Min dotter Sonja vill rita. Jag ger henne en låda med pennor och några pappersark. Hon plockar upp en tuschpenna och börjar dra en linje över pappret. Hon stannar upp, gör lite sicksack, byter färg och fortsätter med en ny linje. Det är ungefär som om hon körde bil med sina kritor, hon styr inte bara med handen och fingrarna utan med hela armen. Hon är så koncentrerad och nöjd att jag lämnar henne i fred. Då jag återvänder till rummet en stund senare, märker jag att hon ritat på väggen med tuschpennorna. Hon är glad, och vill stolt visa upp vad hon gjort. Jag blir arg.

Senare kommer jag att tänka på Banksy, graffitikonstnären med sina fyndiga och ställningstagande väggmålningar. Jag tänker på Friedrich Hundertwassers färggranna hus i Wien och Erik Nyholms hus i Danmark, där Cobra-konstnärerna Constant, Corneille och Appel dekorerade väggarna. Det slår mig att muminmamman målar en hel trädgård på väggen i fyren i Pappan och havet.

Själv tvärstannade jag min dotter vid en gräns som alla dessa överskridit. Genom mitt blixtsnabba förbud besvarade jag i princip hennes ”Varför får man inte?” med ett banalt ”Därför.”

Min dotter har flera andra bundsförvanter som ritar på väggar. En av dem heter Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. I det konservativa, homogena och regelstyrda samhället där Pippi Långstrump lever, handlar hon enligt sin egen anarkistiska logik. Får man inte rita på väggarna, så gör hon det, får man inte ha en häst inomhus, så har hon det. Hon går inte i skola som de andra barnen och hon har till och med ett namn som inte motsvarar den allmänna normen.

Normbrytaren Pippi får existera så länge hon förblir fiktiv och vi har möjlighet att ta fram henne och skuffa undan henne då vi vill. Om hon trädde ut ur fiktionen – och om vi mötte henne i vårt eget kvarter – skulle det inte räcka länge förrän det tisslades och tasslades bakom ryggen på henne. Någon skulle kontakta myndigheterna – polisen (Kling och Klang) eller barnavårdsmyndigheterna (Prusiluskan) skulle komma och haffa henne.
* * *
När jag på kvällen ligger i sängen och funderar ett tag innan jag somnar, minns jag plötsligt vad en av mina elever en gång skrev i sin uppsats. Han konstaterade att man bara kan se det man lärt sig se. Den lilla normkonflikten mellan mig och min dotter gör att jag plötsligt ser en tavla som hänger på sovrumsväggen på ett annorlunda sätt. Tavlans ram sticker ut. Vad tavlan föreställer blir irrelevant, i stället framträder ett avgränsat territorium, innanför vilket konstnären lämnat sina spår. Världen utanför ramen är oändlig.

När jag ger min dotter ett pappersark av storleken A4 och en låda med tuschpennor, slår jag fast en gräns mellan ja och nej genom att rama in ett spelrum och definiera gränserna för hennes frihet. Jag ger henne begränsningar och möjligheter, säger utan att uttala det explicit: ”Sonja, du har de här färgerna och det här området till ditt förfogande. Gör vad du vill, men överskrid inte gränserna.” Mitt alarmsystem är kopplat till mina känslor: rör hon sig innanför gränserna är jag nöjd, överskrider hon gränserna blir jag arg. Jag är som en övervakande myndighet som ramar in, bestämmer och bestraffar. Jag applåderar om hon rör sig skickligt innanför ramarna, men fördömer allt hon gör utanför ramarna som klotter. Hon är som en indian i ett reservat.

Oavsett om man åstadkommit en identisk streckgubbe, så ritar man på papper och klottrar på väggen. Man får inte rita på sin egen vägg, och absolut inte på grannens. Bakom reglerna döljer sig en oskriven regel: Man ritar i allmänhet inte på väggar.

Grovt indelat gör normerna och värderingarna att våra handlingar kan delas in i två slag: hur man i allmänhet gör och hur man i allmänhet inte gör. Man går inte barfotad till butiken. Man pratar inte för mycket och inte för litet. Man är inte för långsam och inte för snabb. Man är lydig. Man har ett jobb. Man läser från vänster till höger. Man har politiskt korrekta åsikter. Man jobbar ungefär åtta timmar per dag. Man gör ungefär som de andra. Man dricker kaffe eller te.

