Parvekejumalat hör till Anja Snellmans bästa böcker, hennes sätt att leva sig in i den somaliska tonårsflickan Anis liv är beundransvärt, skriver Marianne Backlén.
Anja Kauranens (numera Snellman) debutroman Sonja O kävi täällä utkom 1981, då författaren var en 27-årig universitetsstuderande, och blev en sensation. Kauranen var en fräsch, ung och urban röst i det färglösa och ganska tråkiga, till och med destruktiva, finska litterära klimatet. Hon vidareutvecklade den gubbigt proletära Berghällstematiken och skrev öppet och ohämmat om en ung kvinnas uppväxt. Det var ändå med något blandade känslor jag följde med den helt enastående mediala hajpen kring Anja Kauranen och hennes debutbok. Var man som finlandssvensk författare avundsjuk på hennes framgång? Det tror jag inte. Man hade sina egna projekt och man förhöll sig ganska realistiskt till författaryrket.
I början av 1980-talet umgicks jag sporadiskt med finska författare. Jag minns trevliga poeter som Heikki Reivilä och Hannu Kankaanpää, och hemma i någons enrummare i Rödbergen orerade en skön ung man med vacker, djup röst. Det var Harri Sirola, som kort dessförinnan gjort en uppmärksammad debut med romanen Abiturientti (1980).
Är det farligt för unga författare att få för mycket publicitet i för unga år? Somliga klarar av det, andra gör det inte. Sirolas största satsning, Tallinnromanen Kaksi kaupunkia (1991), fick ett onödigt njuggt mottagande och författarens depression djupnade. I boken Syysprinssi (1996) skrev Kauranen om sin vän Sirola, som i en lång artikel i tidskriften Image öppet berättat om sin svåra depression. Sirola begick självmord år 2001.
Anja Snellmans författarkarriär har varit ovanligt framgångsrik och hon har haft en förmåga att sätta fingret på olika dagsaktuella fenomen. Det finns ett slags trendigt flyt i hennes sätt att skriva, någonting som får mig att som finlandssvensk författare känna mig märkligt trög, lite osäker i mitt språkbruk. Vi saknar eftermiddagspressens och ungdomarnas snabbt skiftande vokabulär, kändiskulten, den politiska jargongen. Vem vet om vi inte ersätter det med någonting tidlösare, den mytiska Trakten som finns i Monika Fagerholms böcker, diktens neutrala och avklädda språk?
Mellan 1995 och 2005 gav Snellman ut en ny bok varje år. En del av dem har jag inte läst, men t.ex. Ihon aika (1993), en hyllning till hennes karelska mamma, och Pelon maantiede (1995) hör till hennes bästa böcker. Jag inspirerades själv av konceptet ”rädslans geografi” i en 00-talsroman.
Berättelser som återstår
Att Snellmans senaste roman Parvekejumalat handlar om en somalisk tonårsflicka i Helsingfors, fick jag veta i Arto Nybergs TV-program strax innan boken kom ut i juni. Hon medgav där att det kändes svårt att skriva romanen, men berättade också om all research hon gjort, bl.a. i det somaliska språket. I hennes tidigare böcker finns just inga antydningar till något intresse för invandrarfrågor. Den tunna boken Rakkauden maanosat (2005) är faktiskt ganska beklämmande i det avseendet, visserligen rör den sig på ett metaforiskt plan. Ett välbärgat finskt par reser i sitt eget hem till olika kontinenter, som blir projektioner av deras växlande känslolägen. Det är lajfstajl för hela slanten. Paret håller Gula och Blåa Fester, hustrun blir förälskad i en annan. Det korta Afrikaavsnittet står för förlust, torka och heta vindar. Ett slags mentalt Somalia?
De första somaliska flyktingarna kom till Finland för tjugo år sedan, men det är tunnsått med skildringar av dem i vår litteratur, kanske också på annat håll i Europa. Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg (1998) handlade om en somalisk trappstäderska som ärver en förmögenhet, men verkade så osannolik att min läsning blev på hälft. Nuruddin Farah, den mest kända författaren från Afrikas horn, skriver om Somaliland ur ett historiskt och postkolonialt perspektiv. Jag måste erkänna att jag inte läst Farah, inte heller den uppmärksammade boken om flickan Aman, som utkom 1994, eller böcker av Ayan Hirsi Ali och toppmodellen Waris Dirie.
Kvinnlig omskärelse, sjöröveri, klanstrider och en ändlös ström av flyktingar – vem vill ta itu med dessa teman? Man kan också fråga sig hur ofta någon med flyktingbakgrund har möjlighet att sikta på en författarkarriär. Flyktingskap är tyvärr oftast förknippat med arbetslöshet och utanförskap, låg utbildning, ofta också med ensamförsörjande mammor. Här finns många oberättade berättelser, men jag är säker på att någon i framtiden, förmodligen någon som påminner om Snellmans huvudperson Anis, kommer att berätta dem.
Fränt och inkorrekt
Parvekejumalat hör igen till Snellmans bästa böcker och öppnar kanske ett nytt kapitel i hennes författarskap. Hennes sätt att leva sig in i den unga Anis liv är beundransvärt. Kvar finns samtidigt de bästa sidorna av hennes litterära stil: humorn och smidigheten.
Tonårsflickan Anis Muumin är en romanperson som man genast fattar tycke för och gärna vill veta mera om. Skildringen av den kuvade mamman Waris är levande och ofta rolig. Motvilligt smakar hon på svamp och lingon, knaprar på en bit surskorpa… Anis bekantar sig med den finska Wilma, vars författarmamma, som i övrigt skildras med en underbar ironi, har rest till Indien tillsammans med en gift man, där de båda blivit smittade med en tropisk sjukdom. Priset på förbjuden kärlek är alltså högt. Man kan bara konstatera: Jaja.
Ibland skriver Snellman så fränt och ironiskt om vissa muslimska företeelser att man som läsare nästan blir förskräckt. Hennes författarblick blundar inte ens inför fru Muumins underbyxor… Det förlösande uttrycket Hallahallahalla, den röda bikinins sura, det allhärskande Koordinatet. Så här skriver en västerländsk författare, som inte själv lever i den islamiska kulturen. Det är mycket modigt, själv har jag börjat fundera över självcensurens lömska mekanismer i författararbetet. Går kravet på politisk korrekthet före den konstnärliga friheten?
Romanen har drag av ungdomsroman, jag önskar att min 17-åriga dotter läste boken tillsammans med sin bästis (deras pappor kommer från Jamaica respektive Gambia). Deras förhållande till jämnåriga somaliska flickor är kluvet, själva får de pyssla med precis allt det som Anis bara kan drömma om: modekläder och smink, festande i hemska högklackade skor, gym och nya pojkvänner. De har också sett avigsidan av den västerländska ungdomskulturen: pojkar som marginaliseras efter grundskolan, kulturkrockar, sociala och psykiska problem.
Hufvudstadsbladet hade bett en ung somaliska att testläsa Snellmans roman. Hon tyckte att boken gav fel bild av det somaliska samfundet, men jag misstänker att hon helt enkelt inte ville bemöta alla de kontroversiella frågor som Snellman tar upp. Eller så förstod hon sig inte på Snellmans dubbla ironier och mångbottnade berättarstil.
Genom hela romanen löper balkongens metafor, det onödiga lilla rummet som kommer till nytta först då en satellitantenn, ett öga mot Mecka, installeras där. Härifrån kastar Anis längtansfulla blickar mot Konstnärshuset, här blir hon en gång utestängd i kölden och här möter hon sitt öde.
Anja Snellman: Parvekejumalat. Otava 2010.
Marianne Backlén
