Att vara med i en Woody Allen-film påstås vara en ära. Den här gången är det London som fått den äran.
En späd, närmast viktoriansk dam (Gemma Jones) skyndar genom staden. I 40 år har Helena varit gift med Alfie (Anthony Hopkins). Som i många andra Woody Allen-filmer uppstår här en komisk kontrast mellan det dystra innehållet och den pigga voice over-rösten som berättar att Alfie ”plötsligt vaknade på natten, tänkte på evigheten – och inte kunde somna om.”
Så var äktenskapet över. Alfie försvann i dejting-djungeln medan Helena började knapra piller, småsupa och ränna hos en spåkvinna som lovar henne ”ett möte med en lång mörk främling.”
Parets enda barn Sally (Naomi Watts) är gift med en tämligen desperat författare (Josh Brolin) som lyckats med sin debutbok – dock inte med bok nummer två. Sally jobbar på ett snofsigt konstgalleri som osannolikt nog ägs av Antonio Banderas. Hon attraheras av sin chef samtidigt som hon drömmer om att skaffa barn med sin make och starta ett eget galleri.
Under tiden ägnar sig hennes make åt att sukta efter en grannfru i fönstret mittemot. Tänk avståndets eggande estetik, Hitchcocks Rear Window och en liten återklang från Vicky, Cristina, Barcelona: grannfrun spelas av den sensuella Freida Pinto (Slumdog Millionaire) som nominerats till världens snyggaste kvinna.
Woody Allens förra film Whatever Works bjöd på en dråplig duo av en gammal misantrop och en purung tjej som blir hans hustru. I You Will Meet a Tall Dark Stranger har vi hela två linjer som bygger på äldre mäns dreglande.
Författaren är bara småpotatis jämfört med den tappre Alfie som går och gifter sig med en ”modell” (en fantastisk Lucy Punch) vars accent skulle få Eliza Doolittle att framstå som en hertiginna.
Den okända Punch gör en av filmens roligaste rolltolkningar. Celebriteterna gör bra ifrån sig men lämnar knappast sin comfort zone. Ett undantag är Gemma Jones: hennes pauser är pregnanta och hennes tajmning av dialogen är perfekt. Helena är samtidigt patetisk och djupt mänsklig, kanske den enda av personerna som man önskar det ska gå bra för.
Storyn är rätt tunn, de mörka undertonerna lite väl vaga. Det är synd om Josh Brolin, en ”mörk” begåvning av rang: filmens noir-dimension har att göra med hans rollkaraktär, men ridån faller lite väl tidigt, alldeles för mycket lämnas åt publikens fantasi.
Att vara omild mot Woody Allen har blivit nästan ett måste för filmkritiker. I mitt tycke är det är ingen idé att jämföra hans nya komedi med höjdpunkterna i hans konstnärskap. Varför inte slappna av och bara njuta av de ögonblick av filmisk magi som You Will Meet a Tall Dark Stranger onekligen bjuder på?
Filmen är en comedy of manners, en liten personlig reflektion kring livets förgänglighet, en sorts må bra-moralitet. Då den förra filmen hette Whatever Works, skulle den här ha kunnat heta Whatever Gets You Through the Night. Här omkullkastar Allen en del klokheter som vi serveras idag. I en färsk intervju medger han: ”You don’t gain any wisdom as the years go by”.
En mellanfilm, ja. Men är det inte fantastiskt att Woody Allens (f.1935) filmer fortfarande kan beskrivas i sådana termer?
Zinaida Lindén
You Will Meet a Tall Dark Stranger. Manus och regi: Woody Allen. Foto: Vilmos Zsigmond. I rollerna: Gemma Jones, Naomi Watts, Anthony Hopkins, Josh Brolin, Antonio Banderas, Freida Pinto.
