För fem år sedan gick jag målmedvetet in i äventyrsbutiken och köpte dyra stadiga vandringsskor. Jag var på väg till Spanien för att göra den omtalade pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela. Allt var planerat men den våren råkade jag bli förälskad och sköt upp vandringen till i somras då jag inte längre kunde hålla mig.

Trots att jag hade läst böcker om ”Caminon” och hört storslagna berättelser om människors upplevelser så hade jag inga förväntningar. Det jag visste var att under kristendomens första årtusende började tre vägar betraktas som heliga. Den ena ledde till Sankt Peters grav i Rom, den andra gick till Kristi heliga grav i Jerusalem och den tredje till kvarlevorna av aposteln Jakob – Santiago på spanska. Legenden berättar att Sankt Jakob kort efter Kristi död hade kommit till den Iberiska halvön för att sprida evangeliet och uppmana folket att omvända sig. Platsen i nordvästra Spanien där Jakob anses vila fick namnet Compostela – stjärnans fält. Där växte det fram en stad dit människor kom resande från hela Europa. Vägen till Compostela började kallas Vintergatan eftersom pilgrimerna vägleddes av dess stjärnor när de vandrade om natten.

Vägen är välbevarad trots att antalet pilgrimer ökar varje år och även om vandringen är en kristen tradition är alla pilgrimer inte troende kristna. Vissa går den av spirituella orsaker, andra för att söka tröst eller bot. Personligen går jag vandringen för att få självinsikt och tid att tänka och utvecklas.

När jag packar min lilla ryggsäck i min lilla etta känner jag för varje plagg jag sätter i väskan att jag är på väg att bryta mig loss från rutiner och tvång, att den cirka 800 kilometer långa vägen är framför mig och att jag vill möta den precis just nu i mitt liv. Jag spänner de dammiga vandringskängorna och vandrar med min packning längs Vasagatan till flygbussen. Urinstänken på gatan, människor med blickarna vända neråt är det sista jag ser av mitt land.
* * *
Jag anländer till Pamplona, staden nära den franska gränsen där jag startar. Regnet piskar i min nacke och jag försöker febrilt hitta till vandrarhemmet för pilgrimer. Tapasbarernas fönster är immiga och de små vingliga medeltida gatorna för mig in i en labyrint utan like. Plötsligt ser jag en stor skimrande snäcka på en vägg, på följande vägg ser jag en till och en till. Förbi mig går en gammal man som ser ut som en pilgrim och på hans ryggsäck hänger det en likadan snäcka. Jag inser att det är snäckorna som leder mig fram till vandrarhemmet och senare förstår jag att det också är snäckorna som leder mig fram till Santiago de Compostela, dit människor vallfärdat i över tusen år.

När jag genomblöt kommer in på vandrarhemmet undrar en spansk kvinna med pepparsvarta ögon om jag har vandrat hela dagen ända från Frankrike? Jag förklarar att jag nu ska börja min vandring. Hon ser mig djupt i ögonen, ler, tar fram ett stämpelkort och stämplar Pamplonas stämpel i första rutan. Hon visar mig vägen till sovsalen och återvänder till sin stickning. Jag står mitt i sovsalen bland hundra sovande människor. Klockan är knappt åtta på kvällen och sängarna vibrerar av snarkningar. Långa skägg i olika gråa nyanser sticker upp här och där, krokiga vandringskäppar i trä står lutade mot varje säng och jag känner en harmoni i rummet, en sorts gemenskap fastän alla sover. Jag kryper ner i sängen, hålls vaken av mannen under mig som gnolar på en melodi i sömnen. En unken lukt av strumpor och svett tränger sig igenom gnolandet. Till slut somnar också jag.

När jag vaknar är alla försvunna. Ett sandigt golv och skrynkliga madrasser stirrar på mig. Klockan är sju på morgonen. Jag känner mig plötsligt övergiven och ängslig. Damen med de pepparsvarta ögonen tittar på mig och säger:

– Vägen är där för dig, de andra startade i mörkret för att inte vara tvungna gå i hettan, du kommer att möta dem på vägen, alla är ett här.

