Att Wikileaks i juni publicerade 76 000 sekretessbelagda dokument om kriget i Afghanistan fick både nätpolitiska och geopolitiska konsekvenser. Den pågående kampen om informationsflöden har lett till en juridisk och teknologisk kapprustning.
Wikileaks må finnas på internet, men sajten kräver naturligtvis också en fysisk infrastruktur för att fungera. Enligt en artikel i The Wall Street Journal den 23 augusti behöver Wikileaks ungefär 200 000 amerikanska dollar per år för att täcka sajtens driftskostnader. Gruppen bakom Wikileaks har inga anställda och kostnaderna utgörs främst av nätverksavgifter, ny hårdvara, resor och hyra för serverutrymmen. Största delen av servrarna ligger i Sverige.
Valet av hemland är inget sammanträffande. Genom att rikta trafiken via servrar i Sverige, försöker Wikileaks utnyttja den så kallade medlarfriheten. Det är en i Sverige lagstadgad anonymitetsgaranti för källor i vilket ämne som helst. Garantin är knappast vattentät – i början av augusti skrev Sydsvenskan att Håkan Rustand, som är byråchef och ställföreträdare för justitiekanslern Anna Skarhed, menar att skyddet inte nödvändigtvis gäller Wikileaks. Ändå har medlarfriheten skapat några mycket intressanta konflikter.
”Kidnappa Assange”
Bloggaren Rasmus Fleischer uppmärksammade i augusti ett utfall som Washington Post riktade mot Wikileaks. I en kolumn går ledarskribenten Marc Thiessen ”systematiskt igenom de möjligheter som finns för USA att agera mot Wikileaks i allmänhet och mot Julian Assange i synnerhet.”
Thiessen menar att USA med diplomatiska påtryckningar skall få de regeringar som skyddar Assange att lämna ut honom. Men inte nog med det. Ifall påtryckningarna inte ger resultat, skall FBI-agenter kidnappa Assange och föra över honom till USA för rättegång.
Operationen borde enligt Thiessen ske under det nyligen inrättade United States Cyber Command, vars uppgift är att utföra ”ett fullt spektrum av militära operationer i cyberrymden” (projektets egen beskrivning).
Eftersom Assange bara är en person i gruppen kring Wikileaks räcker det förstås inte bara med att fånga honom. Så när kolumnisten och bloggaren Oskar Swartz skriver i Computer Sweden att det för 15 år sedan skulle ha varit svårt att ana ”att nördar kanske skulle kunna ändra geopolitikens förutsättningar”, så ska vi förstå utsagan i sin vidaste bemärkelse. Den geopolitiska skiftning som ägt rum påverkar inte enbart USA:s förhållande till Afghanistan, utan även relationen mellan USA och dess allierade. För om Wikileaks uppfattas som ett militärt problem kan väl också konflikterna kring gruppen bakom Wikileaks uppfattas i samma termer?
Cyberkrig
Marc Thiessen skriver i ytterligare en bedrövlig kolumn vad USA borde göra ifall Assange skrider till verket med att ge ut ytterligare 15 000 dokument från Afghanistan.
”Förenta Staterna har cyberkapacitet att förhindra Wikileaks från att publicera det här materialet. Kommer president Obama att befalla militären att utnyttja denna kapacitet? Och kommer han att agera för att ställa Assange inför rätta?”
Thiessen låter förstå att USA borde agera militärt – över nätet – mot Sverige (eller Belgien – där en del servrar ligger även nu – och Island, vars lagstiftning också uppfyller Wikileaks behov av källskydd). Bloggaren Christopher Kullenberg förtydligar:
”Ett sådant scenario väcker ännu fler frågor. För det första kan man fråga hur man agerar militärt på internet. Traditionellt sett har kryptografi och datorsäkerhet varit militärens sätt att ”kriga”, men då endast i försvarssyfte. Men man skulle kunna tänka sig att man gjorde en offensiv. USCYBERCOM skulle i princip kunna avfyra en attack mot Wikileaks datorer genom massiva Denial of Service-attacker. Om de nu hittar rätt servrar.”
FRA-lagen
Hur konflikten med Sverige utvecklas beror delvis på hur de politiska partierna reagerar på USA:s önskemål. Dessutom måste nog beslut att slå till mot Wikileaks fattas i en domstol. En intressant detalj är att det är företaget PRQ som erbjuder Wikileaks serverutrymme. Alltså samma företag som en lång tid var värd för The Pirate Bay.
Ett kryphål som svenska myndigheter kan använda mot Wikileaks är den så kallade FRA-lagen, som varit i kraft redan ett år. Som svenska Wikipedia skriver innebär lagen ”i korthet att Försvarets radioanstalt (FRA), vilket regeringen bestämt, ges rätt att bedriva signalspaning på kabelburen trafik, som passerar Sveriges gränser, vilket bland annat innefattar telefon- samt en stor del av internettrafiken.”
Frågan för Sverige är då ifall materialet på Wikileaks är militärt eller civilt. Om Wikileaks, så som Kullenberg skriver, ”i huvudsak bedriver civil journalistisk verksamhet” så ”borde FRA inte få tassa där (vad de egentligen gör får vi inte veta, de har ju en specialdomstol och undantag i personuppgiftslagen).”
Kapprustning
Men Sverige är långt från den sista utposten för Wikileaks, som har servrar världen över. Nästa punkt där Wikileaks sannolikt kan koncentrera sin kapacitet ligger heller inte långt borta, och är nog betydligt tryggare än Sverige. Island har nyligen stiftat en ny källskyddslag som lär sakna motstycke vad beträffar starkt källskydd. Kanske inte så överraskande då lagen är skräddarsydd av vänsterpartier och Wikileaks-aktivister. (Se gärna Peter Lodenius artikel på sidan 5 gällande den nya isländska lagstiftningen. Red.anm.)
Det finns ytterligare skäl att anklaga Thiessen för överoptimism. USA har nämligen inte nödvändigtvis kapacitet att agera mot Wikileaks. När thailändska myndigheter försökte blockera Wikileaks i landet, blev slutresultatet snöpligt. Blockaden hann knappt verka en dag förrän cyberkommandot ”Wikicong” lyckades bryta den.
Kullenberg reder ut de tekniska detaljerna:
”Thaileaks.info är en spegling av det material på Wikileaks som handlar om Thailand. Men det är också en http-tunnel (apache-proxy) till hela Wikileaks genom wiki.thaileaks.info. Wikicong har delat med sig av koden för hur man gör fler siter av samma slag.”
Fallet Thaileaks visar hur kapprustningen på internet markerar en förändring i internets arkitektur. Om och när kontrollen av det fria nätet blir hårdare, kommer antagligen allt mer kommunikation att flytta över till ”tunnlar”, det vill säga olika former av slutna gemenskaper och skyddade kanaler.
Källor: computersweden.idg.se, copyriot.se, christopherkullenberg.se, online.wsj.com, sv.wikipedia.org/wiki/FRA-lagen, sydsvenskan.se, washingtonpost.com
Mikael Brunila
