Ondskan banaliserad

Niklas Forsbergs kritik av Ann Heberleins bok om ondska är i lika hög grad en kritik av den vetenskap som ibland kallas humaniora.

Ann Heberleins En liten bok om ondska har flera förtjänster: Den angriper ett ämne som är lika svårt som det är angeläget. Den ger läsaren en översikt över massor av skilda teorier och ståndpunkter om ondskan. Den är skriven utan ett tekniskt och tillgjort språk. Den är ärligt menad. Den är också skriven i övertygelsen att det som kallas ”humaniora” är, eller åtminstone borde vara, allas angelägenhet. Trots detta har jag svårt att inte beskriva den som ett misslyckande.

Heberleins mod och angelägna ansatser till en fördjupad förståelse av ondskan går förlorade någonstans längs vägen. Skälen till varför jag säger så är komplicerade, och på många sätt sträcker sig mina kritiska reflektioner om Heberleins bok långt utanför de pärmar som den innesluts av. Kanske kan man säga att det som skulle ha blivit en enkel recension av en bok resulterade i en reflektion om ett sönderfallande diskussionsrum, där tanken inte längre tillåts vara svår att erövra och bemästra, där ett ekonomiserat resonerande (där tanke ställs mot tanke och vägs med en enkel plus- eller minuslogik) har ersatt den långsamma reflektionen. Så på sätt och vis kan man säga att min kritik av Heberleins bok lika mycket är en kritik av det diskussionsrum hon ordar i, som en kritik av just det som står i hennes text.

En liten bok

Heberlein har skrivit ”en liten bok” på dryga 300 sidor. Att hon vill kalla den liten har med hennes anspråk att göra. Hennes syfte är att ”diskutera vad som utmärker ondska, onda handlingar och onda människor. Att företa en undersökning angående ondskans natur och orsaker.” Detta är självklart inget litet företag. Och arbetet blir inte mindre till sin karaktär när man ser till hur Heberlein har arbetat. Hon anlitar (nära nog) hundratals filosofer, teologer, biologer, statistiker, författare, psykologer, filmer, journalister, jurister, genetiker, neuropsykologer, antropologer, historiker, kriminologer… Ja det är nästan svårt att ens föreställa sig ett ”perspektiv” som inte är nämnt. Det enda som antyder en litenhet i projektet är reservationen att hon inte kommer att erbjuda någon ”slutgiltig lösning på ett evigt problem”.

Heberleins referens till det ”eviga problem” som hon inte menar sig ha någon slutgiltig lösning på, är helt enkelt frågan: ”Varför finns ondskan?” Hennes sätt att närma sig denna fråga är att söka efter en definition av ondskan. Ondska måste, menar Heberlein, förstås utifrån handlingar som någon gör – annars kan det ju handla om otur, misstag, sinnessvaghet, etc. En naturkatastrof t.ex. åsamkar ju mycket lidande, men, menar Heberlein, man kan inte tala om naturliga förlopp som onda. Naturen är, i Heberleins värld, neutral. ”Ondska utförs av människor mot andra människor. Ondska är inte något som händer utan något som utförs.”

Så frågan är alltså: Varför gör en människa onda handlingar? Det är ju dumt. Och här öppnar sig en ledande tematik i Heberleins text: Gör människan onda handlingar på grund av sina omständigheter eller på grund av sin natur? I kapitel efter kapitel vägs nu den sociala förklaringsmodellen mot den individualistiska – natur ställs mot kultur i strävan efter en entydig definition.

När Heberlein nu fokuserar hårt på avsikten (”ondska är något som utförs”) kan man ju ana åt vilket håll hon lutar. Sociala faktorer är viktiga, men de förklarar inte ondskan. Alla offer, konstaterar Heberlein, blir ju inte förövare… Gång på gång återkommer hon till att ondskan måste bottna i en ond vilja. Visst, hon tillstår att inte alla onda handlingar ”utförs (…) av individer som jag skulle beteckna som onda”, men frågan är hur ”riktig” sådan ondska egentligen är i Heberleins värld? För om ondska bara är (riktig) ondska om den utförs med en avsikt, så är riktig ondska den ondska som utförs med ont uppsåt. Hennes egen definition av ondskan, som upprepas flera gånger, poängterar också just detta. Ondska (som sådan) definierar hon som ”summan av de mänskliga handlingar som får onda konsekvenser för andra människor.” Ondska är ond avsikt i handling. Ondskan som sådan är alla sådana handlingar adderade.

Och, om nu människans avsikt är så central som Heberlein gör gällande, så är frågan om ondskans förekomst och väsen en fråga om varför det finns onda människor som vill ont. ”Jag definierar” säger Heberlein, ”en ond människa som en människa som medvetet gör ont för det ondas skull, en ond människa är således en människa som njuter av att tillfoga andra människor smärta.” Ondska är summan av onda handlingar. En ond människa är en som gör ont, för det ondas skull och njuter av det.