Jag kommer ut ur staden, är rädd för att de mörka molnen skall börja läcka, men får syn på vallmofälten och lugnar mig. Mina steg blir bara snabbare och snabbare, snäckorna visar vägen och ännu har jag inte sett någon av dem som snarkade omkring mig inatt. Ett högt berg reser sig framför mig, jag går fortfarande i ett högt tempo, min rygg blir våt under ryggsäcken, landskapet sänker sig under mig, mina ben går på automatik och det är något som drar mig framåt. Så småningom börjar tankarna lämna Finland och urinstänket på Vasagatan.

Jag är ensam någonstans ute på den spanska landsbygden på väg mot en av Europas heligaste städer, exakt 769 km ifrån denna punkt. Mitt huvud nollställs och fylls av enkla överlevnadstankar som ”Var får jag vatten?” ”Var ska jag sova?” ”Vad ska jag äta?”. Tankar som gäller grundbehoven i livet följer mig till byn där jag övernattar. ”Punta de la Reina” ”Drottningens bro” heter den. Byn har en liten matbutik, ett litet kafé och tusen röda pelargoner som hänger över balkongerna. Gamla gubbar stöder sig på krokiga käppar och svarta katter parar sig på tak och pittoreska gator.

En gammal rynkig man tar emot mig på vandrarhemmet. Han ser att jag är trött och undrar om jag vill ha massage? Jag tvekar fastän mina muskler skriker efter hjälp, mina ben orkade mindre än jag trodde. Tjugosex kilometer på en dag är en lämplig sträcka men i den takten jag gick belastas musklerna dubbelt. Mannen vill inte ha betalt och jag blir rädd för att på något vis bli utnyttjad, löjligt nog. Men jag går med på det till sist. I tre timmar knådar han mina överansträngda ben och min rygg, smärtan är olidlig men så småningom rör den sig via fingertopparna ut i rummet. Mannen håller min hand när det värker som mest, jag är igen på min vakt men märker att hans grepp är faderligt och fullt av värme. Han går själv pilgrimsleden varje år, i år för tjugonde gången och han berättar långa historier på spanska gapskrattande och allvarligt om vartannat. På kvällen går jag som en kokt makaron till restaurangen, äter spagetti till förrätt och kyckling till varmrätt och dricker en karaff lokalt vin. Klockan åtta somnar jag som ett litet barn i fosterställning och drömmer om vallmo, skosnören och snäckor.
* * *

Dagarna flyter framåt. Jag stannar och betraktar märkliga stora, gula blommor, kurerar mina blåsor med synål och tråd, hittar vinfontäner, blir förföljd av fårahjordar, möter en man som har en tam sparv i fickan, blir bjuden på bakelser i små byar och glömmer allt mer min verklighet hemma i Finland.

Efter att ha gått en längre tid på landsbygden, kämpat mig framåt i kobajs och plockat bönor längs vägen, kommer jag fram till den första storstaden Burgos. Gräset är klippt med nagelsax i parkerna, människor stirrar på mig som jag vore en utomjording. Stadens puls förvirrar mina sinnen och jag tar snabbt in på ett hotell. På hotellrummet tvättar jag mig och alla mina kläder med samma bit tvål och ser det svarta vattnet rinna ner i silen. Efter en tupplur hör jag en smäll och sedan en till och ser att hela stadens befolkning är samlad på gatan. Utklädda barn och parader med blåsinstrument och virveltrummor fyller gatorna och fyrverkerier lyser upp himlen. Fyra meter höga dockor skymmer höghusfönstren och konfetti regnar ner över människorna. Det är jubel och tapas i varje hörn och till en början glor jag bara på allt, men senare finner jag mig själv dansande bland folkmassorna – ända till morgonen. Jag frågar vad som firas och får som svar: ”Det är karneval, vi firar för firandes skull”.

