Det finns något lockande i överklassens liv och leverne, inte minst i den brittiska som i mina ögon ter sig konservativ och obesvärat frimodig på samma gång. Med sina rävjakter, tweedkavajer och inte minst sina ”grand ladies” framstår den för de allra flesta som tämligen exotisk. I Döda vita män (2009) lät Johan Hakelius oss stifta bekantskap med en rad excentriska brittiska manliga aristokrater, nu är det kvinnornas tur. I Ladies porträtterar han på över femhundra faktaspäckade sidor tio av dem. ”England vore ingenting utan sina damer”, menar Hakelius och lyfter fram dem som ”nationens ryggrad” – om än lite knasiga. Hakelius är anglofil i ordets rätta bemärkelse.
Med Hakelius som ciceron får vi följa damerna från vaggan och i de flesta fall – ända till graven. Deras gemensamma nämnare är att de på ett eller annat sätt väckte rabalder i sin samtid – dekadenta, rika, vackra och inte minst excentriska, vägrade de att underordna sig konventionerna och följde inget annat huvud än sitt eget.
Problemet med Ladies uppstår emellertid redan i första kapitlet, om Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright, vapendragerskor i matprogrammet ”Two fat ladies”. Det har främst med Hakelius ton och tilltal att göra. Det är tydligt att kåseriet och kolumnen är hans främsta genrer. Gott så, problemet är bara att hans kvicka tonläge och emellanåt hetsiga flamsighet skapar en diskrepans mellan form och innehåll. Havererande äktenskap, alkoholism, svek och otrohet virvlar förbi i ett ironiskt distanserat ordflöde. Hakelius skrattar åt, och inte med, sina ladies på ett sätt som jag uppfattar som väldigt obrittiskt.
Ett av de intressantare personporträtten handlar om Mary Whitehouse – för övrigt en av de få damerna i boken som kommer ur medelklassen – som på ålderns höst höjde sin röst mot televisionens demoraliserande inverkan. Andra höjdpunkter är kapitlen om trädgårdsexperten och författaren Vita Sackville-West, som ingick i kretsen kring Bloomsburygruppen, samt den ökända poeten Dame Edith Sitwell som med sina osannolika huvudbonader och sin giftiga tunga väckte både beundran och fruktan hos sin samtid.
De flesta av kvinnorna (och männen som passerar revy i texten) som Hakelius valt att porträttera har direkta eller indirekta rötter i överklassen. De är tyngda av tradition och börd, som Hakelius förtjust dammat av. Ingående redogörs här för olika släkters relationer med varandra, ofta flera generationer bakåt. Jag erkänner villigt att ögonlocken blir allt tyngre när jag tar mig igenom sådana oändligt långa passager.
Det går inte att ta miste på Hakelius omåttliga entusiasm och beundran för sina i hans tycke oemotståndliga ”ladies”. Dock har jag svårt att uppbåda desamma. De är för plottrigt och sorglöst beskrivna, trots att flera av dem på olika vis gjorde uppror mot sin bakgrund och sin börd. Var och en är dessa damer utan tvivel ytterst fängslande, komplex och fascinerande. Hopbuntande förlorar de tyvärr sin charm och blir mest damer med något snipigt kring munnen.
Ylva Larsdotter
Johan Hakelius: Ladies. Atlantis förlag, 2010.
