I dagens läge bör man ha väldigt goda skäl för att göra film om Förintelsen. Jämte realistiska filmer som Louis Malles Vi ses igen, barn och Roman Polanskis Pianisten har några innovativa verk etsat sig in i minnet: Roberto Benignis Livet är underbart och Quentin Tarantinos Ärelösa jävlar.
Roselyne Boschs I gryningens timmar utspelar sig i Frankrike år 1942. Några småpojkar i kortbyxor leker i Paris judiska kvarter. Allt är frid och fröjd, dragspel hörs, karusellen snurrar, Eiffeltornet skymtar oundvikligen i bakgrunden.
I gryningens timmar har episka ambitioner och vi får följa några familjers öden. Den polsk-judiske Schmuel (Gad Elmaleh) som hoppas få stanna i Frankrike, denna frihetens borg, som han slagits för i det första världskriget. Den höggravida kvinnan (Sylvie Testud) vars man är död eller bortrest och hennes pojke. En professorsdotter som lyckas fly undan räden, men hamnar på velodromen till sist.
De dygn som flera tusen människor tvingades utstå under omänskliga förhållanden i velodromen, skildras genom några övertygande masscener. Jean Reno gör en fin insats som plikttrogen judisk läkare. Han assisteras av den begåvade Mélanie Laurent (Ärelösa jävlar) i rollen som en sköterska som in i det sista vägrar tro på den ultimata ondskan.
Under tiden sitter tyskarna i sitt högkvarter, röker, klappar schäferhundar och lyssnar på Wagner. Den söta Eva Braun skymtar förbi. Hitler visas än som farsartad hysteriker än som ömsint gudfar till några äppelkindade barn.
Problemet är att de utsvultna judiska barnen är lika äppelkindade. Inte ens deras mammor ser trötta ut. Schmuels fru är alldeles för ung och fräsch för att vara mor till en barnskara. Endast sjuksköterskan verkar utmärglad.
Från velodromen transporteras alla till ett interneringsläger i Drancy. De är fortfarande på fransk mark – och man kan konstatera att de tydligen inte hade det så illa som t.ex. judarna i Polen. Föga vet internerna om att de är dödsdömda.
I något skede börjar filmen kännas som en låtsaslek, trots att den bjuder på en del hjärtskärande scener. Melodrama är ordet. Violinerna i bakgrunden kan inte ersätta äkthetskänslan. Epilogen känns tillrättalagd.
Vichyregimens potentater känns aningen mindre schematiska än Hitler & Co, men det beror på vår relativa okunskap om de förstnämnda. Pétain framstår som en naiv och bekymrad farbror, medan Laval (sedermera arkebuserad för högförräderi) skildras som hin onde.
Filmens främsta funktion är pedagogisk. Det som skildras i den har hänt i verkligheten. Att påminna om Förintelsen är en helig sak, men en krävande åskådare kan undra: varför riva upp såren om man inte har speciellt mycket att säga?
Zinaida Lindén
I gryningens timmar (La Rafle). Manus och regi: Roselyne Bosch. Foto: David Ungaro. I rollerna: Jean Reno, Mélanie Laurent, Gad Elmaleh, Sylvie Testud m.fl.
