En äldre herre med intresse för design av minnestavlor bad mig för cirka ett år sedan om hjälp med översättningen till svenska av olika textförslag. Han vill få till stånd en minnestavla över de vita vapentekniker, som 1918 med fara för sitt eget liv oskadliggjorde kanonerna på Sveaborg som då var i ryssarnas händer. Medan jag försökte hjälpa honom började jag undra över hur minnesmärket över fånglägret på Sveaborg egentligen såg ut. Bland flera vägvisare kunde ingen visa vägen dit. När jag såg en kvinna skaka ett lakan genom sitt fönster så passade jag på. Invånaren kunde ge mig råd och jag hittade slutligen minnesmärket, som finns på Stora Svartös östra sida.
Ovanför strandvägen finns en gräsbevuxen sluttning och vid dess nedre del en rund klippa och en låg bergvägg, en sprängningsyta. På den senare finns en mörknad liten mässingsplatta med en oläsbar text. På den rundade, naturliga klippan finns de relativt nyligen inhuggna årtalen 1918-1919 och över den rinner en liten vattenrännil.
Mitt första antagande var att det på platsen hade funnit en fängelsebyggnad, som rivits för att ge plats för detta som enligt uppgift är “landskapskonst – maisemataide”. Antagandet var fel såtillvida, att det stora antalet internerade gjorde att alla Sveaborgs gamla kaserner användes som fängelser.
Det finns många minnesmärken på Sveaborg och jag kan ha förståelse för att man ville skapa något annorlunda, men jag påstår att detta, som man kunde kalla “Art by Denomination”, inte passar i sammanhanget. Någon annan stil, närmare naturalismen, skulle passa bättre då vi om drygt sju år skall uppmärksamma minnet av inbördeskriget.
Det är känt att många av de fångar som överlevde svälten och sjukdomarna i lägret, försökte skaffa sig litet näring genom att i plåtburkar eller tvättfat koka nässelblad på öppen eld. Statygruppen “nässelkokarna” skulle jag vilja se på Sveaborg och runt den bänkar och plats för besökarnas blommor.
Vid Dragsvik finns ett minnesmärke, månne inte också i Hennala? Min framlidne vän K.J. Lång påminde, då vi på 1960-talet äntligen kunde tala om de här händelserna, att det nyligen självständiga Finland inte hade någon erfarenhet av att ordna fångläger och att allmän livsmedelsbrist rådde då vi inte längre fick säd från Ryssland. Att man däremot inte lät fångarna ta emot matpaket av sina anhöriga, det har man svårt att se som annat än ren sadism.
Ansvaret för Sveaborg ligger hos dess förvaltningsnämnd, som i sin tur hör till undervisningsministeriet. Då de utlovade förbättringarna efter ett år inte synts till, skrev jag till nämnden ifråga och jag fick den 7 september ett artigt men intetsägande svar. På en turistkarta på internet kommer alla minnesmärken att finnas och den kan man även få från turistinformationen. Turisten från Tokyo eller London skall alltså veta detta och barnfamiljen, som bara flanerar längs stranden, har inte en chans att upptäcka “landskapskonstverket” som ser ut som vilken äng som helst.
Nässelkokarnas patetiska grupp om tre eller fyra personer skulle symbolisera det finska folkets kärva lott. Ingen försvarar heller i dag de mest utsatta. Eller gör någon det?
Text Gun Winter
Foto Janne Wass
