Vi behöver ny, grön giv. Och det finns – faktiskt – en realistisk plan. Peter Lodenius skriver om Marko Ulvilas och Jarna Pasanens visioner om finländsk närväxt.
Pensionsbolaget Varmas VD
Matti Vuoria kommer när han lämnar bolaget antagligen att få en pension på över 400 000 euro om året, berättade Helsingin Sanomat förra veckan. Det beror delvis på att arbetspensionsbolagens direktörer har fördelaktigare pensionsvillkor än vanliga försäkrade, med både lägre pensionsålder och fördelaktigare beräkningsgrunder. Kanske inte så konstigt, pensionsbolagschefer har ju en bättre förhandlingsposition än vi vanliga dödliga.
Den har Vuoria också kunnat utnyttja. Han har en lön på över 700 000 euro från Varma, men har dessutom suttit i styrelserna för Sampo, Wärtsilä och Stora Enso och fått en sammanlagd ersättning på 250 000 euro om året, trots att hans kunskap om arbetspensioner knappast är vitalt viktig i dessa styrelser. Inte heller borde Varma ha något intresse av att styra just dessa bolag. Själv anser Vuoria visserligen att det enligt god förvaltningssed är bra att påverka de bolag där man har aktier, men jävbestämmelser begränsar ändå den nyttan. Frågan är också om åtminstone inte Wärtsilä och Stora Enso skulle ha bättre nytta av en styrelsemedlem med branschkunskap. Vuoria medger i HS att 250 000 euro är ett högt arvode, men tillägger att det motsvarar ansvaret som styrelseuppdragen innebär.
Detta förvånar inte. Så fungerar marknadsmekanismerna: den som har makt kan bestämma villkoren. Men hur länge kommer detta att accepteras?
Frågan är relevant också i samband med diskussionen om nerväxt, som togs upp på denna sida för två veckor sedan. En så genomgripande förändring av produktionsförhållandena som förespråkarna för nerväxt strävar efter förutsätter ett radikalt system- och maktskifte.
Det är inte svårt att sympatisera med de skisser för det nya samhället som lagts fram t.ex. av Serge Latouche, en av talarna vid konferensen om nerväxt på Gamla studenthuset. Förnuftet säger att vi verkligen mött de gränser för tillväxten som Romklubben talade om redan år 1972. Oändligt mycket svårare är det att föreställa sig hur omställningen skulle ske. Det nuvarande marknadsekonomiska systemet är mycket fast förankrat. Finanskrisen 2008 fick det visserligen i gungning, men USA:s federala myndigheter lyckades stabilisera läget genom att pumpa in stora summor i hotade banker. (Det paradoxala är att detta ingripande nu utgör punkt ett i Tea Party-rörelsens anklagelseskrift mot president Obama och demokraterna – visserligen är libertarianernas ideologi starkt mot statlig styrning, men i detta fall skulle hela marknadsekonomin ha hotats utan dessa insatser.)
Den nya gröna given
visar hur en omställning kanske kunde ske. Marko Ulvilas och Jarna Pasanens bok Vihreä uusjako. Fossiilikapitalismista vapauteen (En grön ny, giv. Från fossilkapitalismen mot friheten, Like 2010) är ett mycket ambitiöst försök att dels omsätta teorierna om nerväxt i en finländsk verklighet, dels att mera konkret än t.ex. Latouche visa hur systemskiftet kan ske.
Läsaren kan tycka att Ulvila och Pasanen är väl optimistiska, men de lyckas ändå förvånansvärt väl. De visar övertygande att ”en annan värld är möjlig” och tar upp reformer som utgör etapper på vägen. Om alla reformer genomförs befinner vi oss i ett nytt samhälle, men allt kan inte göras på en gång, förändringen sker gradvis. Någon revolution tror författarna inte på.
Boken har en lång förhistoria. Ulvila och Pasanen var 1996 med om att grunda Jordens vänner i Finland. Sedan dess har de som forskare och aktivister deltagit i alternativa nätverk och när de tackar sina inspirationskällor hittar man bland dem en stor del av den finländska alternativrörelsen (dock inte Pentti Linkola – inget konstigt med det, men det ska kanske ändå noteras eftersom han för många utomstående är den första och mest kända förespråkaren för nerväxt).