På morgonen snör jag på mig skorna och vill ut ur staden, jag vandrar bland konfetti och trötta kaffeförsäljare genom förorter tills jag kommer ut i friska luften igen. På vägen ser jag en ung flicka med tjockt svartlockigt hår. Hon går lugnt bredvid en snövit häst. Båda har snäckor på sina väskor.

Jag vill bli vän med henne, tänker jag genast men flickan verkar skygg och vandrar i sin egen värld.

– Var har du startat din vandring och är det din häst? frågar jag försiktigt.

Flickan tittar upp, granskar mig och svarar:

– Jag startade från mitt hem i Schweiz för tre månader sedan. Ja, det är min häst och jag ville inte lämna den ensam hemma.

Vi har båda valt att gå Santiagos sällsamma väg av samma orsak. Vi vandrar tillsammans i flera dagar. Ibland får hästen Sacre inte plats bredvid vandrarhemmet så vi måste sova ute. Ibland har flickan Mara lust att rida, då vandrar jag utan henne under några dagar men så möts vi oplanerat igen. Hennes närvaro är speciell. Vi talar inte mycket men vi skrattar och nickar ofta förstående åt varandra.

En dag möter jag en man som vandrat barfota hela vägen ända från Holland. Hans långa hår är stripigt och han har nästan inget bagage. Han förklarar att han får kraft av jorden när han går utan skor. Jag undrar om han har blåsor och han nickar och vandrar vidare.

Landskapet är kargt och min rygg värker efter gårdagens natt uppe i klocktornet, de charmigaste övernattningsställena är inte alltid de bekvämaste. Vi var bara tio personer på härberget. Vi lagade god vegetarisk mat, tvättade kläder uppe i tornet på den gamla katedralen och sov på loftet. Betalningen var i form av en donation, som på de flesta ställen. Det är billigare att leva här än i Helsingfors, jag har övernattat för fem euro i genomsnitt. Nu har jag redan vandrat 450 kilometer och dagarna flyter samman, min kropp har för länge sedan vant sig och jag känner mig stark. Långt borta i horisonten ser jag Galiciens första bergstopp. Det är den jag skall bestiga imorgon.

* * *

Inte långt från snögränsen på berget ser jag Mara och hennes vita häst, hon är fortfarande långt ifrån mig men jag har på känn att hon övernattar i den lilla byn på toppen av berget. För varje steg närmar jag mig molngränsen. Pensionärsparen håller varandra i händerna och grisar grymtar i hagarna omkring. Plötsligt ser jag knappt min hand framför mig, jag är inne i molnet. Jag känner mig blind för en stund, stakar mig vidare, har tappat bort Mara och hästen. När jag kommer ut ur molnet lyser vägen fram till byn som silver och långt borta kan jag se vita lakan hänga på tork. Jag har kommit fram till O´Cebreiro, cirka 160 kilometer från Santiago de Compostela.

Byn är sagolik. De små stenhusen med mossa på taken är inbjudande. Bakom de medeltida portarna med facklor skymtar snötäckta bergstoppar och luften känns frisk och tunn, på 2 000 meters höjd är det betydligt kallare. Nu får jag för första gången ta fram min tröja efter några veckors svettande. Som jag anade är Mara redan här. Sacre står och betar på kullen, Mara häller i sig en stor mörk öl vid den medeltida restaurangen, vita lakan fladdrar i vinden och jag känner en överväldigande glädje. Vi sitter länge och betraktar landskapet. Solen sänker sig sakta och plötsligt strömmar det in fem charmiga gamla gubbar med trummor gjorda av getskinn, violiner och en säckpipa. Musiken lyfter hela byn till ännu högre höjder och de lokala åldringarna med några tänder i munnen ler och bjuder upp till dans. Solen färgar himlen rosa, jag dansar med mina klumpiga vandringsskor.