Det är svårt att inte uppmärksamma hur ofta begreppet ”ondska” sätts i bruk i hennes definition av… ondskan. Det är också svårt att inte undra hur ordet ’således’ kom in i hennes definition av den onda människan. Varför måste man gå igång på tillfogandet av smärta, bara för att man gör (eller känner sig nödgad att göra) en ond handling? Är alla onda människor sadister? Är bara sadister onda? Och vad är ”för det ondas skull?”

Dessa reservationer måste tas med en nypa salt. Analys (i bemärkelsen ’sönderdelande’) bygger ju på att undersökningsobjektet i fråga är känt, åtminstone tillräckligt känt för att man skall veta vad man sönderdelar. Så Heberlein förutsätter att hon och hennes läsare vet vad ondska är. Vi kan naturligtvis ställa oss frågande till den definition av ondskan som hon ger, men det betyder inte att hennes undersökning fallerar. Alltså: Heberleins undersökning handlar mer om att fråga ”Varför finns ondskan?” än att fråga ”Vad är ondskan?” Därmed inte sagt att hennes lust att definiera är oproblematisk. För om vi inte är ense om vad ondskan är, är det ju svårt att smälta hennes varför-fråga.

Heberleins svar på frågan ”Varför finns ondskan?” är, skulle man kunna säga, en kompromiss mellan föreställningen av den onda människan (alltså hon som medvetet gör onda handlingar för det ondas skull) som ”ett resultat av omständigheter och erfarenheter”, och ett ”utslag av människans onda karaktär”. Ondskan är inte bara socialt betingad och ondskan sitter inte bara i generna, säger Heberlein lite snusförnuftigt.

Auktoritetstron
som ondskans grund

Det som möjliggör den onda människan är alltså något av en växelverkan mellan dåliga omständigheter och felaktiga beslut. Men i och med att Heberlein tänker sig att den onda handlingen måste vara avsiktlig och att den dessutom måste vara grundad i subjektets medvetenhet om konsekvenserna, så kommer det väl knappast som en överraskning att hon snarare lutar mot individperspektivet än det samhälleliga. Den kulturella kontexten kan vara mer eller mindre öppen för ondska, men det är till syvende och sist alltid en enskild individs valfria handlande som det har att göra med.

Men här blir de grovt skisserade positionera Heberlein väger mot varandra påfrestande grova. När hon summerar dem som menar att ens socio-kulturella omständigheter är viktiga så låter de så här: ”Det tragiska perspektivet innebär uppfattningen att människan styrs av sina erfarenheter, av omständigheter utanför deras kontroll”. Finns det någon som inte skulle säga att detta är sant? Penseln är så bred här att det som uttrycks nästan bara är ett ”Människan kan inte undgå att förhålla sig till sin omvärld och sina erfarenheter.” Märkligt nog opponerar sig Heberlein mot detta. Med stöd av John Kekes hävdar Heberlein att ”Visst finns det aspekter av livet som vi inte kan kontrollera – det är exempelvis inte möjligt att styra våra genetiska förutsättningar. Det innebär dock inte att vi är utan makt att påverka hur dessa omständigheter präglar oss.”

Redan här antyds Heberleins väg ut ur ondskan: Om man bara står på sig och använder sitt förnuft, så kan man stå emot allt det onda. Heberlein uttrycker en märkligt stark tilltro till det autonoma subjektets kraft att ställa sig över sin omvärld. Att jag kallar den märklig beror dels på det material som hon har arbetat sig igenom – ett material som till stor del drivs av den fruktansvärda insikten att också den vanliga människan, du, jag och Ann Heberlein, kan bli monster – och dels på grund av att Heberleins autonoma subjekt känns föråldrat, naivt och oproblematiserat i hennes text. Kanske kan man säga att det som saknas är en djupare analys av makt.

Heberlein berör tematiken, men når inte in i dess kärna. Två kapitel mot slutet av boken leder oss i en intressant riktning: ”Män, kvinnor och ondska” samt ”Ondskans förutsättningar”. Förtjänsten i dessa kapitel är att Heberlein pekar mot hur uppgåendet i olika kollektiv kan skapa ”en känsla – en illusion – av att vara utan ansvar.” Att bli en anonym del av massan är alltså farligt, en grogrund för ondskan. Sant. Så är det säkert, men jag saknar en djupare analys av hur vägen in i massan och ur ansvaret ser ut. I Heberleins värld handlar allt om dåliga beslut. Och det är bra märkligt att det sipprande maktbegrepp – där makten inte alltid är någons – som introduceras av Foucault bland andra, fullständigt lyser med sin frånvaro. Inte ens när Heberlein diskuterar straff så nämns Foucault. Att subjektet är självmedvetet, reflekterande, härskande och ansvarigt för sina handlingar, är en övertygelse som tycks sitta så djupt i Heberlein att allt som pekar i en annan riktning utelämnas. ”Autonomi”, säger Heberlein, ”är nyckeln till ansvarsfullt beteende”. Skulle ondskan härska i världen annars?

