Enligt den allmänna uppfattningen har debatten kring invandring antagit en allt hårdare ton de senaste åren till följd av Sannfinländarnas framgång. I hopp om att återvinna tidigare anhängare har de stora partierna tvingats anamma den fördomsfulla retoriken, som tidigare varit dem främmande.
Men stämmer detta verkligen? Jussi Förbom skriver i sin nyutkomna pamflett Hallan vaara – Merkintöjä maahanmuuton puhetavoista (Risk för frost – Anteckningar om sättet att prata om invandring) att det invandrarfientliga pratet inte alls är ett nytt fenomen i den finländska politiken. Det handlar snarare om att intensiteten och volymen på diskussionen höjts än om att attityderna bland politikerna hårdnat.
Förbom menar att diskussionen blivit mer polariserad. Enligt den arbetscentrerade positionen är invandring godtagbart så länge den är till Finlands (läs: majoritetsbefolkningens) fördel, medan det globalhumanitära synsättet är rättsbaserat och sätter människan i centrum. En politiker måste idag ha en uttalad ståndpunkt i invandringsdebatten för att vara trovärdig, och allt fler väljer den förstnämnda.
I sitt utförliga bakgrundsarbete har Förbom gått igenom riksdagsledamöternas inlägg mellan åren 1998 och 2010, med särskild fokus på asylpolitiken och de retoriska verktyg som riksdagsledamöterna använder. Ord är makt, och Förbom vill inte låta politikerna smita undan ansvaret för ordval och uttalanden om invandring.
Den första slängen går till Sulo Aittoniemi (C) som redan år 1998 utryckte oro över att det väcks förhoppningar hos vissa [afrikanska] folk att ”alla som någon gång besökt samma lerhydda” kommer att bjudas till Finland för att försörjas här. Det här är bara ett exempel på att man, även inom de stora partierna, ägnade sig åt populistisk och fördomsfull översimplifiering redan för ett drygt decennium sedan.
En rad ledamöter från Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna utpekas som de stora bovarna i dramat, medan Sannfinländarna intressant nog tillskrivs en ganska marginell roll. Enligt Förbom har Sannfinländarna och andra ”invandringskritiska” grupperingar inte bidragit med något nytt i debatten, utan snarare återanvänt och överdrivit den retorik som redan länge använts inom de stora partierna. Det är ett smart drag av Förbom att fokusera på de makthavande partierna och lämna Halla-aho och hans kumpaner där det hör hemma – i marginalen. Samtidigt är det förstås oroväckande att rysansvärda sätt att tala om människor från andra delar av världen frodas också utanför Sannfinländarna och Hommaforum.
Förbom ifrågasätter kraftigt tanken om att Finlands nationella nytta alltid ska stå i centrum för den finländska politiken. Han poängterar att det inte ska vara frågan om att ”den entitet som heter Finland” alltid ska sättas i främsta rummet. Istället behövs det en human inställning som beaktar asylsökande individuellt. Förbom understryker upprepade gånger att det som vi kallar Finland och finländsk kultur inte är något oföränderligt och avgränsat från resten av världen. Att bortse från Finlands nytta och istället prioritera asylsökandenas och invandrarnas behov är däremot en tanke som kan kännas utmanande även för många som förespråkar en liberalare invandrings- och asylpolitik. Gränsen för hur långt man vill gå i humanitarismens och den globala rättvisans namn kommer ganska snabbt emot när det egna boet känns hotat.
Förboms analys av sitt material blir en slags ad hoc diskursanalys. Han tar fasta på just de ordval som bevisar hans poäng, utan att åtminstone för läsaren medge att han använt något slags vetenskaplig analysapparatur. Även om Förbom understryker att han inte är samhällsvetare, så innehåller pamfletten en del observationer som sammanfaller med sociologiska teorier om etniska relationer och nationalism. Det konstruerade motsatsparet ”vi” (finländarna) och ”de” (utlänningarna) kallas i sociologisk teori för andrafiering (othering). Då Förbom talar om hur konstgjord tanken om ett enhetligt Finland är dras mina tankar till Benedict Anderson. Dennes förståelse av nationen som en föreställd gemenskap (imagined community) understryker absurditeten i att man upplever sig höra ihop med en grupp människor som i huvudsak består av individer man aldrig kommer att träffa.
Risk för frost är en lättläst och begriplig pamflett, som kryddats med vissa finurliga ordlekar och färggrant språk. Stundvis blir den ändå långrandig med citat efter citat med liknande innehåll. Detta är säkert svårt att undvika i en text där exemplen är så centrala, men man skulle kanske ha haft råd med något färre sidor än de nuvarande 179.
Det att Förbom låter både invandringskritiska röster och deras motståndare komma till tals ger ett någorlunda balanserat intryck, trots att pamfletten naturligtvis har en egen poäng. Men man frågar sig varför han i det avslutande kapitlet ger så mycket utrymme åt den extrema gruppen Muutos 2011, som han ändå dömer som chanslös till storskalig framgång i riksdagsvalet nästa april. Man hoppas att han får rätt på den punkten.
Johanna Warius