Förra året kom Ulvila och Pasanen ut med boken Sustainable Futures. Replacing Growth Imperative and Hierarchies with Sustainable Ways som sammanfattade ett projekt finansierat av utrikesministeriet och behandlade samma frågor ur ett internationellt perspektiv. En central del av projektet utgjordes av diskussioner som hölls i Indien, Nepal, Tanzania och Kenya och utdrag ur dessa ingår i boken.
Vihreä uusjako har tillkommit som en del av Vänsterforums projekt ”Från rödgröna idéer till konkret politik.” Ulvila och Pasanen har bjudit ett antal mänskor till diskussioner om ekonomi, miljö, arbete och makt på olika håll i Finland, men boken bygger också på material från tidigare projekt. Det rör sig därför om ett kollektivt arbete, vilket är utmärkt eftersom uppgiften är så omfattande. Genom processen har säkert ett och annat tydliggjorts och nya synpunkter kommit fram. Ändå rör det sig om ett enhetligt verk med en klar och övertygande logik. Upplägget är lyckat; först har frågan dryftats ur ett globalt perspektiv, sedan har man funderat på vilka mål Finland behöver.
Den lyckliga planeten
har fått sitt eget index, Happy Planet Index (HPI). Det har utvecklats av brittiska New Economics Foundation och mäter olika staters förmåga att ge sina invånare lyckliga levnadsår i förhållande till bruket av jordens naturresurser. Det unika är att penningekonomin på inget sätt blandas in i kalkylen.
HPI förenar tre indikatorer: tillfredsställelsen över det egna livet (utgående från enkäter), den förväntade livslängden och landets ekologiska fotavtryck. Också om de statistiska kalkylerna kan vara invecklade är formeln enkel:
HPI = Tillfredsställelse x förväntad ålder
Ekologiskt fotavtryck
Tanken är logisk och två av formelns komponenter är oproblematiska, även om författarna medger att ”tillfredsställelse” är ett diffust begrepp som kan vara svårt att mäta och som uppfattas olika i olika kulturer.
Hur som helst är resultatet intressant och avviker överraskande mycket från de jämförelser som baseras på ekonomiska och sociala faktorer och vanligen placerar de nordiska länderna i toppen. Ulvila och Pasanen har kompletterat indexet med två faktorer som de ser som viktiga: jämn inkomstfördelning och demokrati. På den senare punkten använder de pressfriheten som indikator.
Tabellen nedan rankar de tio främsta länderna och inkluderar dessutom Finland som representant för den nordiska välfärden och USA som representant för den amerikanska drömmen.
HPI HPI+ jämn ink. HPI+pressfrihet
1. Costa Rica Costa Rica Costa Rica
2. Dominik.rep. Kuba Jamaica
3. Jamaica Vietnam Dominik.rep.
4. Guatemala Jamaica Guatemala
5. Vietnam Dominik.rep. Colombia
6. Colombia Egypten El Salvador
7. Kuba Guatemala Brasilien
8. El Salvador Laos Nicaragua
9. Brasilien Pakistan Argentina
10. Honduras Indonesien Bhutan
59. Finland 32. Finland 35. Finland
108. USA 110. USA 104. USA
Resultatet är i våra ögon mycket överraskande, också om man beaktar att det ekologiska fotavtryckets storlek gör att europeiska länder har svårt att hävda sig. Författarna konstaterar utgående från tabellen att det verkar mycket lättare att göra nordiska välfärdssamhällen hållbara än den amerikanska drömmen. Det är förstås mindre överraskande.
Däremot är det förvånande att latinamerikanska stater är så välrepresenterade i toppen, också sådana som nyligen plågats av inbördeskrig. Antagligen finns det någon kulturell faktor som påverkar tillfredsställelsen positivt.
