I en serie artiklar analyserar Peter Lodenius de bakomliggande orsakerna till Islands kollaps under krishösten 2008. Den fjärde delen handlar om folkrörelsen som till sist fällde regeringen.
Ingen var skyldig till hrunid (kraschen). Åtminstone var det ingen som medgav någon skuld. Regeringen medgav inget ansvar för hur landet hade skötts. Ingen minister ansåg sig ha kunnat göra någonting annorlunda. Centralbankschefen David Oddsson, den tidigare statsministern som startat hela processen, utövade ingen självkritik.
Trubaduren Hördur Torfason blev den som efter bankkraschen till slut lyckades fälla regeringen. Lördag efter lördag samlade han mänskor utanför alltinget för att kräva regeringens avgång. Det tog lång tid innan ministrarna insåg allvaret.
Hördur är av segt virke. I femton år levde han i exil, eftersom det var svårt för homosexuella att tjäna sitt levebröd på Island.
– När jag gick i teaterskolan blev det ett problem för mig att jag inte öppet fick vara den jag är. Jag såg folk misshandlas för att de var homosexuella. På den tiden hade jag bra med jobb på TV och teater och spelade in skivor. Jag kunde ha blivit välbärgad. I teaterskolan diskuterade vi skådespelarens roll – hur långt kunde han vara en mänska med en egen röst? Som 27- eller 28-åring valde jag att inte längre gömma mig. Jag hade börjat som frilansartist 1971, men när jag steg ut ur skåpet 1975 förlorade jag, det blev en fullständig blackout. Jag gjorde film då och var ganska känd. Folk ville döda mig. Så jag flyttade till Köpenhamn, men kom till Island varje höst för turnéer där jag talade om vikten att inse att vi är mänskor med olika läggningar.
Klimatet på Island blev tolerantare och 1991 flyttade Hördur tillbaka och började arbeta för organisationen för homosexuella. Men i början använde medlemmarna ändå masker vid demonstrationer.
Hördur gör två eller tre turnéer om året med sina sånger och berättar att han arbetar helt självständigt och t.ex. själv producerar sina CD-skivor. I samma anda har Hördur arbetat för att försvara politiska flyktingar, som inte heller de varit välsedda på Island.
– Vi har haft ett nästan fascistiskt styre på Island. Självständighetspartiet har uppträtt som om de ägde landet.
Hördur är chockerad av att 30 procent av islänningarna fortfarande stöder partiet trots dess ansvar för bankäventyret.
Måttet rågades för Hördurs del genom bankkraschen i början av oktober 2008, den som ingen ville ta ansvar för. Redan den 11 oktober samlade han mänskor utanför alltinget för en första demonstration. Till en början var skarorna inte så stora, men de växte för varje lördag. Man ville ställa frågor, men fick aldrig några svar.
– Vi möttes varje lördag klockan 12 och började snart förbereda större demonstrationer och skaffade goda talare för att analysera situationen. Vi ville samla mänskor, men inte sådana som krossar flaskor eller liknande. Våra krav var att regeringen, centralbankschefen och finansinspektionens ledning skulle avgå och att nyval skulle utlysas.
Isländska medier gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl demonstrationerna – medierna styrs nästan till hundra procent av de politiker och affärsmän som var ansvariga för det som skett.
– De gjorde vad de kunde för att tysta mig, men de glömde vilken erfarenhet jag har. Jag har haft tusentals åhörare på mina konserter trots att medierna tigit ihjäl mig – de accepterar mig inte och vill tysta mig som artist. Det finns folk som vill krossa mig, jag litar på ingen. Jag visste att också detta skulle bli en svår kamp, men med tiden tror jag att folk allt bättre förstått vad det handlar om.
Det framgår tydligt att Hördur är en ensamvarg. Han understryker att han kämpar för medborgerliga rättigheter, men att han inte räknar sig som höger eller vänster.
