Fabian Dahlströms kompletta utgåva av brevväxlingen mellan Jean Sibelius och Axel Carpelan vidgar bilden av en mycket ovanliga vänskap, baserad på den senares djupgående engagemang för den ”högtärade Maestrons” musikaliska värld.
I mars månad år 1900 mottar Jean Sibelius ett flera sidor långt brev undertecknat X:
Bästa herr Sibelius!
Tillgif mig, om Ni kan det, att jag, ehuru er nästan alldeles obekant, tar mig friheten vända mig till er i frågor af ganska delikat natur. Jag är liksom ni besjälad af det allra lifligaste intresse för vår finska tonkonst och dess bekantgörande genom en egen orkester i Europas storstäder. Det är just i anledning af den tilltänkta orkestertuornéen jag ej kan låta bli att fråga er om ni ej tänkt skrifva en inledningsouverture (eller en ouverturefantasi) för den första konserten i Paris. Men kanske är den redan färdig? Om ej, grip genast värket an så partituret kan vara klart till medlet af maj. Ouverturen eller hymnen, huru man nu vill benämna introduktionsnumret, bör helt eller delvis vara bygd på finska motiv, eller, då man ej komponerar efter recept, skrifvas såsom ingifvelsen bjuder och råder. Men någonting tusan djävla bör det inläggas i den ouveruren! Rubinstein skref en inledningsfantasi, helt och hållet byggd på ryska motiv, för den ryska konserten vid utställningen 1889 och gaf densamma namnet ’Rossija’. Er ouverure skall heta ’Finlandia* – icke sant?
Vem den okände brevskrivaren var kunde Sibelius snart få reda på, och brevet blev inledningen till en omfattande brevväxling som pågick fram till år 1919, två dagar innan brevskrivaren avled. Att den tog sin början under förryskningsperioden kring förra sekelskiftet var inte oviktigt: att Finland var en nation och inte bara en avlägsen del i ett stort imperium skulle göras känt i hela världen och Världsutställningen i Paris år 1900 gav en utmärkt möjlighet att demonstrera detta faktum med konstens hjälp. En orkester under ledning av Robert Kajanus skulle bidra med musik av landets tonsättare. Sibelius hade redan då en särställning bland dem – och han hade en beundrare som var övertygad om hans geni och potential.
Förslaget om en ny ouvertyr följde Sibelius inte helt, men han omarbetade – faktiskt ännu under resan – finalen till ”Musik till historiska tablåer,” som han skrivit året innan för Pressens dagar. Den musiken fick just den funktion på programmet som brevskrivaren efterlyst. Den omarbetade versionen spelades i Helsingfors den 2 juli 1900 under namnet ”Suomi”. Vid konserter i Stockholm och Christiania (nuv. Oslo) löd titeln ”Finlandia”. Då verket spelades i Tyskland och Frankrike hette det ”Vaterland” respektive ”La Patrie”. När verket utgavs år 1901 och därefter har det fått heta Finlandia. Namnet är brevskrivarens – han hette Axel Carpelan. Och visst ingick det, som han önskat, någonting ”tusan djävla” i det.
Hans engagemang i den kommande orkesterturnén begränsade sig inte till programvalet. Redan innan brevet till Sibelius hade han hunnit skriva två brev till Robert Kajanus och till breven fogat var sin promemoria med inalles 34 punkter. Några plock:
I betraktande af den snabba förflyttningen från ett nordiskt klimat till ett nästan tropiskt inskärpes yttersta försiktighet i mat och dryck. Förtärande af okokt frukt vare förbjuden, likaså af okokt vatten enbart. Aldrig dricka vatten utan tillsats af rödvin är en god regel. Rödvinet ensamt ett gott preservativ. Öl må ingen dricka.
Dirigenten iakttage minutiöst i Paris gifna instruktioner beträffande sitt yttre uppträdande på konsertpodiet. Han fråge sig för, om han tilläfventyrs skall inträda med trippande steg – allegretto grazioso – eller halft i språngmarsch – allegro con fuoco eller skrida fram med grandezza- maestoso; om han bör hafva vaksläderskor med eller utan tofsar; om snittet på ’svalstjärtarna’ enligt högsta Pariser ’fashion’; på hvad sätt han skall framföra den klassiska frasen: ’je vous remercie (läs: römerci!) de tout mon coeur’ – om blygt läspande eller med deklamatoriskt patos, ifall publiken på slutet blir alltför rasande i applåder.
”För vem skall
jag nu komponera?”