När mörkret lägger sig och musikerna har somnat i en hög på golvet visar det sig att vandrarhemmet är fullt. Jag och Mara rullar upp våra sovsäckar bredvid Sacre, på kullen ovanför byn. Mara somnar direkt. Jag ligger blickstilla, huttrande av fukt och kyla. Efter någon timmes slumrande öppnar jag ögonen. Ovanför mig öppnar sig himlen. Jag ser hela Vintergatan som går i samma riktning som pilgrimsleden. Månen lyser upp Maras mörka hud, hon sover lugnt och mitt hjärta slår hårt av … ja, jag vet inte om det var av rädsla för skönheten eller av en fullbordan jag aldrig känt förut.

Klockan fem på morgonen vaknar Mara, packar hästen och sätter sovsäckarna på tork på dess rygg. Vi vandrar en timme i kolmörker tills solen stiger upp. Galiciens grönska förblindar oss med sin skönhet och fastän kroppen inte fått mycket vila sugs mina ben framåt och jag följer efter, trallande på melodier. Just nu har jag allt jag behöver, just nu är jag fullbordad. På kvällen sitter jag och äter linssoppa bland en massa folk och känner att jag älskar mig själv. Det är första gången i mitt liv jag upplever en så total självacceptans.
* * *

Jag vandrar flera dagar genom bördiga skogar och över höga slätter, sover dåligt på kloster med stränga regler. Över hundra människor som svettas i samma blir helt enkelt för mycket för att man skall kunna sova gott.

En dag ser jag en kvinna som drar ett stort åbäke efter sig. Jag betraktar henne länge, hon har långt grått hår och går långsamt. I en liten by med kossor mitt på vägen stannar hon upp vid ett kafé, öppnar sin kärra och tar ut en enorm harpa. Hon sätter sig bland kossorna och börjar spela. Hennes fingrar dansar bland strängarna och ut sipprar en änglalik melodi. Den gamla damen är som förtrollad vid sitt instrument, hennes kropp lever sig in i musiken och efter en stund har hon hela byns befolkning runt sig. När hon spelat färdigt packar hon kärran och börjar gå, också hon mot Santiago de Compostela. Ända från Saint Jean – Pie de Port vid den franska gränsen har hon vandrat med sin harpa bakom sig.

– Om viljan är stark finns det alltid en väg, säger hon.

Jag vandrar en stund med henne men inser att hennes tempo är för långsamt för mig. Visserligen möts vi igen, rätt ofta faktiskt, eftersom jag brukar sitta och väntar på henne och hennes musik.

När det inte är många mil kvar till Santiago de Compostela börjar jag störas av människomassorna som plötsligt uppenbarat sig och jag bestämmer mig för att gå så långt som möjligt varje dag för att undvika de fulla vandrarhemmen. Jag blir ledsen när jag tänker på att min resa börjar nå sitt slut och inser att det inte är målet som är det viktiga utan allt det jag upplevt på färden. Jag vandrar med några australiensare och en irländsk författare de sista dagarna och skrattar mig till sömns varje natt. Vi fånar oss och dansar hysteriskt när vi går, sjunger alla gemensamma sånger vi kan och parodierar lustiga kufar vi mött. Min uppsluppenhet förvånar mig när jag ser den mytomspunna katedralens torn skymta i horisonten. Skrattande springer vi igenom Santiago de Compostela tills vi kommer till katedralens fasad.

Den delvis mossbeklädda, enorma byggnaden skrämmer mig i sin otroliga prakt och allt skratt vänds inåt och längs mina kinder strömmar tårar. Ja, jag står på torget och tjuter som ett litet barn. Mest för att resan nu är slut, sagoboken är färdigläst.

Mara kommer ridande in i katedralen och blir direkt utschasad av poliser och får lov att lämna hästen i parken. Kvinnan med harpan spelar Joan Manoel Serrats sång Caminante och under dagens lopp möter jag de flesta jag vandrat med. Cirkeln sluts och vi förenas alla med varandra. Med den lycka jag känner nu skulle jag kunna färdas några varv runt jorden, men jag kommer aldrig att glömma en gammal dam som kom fram till mig den sista kvällen och sade:

– Bär Caminon i ditt hjärta ända hem och utöva det du lärt dig i ditt vardagsliv, du kommer att märka att det är den svåraste biten.