farhågorna om att kopparreserverna höll på att ta slut.

Motargumentet från ekologerna är att det finns många naturresurser som omöjligen kan substitueras. För till exempel vatten finns det rimligen inget substitut. Enligt vattenforskningsinstitutet IVF lever 1,5 miljarder människor i områden där det råder brist på vatten. Till och med år 2030 riskerar den siffran att fördubblas.
* * *
Båda skolbildningarna erkänner att ändliga naturresurser utgör en utmaning som vårt samhälle förr eller senare tvingas konfrontera. Den andra skillnaden – tilltro till marknaden och prismekanismen – handlar om hur vi bäst tacklar den här utmaningen.

Enligt den nyklassiska synen är en välfungerande marknad det bästa instrumentet vi har för att bedöma framtida resursbrister. Prismekanismen kan visserligen komma att behöva viss statlig assistans, men som mekanism kommer den ändå att styra utvecklingen mot hållbarare alternativ.

De ekologiska ekonomernas resonemang är det omvända. Marknadsmekanismen kommer att leda till en kapplöpning mot botten, vilket gör omfattande statlig reglering nödvändig.

Robert Solow diskuterar själv, i en föreläsning år 1974, marknadens och statens möjligheter att lösa resursproblemet. Dock utan att komma till någon entydig slutsats. Kan vi lita på att politiker, som ständigt förföljs av återkommande valrörelser, är mera framsynta än vinstjagande företagsledare, frågar sig Solow?

Det här leder in på den tredje skiljelinjen mellan den nyklassiska och den ekologiska ekonomiska teorin – synen på tid och reproducerbarhet.

Nyklassisk teori talar visserligen både om korta och långa tidsperspektiv, men det faktum, som man också erkänner, att det nuvarande systemet inte är oändligt hållbart, utgör inte något alarmerande problem eller något absolut hinder för fortsatt tillväxt eftersom framtida innovationer och tekniska lösningar aldrig kan förutspås, än mindre planeras. Framtidens ovisshet är en ofrånkomlig del av systemet.

Det ekologiska ekonomiska projektet handlar, i kontrast, om att så fort som möjligt konstruera en ny samhällsordning som är reproducerbar som sådan och hållbar över tid.
* * *
Enligt ekologerna är naturresursernas ändlighet inte bara en ekologisk och ekonomisk fråga, utan också en moralisk. Vilken rätt har vi att i dag konsumera alla billiga, lättåtkomliga naturresurser på framtida generationers bekostnad? Vem ska, om hundra år, ställas till svars för att jordens naturresurser förbrukades i ett nafs?

Igen leder synen på framtiden de nyklassiska ekonomerna till en diametralt annan slutsats. Borde, frågar de sig retoriskt, 1950-tals människan ha begränsat sin resursanvändning med omtanke om 2010-talsmänniskan? Är det inte till och med vår rättighet att använda de resurser vi kan i dag eftersom vi kan utgå från att framtida generationer ändå kommer att leva i ett teknologiskt mera utvecklat samhälle med större ekonomiskt välstånd?

En oändligt svår fråga skulle man kanske kunna säga.

Jens Finnäs