Det finns tokskaper och det finns klokskaper och det finns en äng däremellan där de flesta av oss vilar.

Krig är tokskap, att fira krig, att romantisera, heroisera krig. Det är tokskap. Fred är klokskap, det är inte svårt att förstå och lätt att fira. Att högtidlighålla ett slag vilar på ängen däremellan, liksom de flesta av oss gör.

För det är livsviktigt att minnas. Att minnas hur och var och varför. Kanske mänskligheten aldrig lär sig, aldrig blir klokare, men genom att minnas vad vi varit, får vi veta vad vi är. Hoppet måste alltid leva vidare trots dånet från kanonerna.

För i krig finns inga vinnare, bara förlorare. Förlorare är mänskligheten, humanismen och demokratin. Förlorare är männen, kvinnorna och barnen som dödas, såras, torteras och våldtas, de som fördrivs, de som lämnas ensamma kvar, utan hus och hem. Förlorare är de som får själssår, maror och demoner som jagar dem. Förlorare är de som dödat, sårat, våldtagit och bär den erfarenheten inom sig resten av sitt liv.

Kriget, våldet är tokskap, dårskap, det fullständiga kollektiva vansinnet. Men vi bär alla på den tokskapen. Vi bär alla benägenheten att slå tillbaka när vi blir slagna, att anfalla när vi blir hotade, att hata när vi blir rädda.

Låt oss aldrig glömma det – vi vilar alla på ängen mellan klokskap och tokskap.

Vi odlar klokskapens rara gräs och örter när vi vårdar oss om freden: när vi ser till de små i världen, till de späda skotten, till de ludna som gror i marken, när vi smeker våra barn: majskornståingar såväl som långa kalvbeningar.

Vi vårdar oss om freden när vi värnar om barnen och deras föräldrar. Det är en av de största klokskaperna att odla fred genom att låta barnen som växer upp få känna kärlek och trygghet. Att se till att alla barn får vila i någons varma blick. Att stöda kvinnorna och männen som utför den viktigaste uppgiften att älska och fostra framtiden. Det är klokskap.

Att välkomna främlingen är också klokskap. Att välkomna honom som äter annat bröd, honom som sett andra stjärnbilder på sin himmel. Att välkomna henne som kan andra sånger, andra sagor. Låt dem dansa och sjunga på vår äng! Ge dem mat och husrum. Låt aldrig sången tystna, lär barnen våra och deras sånger, lär barnen dela vårat bröd. Sånt är klokskap i en bister tid.

Vi kan aldrig ytterst lita på papper, försäkranden och vackert tal om fredens öar. Sådant sveper maktens vindar bort när den behagar, det har skett och sker igen. Freden måste odlas varje dag och varje tid, av varje människa och varje generation. Vi vilar alla på ängen mellan klokskap och dårskap, kärlek och hat, krig och fred.

Det är viktigt att du och jag vågar se vem vi är. Slut dina ögon i smyg en stund och tänk på ordet försoning. Vilka konflikter, hathärdar finns under dina ögonlock? Vem är den andre, främlingen eller motståndaren du hemligen föraktar, förringar, hatar? Varför gör du det? Försoningen är fredens grund och golv, den kan aldrig tvingas fram, men den är bland de vackraste gräsen på ängen.

(På Åland arrangeras Bomarsundsdagarna varje sommar till minnet av slaget om Bomarsund 1854)