Axel Carpelan var åtta år äldre än Sibelius. Han växte upp på släktgodset Odensaaari utanför Åbo, spelade piano och hade också spelat violin i sin ungdom, men blev aldrig musiker. Det berättas att han slutligen slängt sin violin i Aura å efter att ha drömt om att bli violinvirtuos – precis som Sibelius.
Men han följde hela sitt liv med musiklivet i hemlandet och utomlands, trots att han på grund av svag hälsa och ”svaga nerver” sällan kunde gå på konserter, aldrig hade rest utanför Skandinavien och oftast befann sig utanför händelsernas centrum. Men han läste internationella musiktidskrifter och studerade partitur – ingående – vid pianot. Sibelius första symfoni spelade han sex – åtta timmar varje dag, skriver han i ett brev. Men att köpa noter eller tidskrifter hade han knappast råd med, det mesta torde han ha lånat på bibliotek eller av vänner.
Han studerade vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors men avlade aldrig någon examen. Livet igenom fortsatte han ändå att läsa särskilt historia, psykologi, litteratur och religionsfilosofi. Han var en flitig brevskrivare – korresponderade bland annat med Victor Rydberg som var en av hans idoler – och i brevväxlingen med Jean Sibelius avspeglar sig hans intresseområden tydligt. Hans betydelse för Sibelius kan knappast överskattas. Den första som egentligen uppmärksammade detta märkvärdiga utbyte var Erik Tawaststjerna som i sin monumentala Sibeliusbiografi ger Carpelan stort utrymme genom att använda breven som en nyckel in till Sibelius inre värld.
Men först denna höst har det blivit möjligt för oss alla att läsa breven i sin helhet. Påpekas kan att inte heller Bo Carpelan hade tillgång till alla brev då han skrev sin roman Axel. Men nu har alltså Svenska Litteratursällskapet tacknämligt bidragit till det stora nationella Sibelius-forskningsprojektet med en vetenskaplig utgåva av brevväxlingen.
Boken – en diger lunta – vackert formgiven av Antti Pokela, har fått titeln Högtärade Maestro, Högtärade herr baron och är redigerad av professor Fabian Dahlström. Han har också skrivit aptitretande och nödvändiga kommentarer till breven och på det sättet gjort dem tillgängliga för intresserade lekmän.
En läsning av boken fördjupar och vidgar ytterligare bilden av denna ovanliga vänskap. Allra märkligast ter sig det som Tawaststjerna också noterar och kallar ”Axel Carpelans oförklarligt säkra intuition.” Hans inlevelseförmåga hade två sidor: han förutsåg kompositörens konstnärliga utveckling och han kunde tillgodogöra sig kompositionerna som om de var uttryck för hans egna djupaste varseblivningar. Han höll på det sättet upp en märklig spegel för Sibelius som djupt inne i spegelbilden fick avläsa en överväldigande bekräftelse, vilket inte är många konstnärer förunnat.
Carpelan hann efterlysa violinkonserten kort före Sibelius påbörjade den, han efterlyste stråkkvartetten ”Voces intimae” och han föreslog dikter och diktare som Sibelius tonsatte, en sonat för violin och piano tillkom också som på beställning från honom. Man förstår att Sibelius efter Carpelans död i sin dagbok antecknar: ”Nu sänks Axel i jordens kalla famn, för vem skall jag nu komponera?”
När man nu läser breven med facit på hand är det inte utan att man undrar om inte Sibelius fortsatte att skriva för Axel också efter dennes död – eller för den spegel som Axel hållit upp. Redan i det första brevet – det som citerades ovan och var undertecknat med ett X – föreslår Carpelan nämligen att Sibelius skulle skriva en skogssymfoni. Det sista större verk Sibelius skrev fick ju namnet ”Tapiola”, efter skogsguden. Och inte nog med det. I ett brev ett knappt år senare tycker Carpelan att Sibelius borde ge sig i kast med Shakespeares Stormen. Det blev hans nästsista större verk.
Omsorg och inlevelse
Utgivningen av breven föregicks av en diskussion kring Sibelius hela korrespondens, som var omfattande. Inalles finns omkring 10 000 brev bevarade. Att just dessa brev prioriterades är lätt att förstå, det var nog bara hustrun Aino som stod Janne närmare än Axel. I Sibelius korrespondens finns 189 brev, kort eller telegram riktade till Axel Carpelan som svarar betydligt mer mångordigt med 180 + 19 till Aino Sibelius. Ett fyrtiotal brev har förkommit. Musiken står i fokus men också omsorgen om den andre får stor plats. I det första brevet finns följande uppmaning:
Ni har suttit väl mycket hemma, hr Sibelius, det är tid att ni reser ut. Senhösten och vintern tillbringar ni i Italien, det land, där man lär sig cantabile’t, måttfullheten och harmonien, plastiken och linjesymmetrien, landet där allt är skönt – äfven det fula. Ni minns ju hvilken betydelse Italien fick för Tschaikowskis utveckling och för Richard Strauss’.
