Gunilla Ander skriver i sin bok Bomull – en solkig historia om hur en mäktig industri tvingar odlare i u-länder att utsätta sig för gifter och omänskligt hårt arbete. Dessutom utnyttjas billigt barnarbete för att vi ska få våra t-skjortor.
Ingenting ropar väl ”Köp mig!” så effektivt som en lapp med texten 100% bomull. De mentala bilder vi har av bomullen är genomgående positiva. Den är naturlig, miljövänlig, mjuk, billig, opretentiös och överskrider alla klass- och kulturgränser. T-skjorta och jeans är något vem som helst kan ha på sig.
Det är knappast många som minns att bomullsindustrin var nära en fullständig kollaps för 50 år sedan. Ny teknologi hade tagit fram billiga och lättskötta syntetiska textilier som var enkla att hålla rena och inte behövde pressas eller strykas. Under 50-talets framstegsoptimism sågs bomullen som förlegad och primitiv. Men bomullen hade en mäktig beskyddare, nämligen den amerikanska industrin. När efterfrågan på bomull rasade, enades producenterna bakom en jättelik PR-organisation vid namn Cotton Incorporated.
Cotton Inc. fick i uppdrag att i en kort slogan sammanfatta allt det positiva med bomull, och i en snilleblixt kom man fram till ”The feel of cotton – the fabric of our lives”. I megalomaniska kampanjer visade man en farfar som håller en nyfödd baby i en filt av bomull, en lycklig brud i klänning av bomull, coola ungdomar i jeans och t-skjortor och så vidare, allt till tonerna av popstjärnors sånger om vårt livs textil. Nu allra senast är det Leona Lewis som varit Cotton Inc:s popansikte utåt. Kampanjen var en succé och bomull blev hippt igen. Den amerikanska industrin räddade bomullen och har sedan dess inte släppt greppet om den.
Bomull har odlats i tusentals år bland annat i Asien och Sydamerika. Också Västafrika har en lång tradition av bomullsodling. I Europa var bomullen en exotisk och dyrbar handelsvara som kom från ”Österlandet” och som dessutom fick fotfäste i Spanien på 800-talet då araberna tog den med sig dit. På 1300-talet beskrev Marco Polo bomullsodlingarna i Kina i sina reseskildringar. En av de mest slagkraftiga beskrivningarna gav den brittiska äventyraren John Mandeville, som beskrev hur han i Kina sett fantastiska träd som det bodde ulliga får i. Den berömda äventyraren var med största sannolikhet ett schweizisk läkare som aldrig satt sin fot utanför hemlandet, men som däremot läst sin samtida Marco Polos beskrivningar. Uppfattningen om de ulliga fåren i träden lever ändå vidare i dagens svenska ord bomull, som är en variant av tyskans Baumwolle (trädull). De gulliga missuppfattningarna om en av världens mest brutala industrier lever vidare än i dag, menar Gunilla Ander i sin bok Bomull – en solkig historia.
Slaveri
Ända sedan amerikanerna upptäckte bomullens möjligheter och satte afrikanska slavar i arbete på fälten har bomullsindustrin varit en förtryckare av rang. Omständigheterna som de svarta slavarna på bomullsplantagerna levde under är knappast obekanta för någon. Bättre blev det inte då slaveriet upphävdes och slavarna efter ett kort lyckorop insåg att de igen befann sig i förtryck, nu under det så kallade sharecropping-systemets ok. De levde på krita hos storbonden tills skörden såldes – för ett så lågt pris att vinsten knappt räckte för att betala av husrum och mat.
I Europa var det Manchester som var bomullens stormakt. I slutet av 1800-talet arbetade både barn och vuxna i förhållanden som inte skiljde sig mycket från de svartas i USA. I och med bomullskrisen vände man i början av 1900-talet blicken mot den kontinent som i århundraden varit den vita mannens skattkista; Afrika. Frankrike och England var inte sena att utnyttja sina kolonier som jättelika bomullsplantager. Länder som Nigeria, Benin, Mali och Burkina Faso överöstes med frön från den amerikanska bomullssorten som lämpade sig för industrin. Även om slaveri inte var tillåtet, var nog tvångsarbete det. Här lades grunden till det bomulls-ekorrhjul som många afrikanska länder lever i än i dag. Kolonialisterna raderade ut livsmedelsodlingar, avledde floder för konstbevattning i halvöknar och flyttade miljontals arbetare till de nya bomullsplantagerna.