I ett uppslagsverk läser jag att normerna är nödvändiga för att våra samhällen ska hållas ihop, men att de samtidigt innebär otaliga oskrivna regler som vi förväntas följa i det dagliga livet.
* * *
Några dagar efter incidenten med Sonja bläddrar jag i våra kokböcker, söker något nytt recept som kunde ge lite omväxling till det vi vanligtvis äter. Jag bläddrar genom en indisk, en thailändsk, en italiensk och några allmänt skandinaviska kokböcker. De flesta recepten kräver ingredienser som vi inte har hemma för närvarande. Bland alla recepten finns det några som inte innehåller alltför ovanliga ingredienser och som Sonja och jag säkert kunde tillreda tillsammans. Jag låter Sonja välja. Hon fastnar för ett recept på sockerskorpor i boken Vårt dagliga bröd:

Sockerskorpor

ca 150 stycken

Små delikatesskorpor som är goda inte bara till kaffe eller te utan även till efterrättssoppor som nyponsoppa eller blåbärssoppa.

150 g margarin eller smör

½ dl socker

½ ägg

1 ½ dl mjölk

6 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 225 grader. Rör samman mjukt margarin och socker så att det blir poröst. Tillsätt ägg och mjölk. Blanda mjöl och bakpulver och rör ner det. Arbeta snabbt samman till en deg.

2. Ta upp degen på mjölat bakbord. Rulla ut längder av degen, dela dem i bitar och rulla små bullar.

3. Lägg dem på smord eller bakpapperklädd plåt. Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter.

4. Låt bullarna svalna – dela dem sedan med en gaffel. Sätt bullarna med snittytan uppåt på en plåt. Färgsätt dem i 250 grader varm ugn ca 5 minuter. Sedan är bullarna klara att sättas fram på bordet.

När jag läst igenom receptet och anvisningarna, kollar jag om vi har ingredienserna och vrider ugnen på 225 grader. Vi tvättar våra händer, tar fram två förkläden och sätter i gång. Sonja är ivrig och börjar med att mäta upp och blanda bakpulver och mjöl. Jag rör samman mjukt margarin och socker ”så att det blir poröst”.

Receptet åskådliggör hur man ska baka sockerskorpor och hur det lönar sig att göra om man vill lyckas med sina skorpor. Sockerskorporna är säkert goda och i receptet döljer sig värdefulla detaljer som formats genom åratal av erfarenhet och människors försök, misslyckanden och framgångar. Detaljerna i receptet bär på praktisk visdom.

Det slår mig att en norm är som ett gammalt och beprövat recept. Receptet på sockerskorpor utgör ett obemärkt regelsystem som styr bagarens handlingar. För att åstadkomma sockerskorpor måste bagaren följa reglerna. Om man inte klarar av att följa receptet eller medvetet börjar bryta mot det genom att till exempel byta ut ingredienser, lägga till andra ingredienser eller ändra detaljer i förfarandet så bakar man sockerskorpor som man i allmänhet inte gör.
* * *
Tendensen att mekaniskt följa ett recept framstår som rätt egendomlig om vi tänker på vad det innebär att skapa någonting nytt. Då vi ser tillbaka på konstens, vetenskapens, de samhälleliga förändringarnas och överlag upptäckternas och uppfinningarnas historia, så märker vi snabbt att det är avvikelserna och brotten mot vedertagna recept som sticker ut. Sambandet mellan till exempel mögel och penicillin visar tydligt hur det som är fel och motbjudande också kan vara rätt och värdefullt. Sanningen är inte det samma som ett gott, men konventionellt recept som följs av en viss gemenskap eller ett stort antal människor. Normer representerar genomsnitt – i själva verket avviker de flesta på ett eller annat sätt från dem.

När Sonja och jag bakat våra sockerskorpor, beundrar vi tillsammans resultatet. Det blev inte 150 stycken symmetriskt formade och korrekt gräddade sockerbullar. Det blev 92 stycken oregelbundet formade, vackert knöliga och oförutsebara, både aningen för bleka och aningen för brända sockerskorpor. Skorporna är formade av Sonjas och mina händer och de flesta är säkert större än sockerskorpor egentligen borde vara. Alla skorpor är unika.

Jag beundrar våra knöliga sockerskorpor och inser att det är avvikelserna från ett ideal som gör dem så tilltalande. Insikten är skenbart oskuldsfull. De oregelbundna skorporna strider mot den genomsnittliga värld där rätt är rätt och fel är fel, som jag prackar på min dotter och som också jag själv förväntas följa i mitt dagliga liv. Våra anspråkslösa skorpor är knöliga och felaktiga, och just därför antyder de en värld av oanade möjligheter.