Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla är definitivt inget för romantiker. Strömqvist dissekerar hänsynslöst begreppet romantisk kärlek mellan kvinnor och män och förvandlar det till en social konstruktion baserad på patriarkal närhistoria och kapitalism.
Strömquist har varit en av Sveriges hetaste serieskapare sedan 2005, då hon debuterade med Hundra procent fett, och hennes seriestrippar har publicerats bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och Ordfront Magasin.
Kärleken som vi är vana vid att uppfatta den i dag är enligt författaren helt enkelt endast ett uttryck för mannens maktbegär och kvinnans behov av bekräftelse. Monoamorin är en rest från tiden då giftermål med en rik man var kvinnans enda sätt att komma på grön kvist och således var tvungen att svartmåla fri sex. Alla de härliga ritualer ett nyförälskat par går igenom är snarare uttryck för inövad religion än spontan känsla.
Strömquist medger själv att hon generaliserar, men vänder ändå på ett uppfriskande sätt upp-och-ner på den verklighet och många av de normer vi tar för givna, genom att påpeka att det minsann inte funkade på samma sätt förr i tiden. Egentligen är hela albumet snarast en bildsatt essä som punkteras av frän, ställvis elak, och underfundig humor. En av styrkorna är att Strömquist är väldigt påläst och citerar såväl historia som moderna relationsteoretiker. Det kunde löpa risk att bli träigt och moraliskt, men i de flesta fall förstår hon att dra till med ett skämt eller en dråplig punchline då genusteorijargongen hotar att ta kål på humorn. Hon drar den svarta humorn till sin dråpliga spets och blottlägger många av de besynnerligheter som på nåt sätt blivit kanon. Bland annat får vi fundera på om en gammal, bakfull, överviktig och lallande Hemingway haft en vän och mandeloljedoftande man som tagit hand om honom om han varit en alkistant som berättat snuskiga skepparhistorier som bara hon själv skrattat åt så dubbelhakorna dallrade. Eller varför Ray Romano, Charlie Sheen, Jerry Seinfeld och Tim Allen får miljontals dollar för att dag ut och dag in skämta om hur de hellre sätter på horor eller ser på tv än umgås med sina fruar eller flickvänner.
I vissa partier blir albumet lite väl texttungt och det finns väldigt många upprepningar och del kanske onödiga förtydliganden, som kunde ha gallrats bort. De populärkulturella parallellerna är många och slående, ibland mycket överraskande och bildanvändingen innovativ och rolig. Jag skrattar under läsningens gång aldrig högt, men kommer däremot på mig själv med att fnissa diaboliskt.
Ja, om om ni undrar vad titeln anspelar på, hänvisar den till då prins Charles just hade förlovat sig med Diana och blev tillfrågad om han var förälskad. Han svarade ”Yes … whatever love means”.
Prins Charles känsla. Liv Strömquist. Ordfront Galago 2010
Janne Wass