Mycket riktigt åkte Sibelius till Italien, med ekonomiskt stöd av mecenater som Axel Carpelan hade lyckats värva för Finlands sak i konstens ädla form. Där skrev Sibelius sin andra symfoni, som han tillägnade Carpelan, den enda utanför de etablerade kulturkretsarna som fått sig ett verk tillägnat av Sibelius. Carpelan skaffade också mecenater som i flera år stod för ett regelbundet apanage till Sibelius, så att denne skulle slippa öda sin tid på att skriva jubileumskantater och dylikt bara för att skrapa ihop pengar. Han tog också senare initiativet till en nationell räddningsauktion för att betala bort en del av Sibelius skulder. Och så var han oerhört mån om att Sibelius skulle sköta sin hälsa för att kunna utföra de stordåd han var kallad till. Ett problem var den överdrivna konsumtionen av alkohol och cigarrer som Sibelius kämpade med. Ibland tog han sig samman och Axel skriver:
Det gläder mig outsägligt att du nu är ’absolutist’. Å vårt folks, å mänsklighetens vägnar tackar jag dig. Du är nu en hjälte i mina ögon. Skulle ock tonströmmens brus kanske till en liten tid bli intermittent – var lugn blott, den skall en dag tona mäktigare än någonsin. Jag vet af egen erfarenhet, huru alkoholen kan undergräfva helsan o. försvaga tanken, huru den i längden försvagar den och – smutsar den. Ett hjärtligt tack för denna heroiska uppoffring! Stå stark, du tonens riddarvakt!
Det är kretsarna i Helsingfors som är skadliga för Sibelius, menar Axel som i ett annat brev råder honom att sköta sin fysik genom att gräva och plantera. ”Hoppas snart kunna ge dig en villa”, skriver han och inom kort ritar Lars Sonck villan Ainola och familjen Sibelius kan äntligen flytta ut till landet. Carpelan gjorde sannerligen allt han kunde för att hjälpa Sibelius som ofta skrev att han är en som har ”svårt att leva livet verkligt ehuru han verkligen älskar det.” Det fanns visserligen också oharmoniska perioder i vänskapen, Axel var lättstukad och Sibelius kunde vara slarvig, missförstånd uppkom också, men vänskapen överlevde säkert tack vare musiken. Axel skriver ingående om sina upplevelser när han fått ett nytt partitur, noterar tekniska brister, beskriver generöst sina upplevelser i livfulla metaforer, ger råd, kritik, involverar sig i de skapande processerna fram till sin död.
Som en märklig ekvation framstår Axels omsorg om Sibelius finanser samtidigt som han själv var fattig. Förklaringen torde ligga i kombinationen av hans höga uppfattning om konstens, i synnerhet musikens ärende till mänskligheten och hans livsåskådning. Sibelius var inte bara en tonsättare som symboliserade Finlands stolthet utan han var också benådad: ”Inte är det du som tondiktar, utan en översinnlig värklighet meddelar sig och dig och tvingar dig rentav att fullgöra sitt bud.” Sibelius är med på noterna:
Mycket har ditt intresse för min nya comp. Skänkt mig glädje. Du är ett fenomen! Då jag tänker på dessa ’kapellmästare’ med sina cirkuspresentationer samt dessa idioter kritiker, huru de taga emot detta nya verk, så faller jag i förundran öfver din djupa förståelse och ditt verkligt konstnärliga omdöme. Du nämner om motiv de där äro besläkade m.m. allt sådant jag omedvetet hjort. Efteråt kan jag ju konstatera ett och annat, men man blir i det stora hela dock ett verktyg. Denna underbara logik, (låt oss kalla den Gud) som behärskar ett konstverk, är ju det tvingande.
Högtärade Maestro! Högtärade Baron! Korrespondensen mellan Axel Carpelan och Jean Sibelius 19–1919. Utgivare: Fabian Dahlström. Svenska litteratursällskapet i Finland. 2010.
Artikeln bygger på radioprogrammet ”Denna intelligens är helt enkelt underbar”. Radio Vega den 7.11.2010.
Caterina Stenius