Att Costa Rica återfinns i toppen är däremot ingen slump. Landet avskaffade sin armé redan 1949 och använde de militära utgifterna för sociala reformer. Jämställdheten är starkare än i grannländerna, likaså det politiska deltagandet. Landet har fäst stor uppmärksamhet vid miljöfrågor och 99 procent av elenergin i landet kommer från förnybara källor. En skatt på koldioxidutsläpp togs i bruk 1997.
Överkonsumtionen
är det stora problemet i vår del av världen. Författarna konstaterar att överkonsumtionen inte så mycket beror på individerna som på systemet; företagsvärlden behöver konsumtion för att maximera vinsterna och samhället anpassas efter detta. Detta är ingenting nytt.
Thorstein Veblen skrev redan 1899 i sin klassiker Den arbetsfria klassen om elitens skrytkonsumtion, vars huvudsakliga syfte är att understryka avståndet till lägre samhällsklasser (något som syntes tydligt på Island under bankernas galna dagar). Men skrytkonsumtionen återspeglas också i de lägre samhällsklasserna: de anammar, bara de kan, elitens vanor. Och reklamen gör sitt bästa för att uppmuntra detta.
Ulvila och Pasanen delar in världens medborgare i fyra klasser:
• Den kämpande klassen
• Den hållbara klassen
• Den konsumerande klassen
• Den överkonsumerande klassen
Den kämpande klassen omfattar dem som lever kring existensminimum och som i en rättvisare värld borde tilldelas större resurser. Till den klassen hör ca två miljarder mänskor. De som lever på ett sådant sätt att deras ekologiska fotavtryck är ungefär så stort som jorden klarar av kallas den hållbara klassen, som omfattar ca tre miljarder mänskor. Den konsumerande klassen och den överkonsumerande klassen omfattar vardera ca en miljard mänskor. Av finländarna hör 95 procent till dessa båda klasser, tre fjärdedelar till den högre. Vi borde alltså minska vår konsumtion drastiskt.
Hur skall det då gå till?
undrar vi förstås. I böcker som Vihreaä uusjako förs vi ofta till denna punkt och lämnas i ovisshet om hur det utopiska målet ska nås.
Serge Latouche går i sin bok Jäähyväiset kasvulle (Farväl till tillväxten) nog vidare med olika rekommendationer om vad man kan göra i sin egen omgivning och hur samhället kan omformas. Men han kommer inte med något klart politiskt program, vilket är svårt att formulera när perspektivet är globalt.
Om man däremot riktar in sig på ett nordiskt välfärdssamhälle som Finland blir uppgiften lättare och Ulvila och Pasanen lyckas överraskande väl i sin föresats att formulera ett brett program där delarna är lätta att motivera och inte omöjliga att acceptera.
Huvudmålet är förstås att minska konsumtionen, vilket skulle ske genom att minska arbetstiden till ungefär hälften. I stället för varor skulle mänskorna få tid att umgås med sina barn och med varandra, tid att göra frivilligt arbete för sådant de brinner för. Med tanke på att arbetslivet blivit allt tyngre är detta inte nödvändigtvis någon dålig affär. Omställningen kräver anpassning och nya värderingar och sådant tar sin tid. Men månne vi inte så småningom glömmer vårt varubehov och uppnår en latinamerikansk tillfredsställelse, kanske t.o.m. livsglädje? Det kräver förstås en ny bostadspolitik, eftersom boendet under en lång del av livet är mycket kostsamt. Så måste man också satsa mer på de fattigaste, på arbetslösa och ensamförsörjare, de som Björn Wahlroos anser att vi inte längre har råd med.
Författarna talar också för ett nytt sätt att värdera arbete, baserat på arbetets värde för samhället. De hänvisar också här till en undersökning av brittiska New Economics Foundation, som räknat ut arbetets positiva eller negativa värde för samhället per intjänat pund och når fram till detta:
Soparbetare +12 £, sjukhusstädare +10 £, barnvårdare +7-9.50 £, investeringsbankir –7 £, reklambyråchef –11 £, skattekonsult –47 £.
Man kan undra hur en arbetspensionsförsäkringsbolagschef skulle placera sig? Knappast så högt som Vuoria i alla fall. Han medger att hans efterträdare inte kommer att få lika goda pensionsförmåner som han själv.
Peter Lodenius