– Jag är inte politiskt engagerad, det är en av mina principer. De som kämpar emot mig hittar inget de kan utnyttja, jag får inte pengar från något parti.
En ny grundlag är Hördurs följande mål.
– Vår nuvarande grundlag från 1878 är baserad på den danska grundlagen och den är inte skriven för oss. Nu vill jag samla folket bakom kravet på en ny konstitution. Jag har bjudit respekterade mänskor från universitetet till möten som varit mycket intressanta. Det är många som drömmer om en ny grundlag och rörelsen växer. En del ville starta arbetet redan i våras, men jag ville vänta till hösten. Då startar en ny rörelse och demonstrationer för en ny grundlag. En grupp, som inte utgår från de existerande partierna, ska skriva ett utkast.
Hördur medger att det inte är någon liten uppgift som han tagit på sig, men han vill själv göra arbetet.
– Jag har fyra vänner som stöder mig och ger råd, men de blandar sig inte i mitt arbete. Det är jag som formulerar målen, och när de uppnåtts, när grundlagen antagits, stiger jag åt sidan. Jag vill inte ha makt. Jag föredrar att arbeta såhär. Om man skapar en organisation tar det mycket tid.
En kapten på skeppet räcker, anser Hördur. Annars blir det lätt maktkamp.
– Många grupper har försökt ta över vad jag gjort, folk med en politisk agenda. Men när idéer blir Helig Sanning har något gått snett. Systemet är ruttet och de som satt vid makten satt alldeles för länge. Men de flesta tror på det politikerna berättar och om någon försöker kritisera dem vill man tysta den personen.
Hördur har två mobiltelefoner, i olika fickor.
– Många som arbetar för mig har jag aldrig mött. De har hittat min hemsida och jag ringer dem. Jag arbetar alltid med två eller tre mänskor. Om en hoppar av ringer jag följande.
Han medger att han emellanåt känner sig ensam.
– Ingen blir profet i sitt eget land. Jag har många gånger fått höra: ”Stoppa detta nonsens, ingen har gjort något sådant tidigare”. Folk försöker förstöra mitt rykte. Men varje gång jag blir angripen blir jag starkare. Om jag blir kritiserad är jag nog beredd att ompröva min åsikt, men jag ger inte upp.
Ekonomisten Thor Saari jobbar på ett annat sätt än Hördur Torfason.
– Jag var en av dem som deltog i demonstrationerna varje lördag framför alltinget. Jag hade ett arbetsrum i Reykjavikakademin där vi var omkring tio mänskor som var intresserade av vad som hände. En eller två gånger i veckan samlades vi till möten för att diskutera eller organisera konferenser. Överallt på Island uppstod sådana små grupper spontant. Vi hade kontakt med en grupp i Akureyri och tillsammans samlade vi alla grupper vi kände till ett stort gräsrotsmöte. Fyrtiotre olika grupper deltog och lade fram sina synpunkter. När vi nästa dag sammanfattade diskussionerna kom vi fram till att alla talat om samma sak: hur skulle det politiska systemet kunna reformeras och demokratin förbättras?
– Den 20 januari 2009 föll regeringen sedan vi protesterat sex dagar och sex nätter utomhus i Reykjavik. Det var en mycket speciell stämning, folk diskuterade och sjöng. När regeringen fallit undrade vi vad vi skulle göra. Skulle vi bara gå hem eller skulle vi försöka delta också i fortsättningen? Vi bildade Medborgarrörelsen. Vi hade inte möjligheter att nå enighet om ett politiskt program, men vi ville formulera några centrala principer. Jag och Lilja Mósesdóttir skrev principdokumentet och hon blev sedan invald för de vänstergröna. De flesta av oss hyste dock en djup misstro mot hela partietablissemanget. Fast de vänstergröna inte suttit med i regeringen hade ordföranden Steingrímur Jóhann Sigfússon suttit 30 år i alltinget, så han kändes som en del av det politiska etablissemanget.
