Filmregissören Dani Kouyaté låter positiv och optimistisk när han möter den finländska publiken under Nordiska Afrikadagarna i Åbo. Han jämför Åbo med Uppsala där han numera är bosatt med sin svenska fru: ”En anrik universitetsstad, mycket gemensamt.”

Annars är Kouyaté något av en global nomad. Han är ofta på resande fot. Han föddes år 1961 i Burkina Faso och studerade film i Paris. Sin livsuppgift – att föra historien vidare till följande generationer – ärvde han från sina förfäder. Kouyaté är nämligen en griot. Grioter är traditionella barder och berättare i Burkina Faso. Kouyatés släkt har varit grioter sedan urminnes tider.

Det låter exotiskt, nästan medeltida, men både Dani och hans nyss avlidne far, skådespelaren Sotigui Kouyaté (Dirty Pretty Things, London River) har varit moderna grioter som verkat inom filmmediet. Som barn följde Dani ofta sin far till inspelningsplatser.

– Att vara filmmakare i Afrika är att tillhöra en elit, berättar han. Man kan inte bara börja göra film, man måste studera först. Jag hade tur, jag som fick en möjlighet att studera vid universitetet.

Som filmregissör debuterade han år 1989 med kortfilmen Bilakoro. År 1994 var han färdig med sin första långfilm Keita, griotens arv. Under sin vistelse i Åbo visar Kouyaté två filmer, dramat Sia, pytonormens dröm (2001) och komedin Ouaga saga (2004).

När man hör den livlige, jovialiske Kouyaté samtala med Åbo-publiken tror man lätt att det är komedi som är hans genre. Så är inte riktigt fallet. Ouaga saga är ett undantag i hans filmproduktion.

– Jag har ansvar. Jag representerar människor som lider. Egentligen är det inte lätt att skratta och vara optimistisk i ett samhälle där det inte finns någon demokrati, där journalister dödas.

Ändå upplevs Ouaga saga som en varmhjärtad, humoristisk, stundom dråplig film. Den handlar om några unga pojkars försök att förverkliga sina drömmar i dagens Burkina Faso. Filmen är inspelad på franska och visas med engelsk text. När ljuset i salen tänds efter filmvisningen är publiken upplivad – och imponerad.

– Jag anlitade icke-professionella skådespelare från Burkina Faso. Det var inte lätt att välja tio personer av fyrahundra. Det var en stor sak för dem, men efteråt har de aldrig filmat på nytt.

Någon ställer en fråga om finansieringen.

– Ouaga saga var något som våra statliga organ var stolta över, men någon finansiering från staten hade vi inte fått. Vi fick pengar från Europa, främst från Le Centre National du cinéma. Jag hade skickat in mitt manus och så godkände de det.

Kouyaté beskriver Ouaga saga som en slags dröm eller en vision. Filmen slutar med en spektakulär fotbollsmatch med cheerleaders och andra färgstarka attribut. Efter matchen beslutar den lokala administrationen att ge ett stipendium till fotbollslaget.

– Det är viktigt att de använder pengarna till utveckling, inte till mat, säger Kouyaté då han pratar om den afrikanska filmindustrins unga förmågor – och då inser jag att det gäller även fotboll. Det gäller alla sfärer. Men som sagt innehåller Ouaga saga lite önsketänkande.

Just nu arbetar Dani Kouyaté med ett nytt filmmanus som kommer att bygga på ”den afrikanska synen på Norden”. Om två år lovar han att återkomma med en film inspelad i Sverige, Norge och – möjligen – även Finland.

Zinaida Lindén