Boken öppnas med den vanliga föreställningen att ondskan är obegriplig. Det är den inte, kommer Heberlein fram till. Det enda som Heberlein egentligen finner obegripligt är ”oviljan att skapa en värld med så lite ondska som möjligt.” Alla kan ställa sig över det som drar oss in i mörkret. Vi är ju rationella subjekt.

Ord från en fallen humaniora

En liten bok om ondska fungerar bra för den som söker en redogörelse för mycket av det som har sagts om ondska på senare tid. Men den som söker efter en djupare förståelse av detta komplicerade fenomen kommer, tror jag, att bli besvikna.

Vad är då problemet? Är det att En liten bok om ondska är populärvetenskap – det vill säga, ett försök att göra svårtillgängliga vetenskapliga resonemang tillgängliga för en bredare allmänhet? Nej, jag tror inte det. Det är i alla fall inte där roten till problemet sitter. Snarare skulle jag vilja säga att det stora problem som jag finner med Heberleins bok är att den behandlar en mängd positioner som vägs och jämförs med varandra och kommenteras av författaren med ett ”jag tycker att…”.

När Heberlein t.ex. läser Primo Levi, så hittar hon inte en skribent som försöker begripliggöra och berätta om något som författaren själv har svårt att ringa in. Nej, Heberlein hittar en position, en ståndpunkt om ondskan (som går ut på att ”varje människa har potential att bli ett monster”). Den här ”ståndpunkten” vägs då sedan emot andra ”ståndspunkter”, som om Levis tankar inte hade sin särskilda och mycket unika ram, fond och historia (nämligen genomlidandet och överlevandet av Auschwitz). Primo Levis personliga uppgörelse med tiden i förintelselägret reduceras till en position som Heberlein letar argument för eller emot och som hon sedan väger mot andra positioner. På liknande sätt kokas komplicerade filosofiska tankemönster, avancerade naturvetenskapliga rön, statistik och neuropsykologiska undersökningar ned till enkla teser om ”Ondskan” – som om det vore glasklart att en teolog och en psykolog, eller en filosof och en neurobiolog, undersökte samma ”sak” (Ondskan-i-sig) – som om de olika disciplinernas undersökningsobjekt var ett och samma på ett helt oproblematiskt sätt.

Just så här bedrivs också alltför mycket av den ”vetenskap” som ibland kallas ”humaniora”. Stora och mycket komplicerade tankar och tankesystem kokas ned till en ståndpunkt (eller position). Tankereduktioner vägs mot varandra utan hänsyn till att ramen, fonden, historien mer eller mindre medvetet har bortsetts ifrån. Det trilskas och argumenteras, mäts och jämförs, revideras och kompletteras. Så bedrivs en humaniora i förfall. Att en tanke har en kontext, ett livsrum, och att den är något som kan vara svårt, mycket svårt, att göra till sin egen är något som är bortglömt, bortblåst eller helt enkelt avfärdat som en obsolet romantisering. Den egna reflektionen är därmed satt på undantag. Och jag har lika stora reservationer mot den typen av vetenskapande som jag har mot Heberleins bok. Alltså: problemet är inte att det är populariserad vetenskap, det är att det är vetenskap (av en särskild sort).

Man skall nog inte beskylla Heberlein direkt för detta, då hon liksom vi andra försöker hitta någon sorts kurs framåt i det samtalsfält som kallas humaniora och som tycks ha krisen som normaltillstånd. Jag är nästan benägen att beskriva En liten bok om ondska som en produkt av en fallen humaniora. Dagens humaniora lider av att den försöker anpassa sig till mycket specifika bilder av vad god vetenskap är och om hur den kan vara ”nyttig”. Forskning skall vara kollektiv. Individens kontributioner kan bara handla om att man tar ett problem – säg, ondskan – och väger olika teorier och positioner om det mot varandra.

När position ställs mot position, när en neurobiolog sammanfattas på en sida och ställs mot en sociolog med konstruktivistiska tendenser, eller när en evolutionspsykolog ställs mot en svensk deckare, så får vi skal till tankar men inget fruktkött. Det blir lite som att knacka två kokosnötter mot varandra lite försiktigt. Det klonkar lite, men ingen blir mätt.

Niklas Forsberg
Illustration: Ika Österblad