Thor Saari var en av de fyra som valdes in i alltinget för Medborgarrörelsen, men senare valde han att gå sin egen väg. En fraktion av Medborgarrörelsen, som ville ha en hierarkisk struktur med ordförande och styrelse, tog snart makten. Det ledde till att Thor och två andra alltingsmedlemmar, som ville ha en platt struktur, grundade Rörelsen.
– Vi diskuterar tills vi kommer fram till en lösning, vi röstar inte. Det tar tid, men det fungerar.
Rörelsens agenda är framför allt att stärka demokratin på olika sätt, bl.a. genom folkomröstningar.
– Om vi uppnår det vi strävar efter eller om vi ser att förändringar är omöjliga upplöser vi Rörelsen. Jag har inget intresse av att stanna i politiken.
Thor är inte förvånad över att skämtgruppen Bästa partiet segrade i kommunalvalet i Reykjavik i maj, vilket ledde till att dess ledare, komikern Jón Gnarr, blev borgmästare.
– Det politiska systemet är så korrumperat och nepotistiskt att också Bästa partiet framstod som ett positivt alternativ. Det kan bli ett redskap för förnyelse.
Rörelsen grundades enbart för att ställa upp i alltingsvalet och ägnar sig inte åt kommunalpolitik, men ser positivt på alla nya initiativ, säger Thor.
I Hennala 1918 arkebuserades barberaren Elias Saari, som anklagades för att ha tillhört det röda gardet. Thor Saaris syster kom till Finland 1997 för att söka spår efter deras gemensamma farfar. Hon satte in en efterlysningsannons i en tidning och fick faktiskt svar från en avlägsen släkting som berättade att Elias varit i USA, men kommit tillbaka till Finland. Han blev barberare i Forssa, mötte en kvinna och fick en son. Men så kom inbördeskriget och Elias Saari arresterades som röd och fördes till Hennala-lägret i Lahtis, där processen gjordes kort.
Hustrun och sonen reste omkring 1919 till New York. Så kom andra världskriget och sonen var en tid kommenderad till Island, där han mötte en kvinna, innan han 1944 deltog i landstigningen i Normandie. Han marscherade genom Frankrike och Tyskland och sändes sedan hem till USA, där han studerade till flygmekaniker. När de första flygen började gå mellan USA och Europa med mellanlandning i Keflavik flyttade han dit och mötte sin isländska väninna, som han inte sett på fem år, och de gifte sig.
Paret bodde på Island i flera år, men flyttade sedan till Miami Beach, där Thor och hans syster föddes. Sedan blev det skilsmässa och barnen flyttade med sin mamma till Island.
– Vi levde tillsammans med min finska farmor i USA. Hon godkände inte att man gav mig leksaksvapen och hon lärde oss finska, men jag var bara fem när vi flyttade tillbaka till Island. När jag var 16 gick jag till sjöss och var sjöman i tio år och kom många gånger till Finland. Sedan studerade jag ekonomi på universitet i USA och jobbade en tid på Wall Street, bl.a. på 47:e våningen i World Trade Center. Det var en märklig värld. Jag gick över till FN där jag redigerade FN:s statistiska årsbok. Så kom jag tillbaka till Island i början av 90-talet och jobbade på centralbanken och kontoret för statens upplåning. Samtidigt deltog jag i arbetsgrupper i OECD och medverkade i projekt kring skuldhantering för länder i Afrika.
Från sidan följde Thor med utvecklingen hemma på Island och blev alltmer oroad. Men när han i början av år 2007 kontaktade folk på centralbanken sade man bara att han skulle ta det lugnt, allt var OK.
Men det var det inte. Omvälvningen som till slut kom har av journalisten Valur Gunnarsson döpts till Regnbågsrevolutionen: protesterna startades av den första islänningen som kom ut ur skåpet och ledde till att världens första öppet lesbiska statsminister tillträdde, Johanna Sigurdardóttir.
Peter Lodenius
