Johannes Salminens essäsamling Islams två ansikten är mer underhållande än analytisk, tycker Nora Hämäläinen.
I den lilla boken Islams två ansikten återkommer Johannes Salminen i essäform till de teman som han skrivit om bland annat i Undret i Bagdad.
Den inledande essän ställer frågan om hur Europa skulle ha sett ut om inte Charles Martels armé hade stoppat de muslimska arabernas och berbernas frammarsch norr om Pyrenéerna år 732. Ser vi med Edward Gibbon med fasa på ett muslimskt Europa av idag? Eller ser vi med D.L. Lewis hur Frankrike då tidigt hade införlivats i tidens mest avancerade civilisation, i stället för att framhärda som en ”feodal avkrok, präglad av religiös intolerans och snäva byperspektiv”?
Två essäer handlar om muslimerna som slavägare. Den första ”Islams svarta slavar” (från Ronald Segals Islam’s Black Slaves 2001) lyfter fram handeln med afrikanska slavar i mellanöstern. När de europeiska slavjägarna steg i land i Afrika var de muslimska motsvarigheterna redan där, på östra sidan av kontinenten. Inalles fångade de lika många slavar som européerna, dock under en betydligt längre period. I essän ”Piratflaggan över medelhavet” skildrar Salminen de muslimska nordafrikanernas jakt på slavar i Sydeuropa från 1500- till 1800-talet.
Nyktert opartisk i konflikterna mellan religionerna, men inte utan en frestande nypa kryddoftande orientalism uppehåller han sig också i magdansens Kairo och 1900-talets Jerusalem, bland annat.
Som en av den finlandssvenska essäistikens grand old men – med en språkhantering som är både exemplariskt smidig och en smula ålderdomlig, med sina elegant växlande satskonstruktioner – skriver Salminen här en prosa som snarare är lätt underhållande än analytisk.
Hur essäerna sedan hakar i dagens spänningar mellan kristna och muslimer är inte alldeles lätt att säga. ”Med dagens stora islamska invandrarströmmar till Europa är det viktigare än någonsin att söka sig bakåt i historien och se inte bara det fula ansiktet utan också det vackra”, heter det på bokens dammjacka. Förstås kan man inte belasta boken för eventuellt vilseledande marknadsföring, men i läsningen slår det mig hur lite essäerna i boken strävar efter att belysa dagens konflikter mellan kristna och muslimer. För det mesta tycks de vila tryggt i de historiska händelsernas, slagens, härskarnas och skrönornas egenintresse, och hänvisar endast med små belevade gester och välsvarvade slutklämmar mot eventuella historisk-moraliska slutsatser.
Johannes Salminen: Islams två ansikten. Söderströms och Atlantis 2010.
Nora Hämäläinen
