Wikileaks demonstrerar styrkan hos den nya tekniken och ett fritt internet. Men vilken relation har Wikileaks till den traditionella journalistiken? I vilken mån är läckaget i sig själva nyheten? Och vad krävs för att läckorna skall leda till verklig förändring?
I The Guardian kommenterade nyligen Sue Gardner, chef för The Wikimedia Foundation som driver Wikipedia, wiki-prefixet hos Wikileaks. Hon anser inte att Wikileaks kan beskrivas som ett wiki-projekt.

”Till sin natur bygger Wikileaks helt enkelt inte på samarbete. Snarare handlar det om klassiskt läckage. Tidigare var det en brun dokumentfolder som du hittade utanför dörren klockan tre på morgonen. Nu är det en läcka på internet.”
Vad är det då Wikileaks läcker? Rå, oförmedlad information ..? Sanningen? Så låter det ibland, åtminstone bland sajtens fans.
I en lång intervju i The New Yorker funderar Julian Assange själv över Wikileaks position som sanningsförmedlare.
”Det förvånande mig att vi sågs som en så opartisk sanningsdomare, vilket kan vara ett gott betyg på vad vi gjort … [men] … att vara helt opartisk är att vara en idiot. Det skulle innebära att vi måste behandla damm på gatan på samma sätt som människor som har dödats.”
Det är en nykter kommentar, som Assange vidareutvecklar för samma journalist.
”Jag vill inrätta en ny standard: ’vetenskaplig journalistik’. Om du publicerar en vetenskaplig artikel om DNA är du i alla goda biologiska tidskrifter skyldig att lämna ut de data som din forskning bygger på – tanken är att folk skall kunna upprepa, kontrollera och verifiera forskningen. Detta är något som behöver göras också inom journalistiken. Det finns ingen maktbalans ifall läsarna inte kan kontrollera vad de får höra, och det leder till missbruk.”
Open Source
Tanken om ett slags Open Source-journalism måste applåderas. Men det är skäl att vara försiktig och inte falla i fällor om ”objektiva sanningar”. En alltför strikt parallell till det vetenskapliga samfundets metoder ger ett intryck av att det finns en optimal rapportering av en händelse. Olika aktörers förutsättningar att bygga upp en offentlig diskurs beaktas inte heller. Oberoende om någon uppdagar brister i Wikileaks kollage så är det långt från alla som kan ingripa i mediernas nyhetsflöden.
Ja, Wikileaks arbetar faktiskt – till skillnad från det dagliga akademiska knogandet – med offentligheten. Open source programmering kan därför inte direkt jämföras med hur man bygger upp en artikel, det som Wikileaks håller på med. Snarare agerar Wikileaks som en militär-strategisk enhet. Tidpunkter för släpp övervägs noga, vad för material som läcks likaså. Filminspelningar sammanfattas till korta publikvänliga klipp, där också ljudet är manipulerat. Än sen då? Det ligger ingen skam i utstuderade mediestrategier. Wikileaks är en krigsmaskin som på vissa ideologiska premisser släpper väldiga mängder information som sedan silas framför allt genom traditionella medier.
Etablerade medier
Man kunde säga att Wikileaks inte är ett medium, utan ett assemblage av olika medier. Den 9 augusti skrev Christian Christensen, biträdande professor i kommunikation vid Uppsala universitet, i Le Monde Diplomatique hur ”fallet Wikileaks berättar om teknikens makt och får oss att omvärdera vad vi menar med begreppet ’journalistik’ i början av 2000-talet. Men det befäster också den position mainstreamjournalistiken har inom den samtida kulturen. Wikileaks beslöt sig för att läcka den afghanska dokumentationen till The Guardian, New York Times och Der Spiegel ett par veckor innan den släpptes på nätet – alltså till vanliga medier, inte till ’alternativa’ (underförstått sympatiska) publikationer som The Nation, Z Magazine eller Indymedia. Anledningen är säkert att dessa tre medier kan bestämma dagordningen för den internationella nyhetsrapporteringen. Få medier (frånsett TV-kanaler som BBC eller CNN) har lika stort inflytande som New York Times och The Guardian – och att publiceras på engelska ger större exponering. Wikileaks-folket var förståndigt nog att inse att en online-publicering av dokumenten utan tidigare kontakter med nyhetskanaler hade lett till en kaotisk situation med en massa ofokuserade artiklar världen över.”
