Den bästa rikssvenska definitionen av kärleken jag känt till var: ”Kärleken är att vilja någons positiva utveckling.” Nyss överträffades den av en replik i Jörgen Bergmarks nya film: ”Kärleken är som en muskel som man kan träna upp.”

För sju år sedan fick Bergmark ett fantastiskt genombrott med Psalmer från köket, en djuplodande minimalistiskt gjord studie av det svenska.

Det enda rationella marknadsförs som dramakomedi. Man behöver inte vara speciellt lättroad för att skratta åt dess igenkännliga retorik. Här har vi några moderna, välartade svenskar som tror att man kan reda ut vilka problem som helst över en kopp kaffe. Det komiska ebbar dock snart ut och ger plats för desto mörkare undertoner.

Rolf Lassgård och Stina Ekblad är ett lyckligt par som på fritiden håller ”äktenskapsskola” i kyrkans lokaler. En dag raseras idyllen. Lassgård förälskar sig i en annan mans sambo (Pernilla August). Till råga på allt är mannen (Claes Ljungmark) en arbetskamrat till honom.

Den förträfflige Lassgård sammankallar en konferens där de fyra inblandade beslutar att utåt låtsas som ingenting: ”Det är ju bara känslor.” De vill inte separera från sina respektive, i stället flyttar de ihop och försöker rida ut stormen tillsammans: förr eller senare tar passionen (som tydligen är tidsbegränsad?) slut.

I väntan därpå har de det jobbigt under samma tak. August är storslagen som en ofrivillig femme fatale medan Ljungmark kämpar tappert med sin färglösa roll. Den bästa scenen utspelas vid frukostbordet då den försmådda Ekblad utsätter sin rival för ett vänskapligt förhör: ”Kan du berätta lite om dig själv, Karin? Vilken sorts musik gillar du?” Den scenen är den sista som får mig att skratta. Civilisationen är blott en tunn fernissa – och snart spårar det ur.

Episoden med församlingsprästen som förirrar sig till det märkliga hushållet borde vara komisk, men skrattet fastnar i halsen och jag skruvar generat på mig i fåtöljen. Handlingen känns utdragen, trovärdigheten haltar. Mot slutet pendlar filmen mellan att vara lagom makaber och lagom tråkig.

Det finns två anledningar att se Det enda rationella: filmen är verkligen välspelad och bjuder på en hel del roliga repliker. En ovanligt stor finlandssvensk närvaro utmärker den: Ekblad får sällskap av Johan Storgård som spelar en arbetsledare. En stor del av handlingen utspelas i fabriksmiljöer och man måste göra filmmakarna rättvisa: rollinnehavarna övertygar som arbetarklassgestalter.

När sluttexterna rullar undrar jag om Bergmark & Co har reflekterat tillräckligt mycket kring ämnet romantisk kärlek. Vad är att älska? Är det att jämt ägna sig åt älskog? Turturduvorna i Det enda rationella pratar knappt med varandra. Bryr de sig om att lära känna varandra annat än i biblisk bemärkelse? Den bästa rikssvenska kärleksdefinitionen återstår att skapa.

Zinaida Lindén

Det enda rationella. Regi: Jörgen Bergmark. Manus: Jörgen Bergmark, Jens Jonsson. Foto: Anders Bohman. I rollerna: Pernilla August, Stina Ekblad, Rolf Lassgård, Claes Ljungmark. Sverige. 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.