Som spansklärare blir jag ibland tillfrågad om vad man ska köpa med sig för skivor hem från Kanarieöarna. Här, queridos amigos, några hårda paket för den politiskt medvetna, queera och ironiska Ny Tid-läsaren. Den som inte har fyrk att resa ner till solen kan köpa hem en Rioja Tinto och häcka framför You Tube (det rekommenderas i vilket fall som helst).

Tacksam att börja med är hyllade och prisbelönta Concha Buika, självklar i det här sammanhanget för att hon överskrider praktiskt taget alla gränser. ”Soy bisexual, trifásica y tridimensional”, säger hon i en intervju och syftar väl på mångfalden både gällande rötter och musikstilar. Prova hiten ”Mi niña Lola”, om en ensamförsörjande pappa och hans dotter, eller min personliga favorit ”No habrá nadie en el mundo” på temat övergivenhet mot en fond av ljusgula fält.

En annan som också rönt uppmärksamhet för sin lyckade blandning av olika stilar (främst jota med sydspanska, arabiska och afroamerikanska rytmer) är den superbegåvade och befriande ickefeminina Carmen París. Texterna kan ha ett feministiskt stuk som i ”Cabecita de alfiler”, eller en lutning mot det ironiska och melodramatiska, som i ”Cuerpo triste” eller ”25 años” – den sistnämnda ett samarbete med härligt buffliga Santiago Auserón.

Den som vill ha mindre teater och mer arbetarstuk spanar in proletärbruden Hanna. I låten ”Por ti daría” släntrar hon omkring i Madrids förorter med en oemotståndlig flirtig fräckhet, dåliga tänder och tatuerad mage. En annan brud att lägga på minnet är nyponfräscha Lamari, sångerska i gruppen Chambao. Man kan spana in henne t.ex. i hiten ”Ojo de culebra”där hon sjunger i par med mexikanska Lila Downs.

Både Lila Downs och Chambao har för övrigt dedicerat texter till alla de flyktingar som dör på gränsen mellan i-länderna och tredje världen; Lila i albumet Border (La Linea) och Chambao i låten ”Papeles mojados”. Lila Downs har också en fantastiskt suggestiv version av ”La Llorona”, sinnebilden för alla flippande ensamförsörjare. En tolkning ”endast för förryckta”, att stirra på tills ögonen blöder…

Vill man ha sin Lila lätt queer väljer man att i stället lyssna till dovt begärstyngda ”Cielo rojo”.

Och vill man ha ett uttalat lesbiskt alternativ väljer man mexikanska ikonen och kvinnotjusaren Chavela Vargas vars version av ”La Llorona” ingår i filmen om Frida Kahlo.

I Andalusien är det queeraste just nu antagligen flamencosångaren Falete, balanserande på gränsen mellan man och kvinna. Den som föredrar ett mer konventionellt heterostuk väljer kanske Sergio Contreras, som blandar rap och flamenco och som har texter mot droger, mobbning och familjevåld. Många låtar, bl.a. ”Que vuelo” och ”Te está matando”, handlar om parförhållandets olika uppslitande turer. I den sistnämnda finns inslag av traditionell saeta, och religiöst och världsligt lidande flyter här ihop.

Nå, detta bara som en litet smakprov (många, många fattas: Miguel Poveda, Diana Navarro…). Spanien har alltid varit och är fortfarande en smältdegel där olika språk, kulturer, strömningar och influenser kontinuerligt flyter in och assimileras. Vid sitt besök i Spanien för några veckor sedan yttrade påven sin oro för den tilltagande ”aggressiva sekularismen” i landet. I mina ögon är det just det gränsöverskridande, fundamentalt ironiska, queera, poserande och karnevalistiska som gör Spanien till en plats där det är möjligt att vara kvinna. Almodóvar har naturligtvis i väsentlig grad bidragit till den här utvecklingen. Det finns en samlings-cd med musiken till hans filmer, som självfallet ska finnas med på er shoppinglista.

Jenny Kajanus

1 kommentar

tapio tukiainen 25 januari, 2011 - 23:01

Jag skaffade en flaska rödvin (Pata Negra) och gjorde en fantastisk resa i den spansk queera musikvärlden. Låtarna var intressanta och underhållande på många sätt. Jag njöt både om musiken och vinet.
Rekommenderar till den som vill njuta om fin musik och göra en resa fast den är bara inbillad men träffar mitt i prick.
Sen ännu den där fina känslan av vin som ökar njutningen.

Reply

Lämna en kommentar