Wikileaks definierar framtiden lika mycket för traditionella medier, som traditionella medier, i egenskap av förmedlare av informationsöverflöden, definierar Wikileaks. Wikileaks konstituerar de traditionella nyhetsmedierna och vice versa. Information som sådan är aldrig betydelsefull, utan endast hur den materialiseras. Christensen bjuder på ytterligare synpunkter:
”På YouTube finns hundratals videoklipp från Irak och Afghanistan som visar koalitionsstyrkornas diskutabla, och i vissa fall uppenbart olagliga, aggressionshandlingar. Ändå har inget av dessa klipp haft en bråkdel av den effekt som den enskilda Wikileaks-video som visar hur en grupp civila (och två Reutersjournalister) skjuts ner av högeffektivt luftvärnsartilleri i en Bagdadförort. Varför? Därför att medan fullständig öppenhet kan vara intressant i teorin, är information alltid bara lika värdefull som den är tillförlitlig. Wikileaks har en organisatorisk granskade struktur som Twitter, Facebook, YouTube och de flesta bloggar (av uppenbara skäl) saknar. Alla sociala medier är inte skapade på samma sätt, och därför är deras inflytande är långt ifrån lika.”
Wikileaks styrka ligger inte enbart i samarbetet med traditionella medier utan även i känslan av en fet skandal, i läckan som händelse. Det är inte så konstigt att Julian Assange och Wikileaks läckor diskuterats mera aktivt i ett flertal stora nyhetsmedier än själva innehållet i läckorna, även i fallet Afghanistan (våldtäktsmisstankarna mot Assange räcker knappast som förklaring).
Förändring
Här stöter vi på gränserna för Wikileaks möjligheter att påverka. Trots den tydliga skräck som Wikileaks väckt bland ett antal regeringar och företag har Afghanistanläckan inte ännu fått speciellt dramatiska konsekvenser i USA eller Europa. Och varför borde den? För att information om verkliga händelseförlopp kan skapa uppror och förändring? Antagandet kan härledas ur Vietnam-kriget och är inte helt obefogat. Då slungades krig och misär in i miljontals vardagsrum och en hel generation av ungdomar reste sig i protest. Varför sker inte samma sak idag?
Mark Fisher ger ett möjligt svar i boken Capitalist Realism. ”Idag är det lättare att föreställa sig slutet på världen än slutet på kapitalismen”, citerar Fisher Frederik Jameson och Slavoj izˇek, och lägger sedan till ett förtydligande. ”Den sloganen fångar precis det jag menar med ’capitalist realism’: inte bara den allmänna känslan av att kapitalismen är det enda trovärdiga politiska och ekonomiska systemet, utan också att det nu är omöjligt att föreställa sig ett koherent alternativ till den.”
Fishers tankar kan utvidgas till att gälla även liberala demokratier. Framför allt förklarar Fishers fras hur befängt det idag känns att göra motstånd mot händelser ”ute i stora världen”. Kriget i Afghanistan är trots allt väldigt långt borta.
Avslöjade konspirationer och massiva sekretessläckor kan inte i sig skapa politisk förändring. Gränserna för när de kan materialiseras i faktisk förändring ligger både i hur överflödet av information hanteras – här får Wikileaks högsta vitsord – men även i strukturer som kan rikta det påföljande missnöjet. Och då räcker det inte med upprörda diskussioner i en upplyst offentlighet.

Källor: Capitalist Realism (Mark Fisher, O-books 2009), guardian.co.uk, mondediplo.com, newyorker.com

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.