“Lycka är en skön säng” stod det i Katarina Gäddnäs blogg här i början av hösten. Javisst. Det är precis vad jag kraftigt börjat misstänka. Därför gick jag nu, efter att i tre svettiga år sovit hopknycklad än här, än där (med minstingen, på soffan, på golvet …) och köpte billighetsvaruhusets billigaste bädd. Så nu äger jag snart en säng igen – och tydligen ett Mastercard på köpet. Den sistnämnda smusslade man nämligen på mig då jag intet ont anande bad om lite betalningstid och det resulterade i precis rätt beteende ur bankens synvinkel, d.v.s. jag gick huvudstupa och plockade åt mig ett bord med tillhörande köksstolar. Detta alltså som väsentlig info till alla er som i höst vill läsa om hur kulturkändisarna i Svenskfinland sorterar strumpor, åker kollektivtrafik och för sina barn till dagis. Nu kan ni snart till bidragen i Tråkboken (red. Strandén, Sucksdorff) foga den sorgliga berättelsen om sängen, kreditkortet, räkningarna och kronofogden. Rubrikförslag: “Som man bäddar får man ligga.”
Men är det nolo att outa i tidningen att man inte har nån säng? frågar jag för säkerhets skull en kollega. Jag menar, som lärare, kan det ju hända att man förväntas uppvisa lite respektabilitet …
Äh, avbryter kollegan, inte har vi heller nån säng! Barnen hoppade sönder den så nu sover vi på en madrass på golvet.
Jag funderar på om det är tråkigt eller intressant att ensamförsörjare har det så skrangligt att det ska ta månader (år för somliga) innan de lyckas skrapa ihop till en möbel att sova på. Naturligtvis handlar det om prioriteringar, men ändå: I vår familj har vi inte både säng och fritidsintressen, eller säng och födelsedagskalas, eller säng och vinterjackor åt alla. Framför allt har vi inte råd med både säng och semesterresa. Det är i och för sig inget att beskärma sig över, men kanske ändå på sikt problematiskt om man nu råkar ha blivit pådyvlad ett Mastercard?
Exakt hur problematiskt det kan bli då behoven överstiger betalningsförmågan finns f.ö. beskrivet i en helt suveränt bra antologi som utkom år 2007 och som ytligt sett påminner om Tråkboken. Den heter Arkipäivän kokemuksia köyhyydestä (Vardagens upplevelser av fattigdom red. Isola, Larivaara, Mikkonen) och måste jag utnämna någon bok till årets Läsupplevelse är det troligt att min röst skulle falla på den. Liksom i Tråkboken klibbar dessa autentiska berättelser fast i det triviala och immanenta men ambitionen är inte att underhålla utan att synliggöra den fond av relativ fattigdom mot vilken medelklassen projicerar sitt drömspel. Mitt förslag är därför att ni angriper vardagseländet från två håll och läser de här böckerna parallellt. Båda innehåller texter om skodon, kollektivtrafik och sjukdomar, dagismorgnar, matinköp och myndigheter, men där tråkboksskribenterna verkar skriva på måfå lyckas fattigdomsgänget säga nånting uppskakande om dagens Finland. Inte för att jag nu helt vill dissa den lättsamt borgerliga Tråkboken heller. Best in test är kanske denna gång Philip Teir, för att han lyckas vara både knapp och talande. Och så är jag faktiskt inte säker på graden av ironi hos Michel Ekman, varken i hans text eller då han presenterar sig som: “Arbetslös arbetssökande. Det roligaste jag vet är att hitta oväntade specialerbjudanden på basvaror i vår närbutik.”?
Jenny Kajanus