Några år senare var det Sovjetunionens tur att ge sig in på marknaden då bland annat Stalin var med om att bygga upp Uzbekistan till vad som var tänkt att bli världens största exportör av bomull. I landet fanns redan bomullsodlingar, men den torra jorden lämpade sig över lag dåligt för odling av den törstiga bomullsplantan. I ett våghalsigt projekt bestämde man sig för att helt enkelt leda om landets två största floder för att kunna konstbevattna vad som annars liknade ökenmarker. Detta riskspel lyckades och i dag är Uzbekistan en av de störtsa bomullsproducenterna i världen. Den billigaste arbetskraften är naturligtvis barn. Under sovjettiden tvingades barn ut från skolan till plantagerna under skördetid. I dag är barnarbetet mer eller mindre förbjudet på papper, men så länge som barnen ”frivilligt” går man ur huse för att skörda bomull är det inte mycket man kan göra för att förhindra det. Att journalister och aktivister inte tillåts fotografera eller intervjua de unga arbetarna är sedan en annan sak. Utan nämnvärt skydd mot den gassande solen eller de farliga gifterna arbetar barn hela dagar på plantagerna.
Subventioner
Gemensamt för Uzbekistan, Brasilien och de västafrikanska länder där bomull i dag är landets största näring är kampen mot det låga marknadspriset på bomull. Det låga priset beror till stor del på just den amerikanska bomullsindustrin. Bomullen har traditionellt varit en guldko för USA och är en industri som sysselsätter stora delar av befolkningen i de södra delarna av landet. När krav på miljöstandarder, minimilöner och drägliga arbetsförhållanden infördes, insåg bomullsindustrin att det inte längre gick att massproducera grödan till en låg kostnad. Då vädjade man till staten, som införde stora produktionssubventioner för att landet inte skulle förlora sin ledande ställning som producent. I dag uppgår dessa subventioner till tiotals miljarder dollar.
De som lider mest av det amerikanska spelet är just länder som Benin, Burkina Faso, Mali och Brasilien. I Afrika får bönderna arbeta för en spottstyver i de stora internationella bomullsföretagen eller försöka sälja sin egen bomull till underpris. Den afrikanska bomullsindustrin går ständigt på förlust trots att man utvidgar odlingsareal och produktion. På många håll överväger man att ge upp landets enda säkra inkomst, bomullen, helt enkelt för att det inte går att tävla med USA.
Här har u-länderna till och med fått stöd från WTO, som redan i Hongkong år 2001 slog fast att produktionsstöden till bomull ska avvecklas. Brasilien har tre gånger dragit USA inför rätta och till och med vunnit. Men trots WTO:s klara signaler om att stöden ska slopas, har summan som betalas ut i produktionsstöd bara ökat. Till och med George W. Bush hann under slutet av sin presidentperiod säga att landets jordbrukspolitik var en skam och lade in ett veto mot stöden, dock utan resultat. Hans eftertädare Barack Obama stöder däremot systemet. EU har för sin del uppgett att man är redo att slopa produktionsstöden. Men det beror snarast på att man i stället har riktat pengarna till andra håll, som till exempel miljösubventioner, vilket betyder att mängden pengar de europeiska odlarna får inte skulle minska nämnvärt.
Hopp finns för en rättvis bomullsodling. Under de senaste WTO-mötena har den icke-amerikanska bomullsindustrin förespråkats av en liten men högljudd samling av bomullsodlande västafrikanska länder under samlingsnamnet Cotton 4. De har backats upp av en uppsjö av länder, inklusive mäktiga industriländer som Indien och Brasilien och gång på gång har WTO prickat USA för bomullssubventionerna. Den enda frågan är nu hur man ska få USA att rätta sig efter de internationella reglerna. Å andra sidan är det väl en fråga vars svar nästan skulle vara värt ett Nobelpris.
Janne Wass
Gunilla Ander: Bomull – en solkig historia. Ordfront förlag, 2010.
