“Jag tror inte på identitet”

av Heidi Herrmann

Den kinesiska filmregissören Xialou Guo (bilden) var en av huvudgästerna på Lens Politicafestivalen i Helsingfors förra veckoslutet, där hennes film She, a Chinese (2009) visades.

 

Filmen handlar om Li Mei som känner att hon storknar i sin lilla kinesiska hemby, under mammans hökögon. Hon blir våldtagen, flyr sitt jobb som kassörska (om det hade funnits en kassa) i ett biljardcafé (under bar himmel) och satsar på att hitta ett jobb i en storstad. Hon finner frisörsalongen Love Saloon och vägrar att gå därifrån förrän hon har fått jobb och fattar först sedan att salongen erbjuder också annat än snygga frisyrer. Efter att hennes käraste dör en våldsam död, föga förvånande med tanke på att hans jobb är att misshandla människor på beställning, flyr Li Mei vidare till London, närmare bestämt till Big Ben. En bild på klocktornet i en kalender gör att hon överhuvudtaget känner till stället. I London gäller det en än gång för Li Mei att klara livhanken.

– Jag tror inte på identitet, säger regissören.

Hennes huvudkaraktär är en helt annan typ personlighet än hon själv som är sprallig och har åsikter om allt. Li Mei är en blek och lakonisk figur, svår att tycka om. Och det är avsiktligt:

– I och med sin gråhet protesterar Li Mei mot påtvingade identiteter.

Frågan om identitet tycker Guo är intressant, speciellt i Kina. Där diskuterar man inte frågor som berör alla, till exempel ifall man är kommunist eller socialist. Samtidigt säger Guo att hon inte tror på ideologier överhuvudtaget, att ideologi aldrig är den riktiga orsaken till att makthavande ändrar på något, utan att det alltid är pengarna som styr.

– Bakom allt ligger kapitalism.

Kvinnan i hennes film är också tvungen att sälja något, för att komma vidare och för att överleva.

– Och vad säljer du om du inte har något, inte ens en utbildning? Jo, din kropp. Din kvinnliga, fina kropp.

Detta säger Guo utan att själv vilja se sin huvudkaraktär som ett offer. Det är enligt henne inte ett tankesätt som finns i Kina. Samtidigt känns det definitivt konstigt att utsätta sin huvudkaraktär för flera våldtäkter och inte sympatisera med henne. Att sälja sin kropp för att komma vidare, låter för mig mer som att acceptera skit.

– Jo, det är sant, i Kina har vi kanske en buddhistisk, omedvetet accepterande syn på saker och ting.

Heidi Herrmann

Regissören Xialou Gou presenteras mer ingående i nästa nummer av Filmjournalen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.