På kort sikt tjänar eliten på växande inkomsskillnader. På lång sikt missgynnas alla, skriver Peter Lodenius.
EU:s fattigdomsår – eller mer officiellt Europeiska året för bekämpning av taffigdom och social utestängning – går mot sitt slut, utan att man kan skönja några tecken på att något faktiskt skulle ha gjorts för att minska fattigdomen och utestängningen, att ord skulle ha övergått till handling. Temaårets webbsidor utstrålar tomhet på ett nästan pinsamt sätt.
Det kan ändå hända att temaåret bidragit till att flera skrifter kring temat utkommit hos oss. De gör det tydligare vad som hänt och inte hänt. Det som hänt är att inkomstskillnaderna ökat klart både i Finland och de flesta andra västländer sedan början av 90-talet, och i Finland mer än i nästan alla andra länder. Det innebär att åtminstone den relativa fattigdomen ökat.
Den första skriften, som utkom redan i våras, visar att utvecklingen faktiskt delvis beror just på EU. Den heter Mitä meitä jakaa? Sosiaalipolitikkaa kilpailuvaltiossa (Vad skiljer oss åt? Socialpolitik i en konkurrensstat), har redigerats av Sakari Hänninen, Elina Palola och Maija Kaivonurmi och getts ut av Institutet för hälsa och välfärd (THL). Där analyserar Palola EU:s Lissabonstrategi genom att noggrant läsa igenom dokumenten från EU:s vårliga toppmöten, som ägnas åt ekonomiska och sociala frågor. Materialet gör artikeln tungläst, men slutsatsen är intressant: socialpolitiken har för EU inget egenvärde, utan dess uppgift är att stöda unionens ekonomiska strategi genom att se till att det finns en tillräckligt stor och lämpligt utbildad arbetskraft som dessutom är rörlig.
I finansministeriets uppsummering 2007, av hur Finland svarat på EU:s åtgärdsprogram i Lissabonprocessen heter det att programmet är ”en integrerad del av Finlands allmänna ekonomiska politik”. Detta innebär strukturreformer som ska stärka ekonomins hållbarhet och tillväxt, effektivera marknadens verksamhet och öka samverkan mellan politikens delområden. Som exempel på detta nämns pensionsreformen, Paras-projektet för den kommunala servicen, produktivitetsprogrammet och socialskyddsreformen som skulle göra det lönsammare att arbeta än att få bidrag. Socialpolitiken har alltså blivit ett bihang till den ekonomiska politiken, som finansministeriet anser sig vara satt att leda.
Brytningspunkten
kom dock tidigare, redan under den stora depressionen 1991–94, så Lissabonprocessen utlöste inte kursändringen, utan kom att utgöra ett ramverk som formaliserade den. Det var under Esko Ahos och Iiro Viinanens regering som kursskiftet skedde, men också alla senare regeringar (även Paavo Lipponens) har följt samma linje som inneburit ständigt växande inkomstskillnader. Naomi Klein talar i Chockdoktrinen om kriser som utnyttjas för att genomföra radikala förändringar i den ekonomiska och sociala politiken och i maktförhållandena. Vår depression var en sådan kris, men förändringarna hade naturligtvis förberetts redan en tid inom finansministeriet.
Avgörande var skattereformen 1993, som skiljde beskattningen av löne- och kapitalinkomster från varandra och införde en låg och jämn (alltså icke-progressiv) skattesats för de senare. Detta ledde genast till att de högsta realinkomsterna började stiga i höjden, en tendens som stärktes när företagare och fria yrkesutövare började ta ut sina löner i form av kapitalinkomster. En del av dividenderna är dessutom helt skattefria.
Medan den fattigaste tiondelens andel av realinkomsterna stampat på stället sedan medlet av 90-talet har den mest förtjänande tiondelens andel skjutit i höjden, och speciellt den allra mest förtjänande hundradelens. Samma utveckling har försiggått i i de flesta västländer. Detta är en följd av kapitalets fria rörlighet. I land efter land vill man hålla kvar företag och företagare genom att sänka deras skatter så att de inte flyttar till ett land med lägre skatter, eller inga alls.
Och den tendensen finns. Den brittiske miljardären Philip Green har hittat ett praktiskt sätt att undgå skatt utan att behöva flytta själv. Han har skrivit över sitt aktieinnehav i detaljhandelskoncernen Arcadia på sin hustru och flyttat henne till skatteparadiset Monaco, där hon inte behöver betala en cent på dividendutdelningen. Själv ombads han nyligen att ge råd åt den konservativa regeringen om hur den ska skära ned på statens utgifter. Nu tycker aktivister att regeringen skulle göra något åt skattesmitarna i stället för att skära i socialbudgeten och har därför stört kommersen i Greens butiker runtom i landet.
Vi har ju vår egen guru Björn Wahlroos, som man på hög nivå fortfarande lyssnar till trots alla grodor som hoppar ur hans mun – som att Europa inte längre har råd att stöda alla arbetslösa och ensamförsörjare. EU hade som känt nog råd att stöda hans jordbruk med 273 miljoner euro 2009. Han betalar bara 31 procent i skatt. När SDP:s partisekreterare Mikael Jungner i en debatt i september frågade Wahlroos om han skulle flytta utomlands för skatternas skull svarade han att han säkert gör det i något skede, och tillade att Jungner som politiker kan verka för att han stannar i Finland.
Broder hjälper broder
och hittills har medlemmarna av eliten ställt upp för varandra. Personer som når upp till en hög position börjar lätt, oberoende av politisk och social bakgrund, identifiera sig med sin nya omgivning och försvara brödraskapets intressen. Det visade den stridbare fackledaren Jouko Ahonens försvar av arbetspensionsbolaget Varmas enorma chefslöner. VD Matti Vuoria har haft en årslön från sitt bolag på över 700 000 euro och dessutom tre styrelseuppdrag som gett 250 000 om året, sammanlagt nästan en miljon. (Ändå har han en process på gång för att få sina fortkörningsböter sänkta.) Men dessutom har han fördelaktigare arbetspensionsvillkor än vanliga arbetspensionsförsäkrade i Varma och kan gå i pension redan när han fyller 60. När avslöjandena om arbetspensionsbolagens chefslöner väckte uppståndelse försvarade Ahonen i TV, som arbetstagarmedlem av Varmas styrelse, lönebesluten med att bolaget måste ha den bästa ledning man kan få för pengar, vilket väckte så starka protester bland hans förbund Pappers medlemmar att han sattes på hyllan. Ahonen har som styrelsearvode fått 33 000 euro om året, för många en årslön, och dessutom 3 800 i pensionspremier.
Ahonen – för inte så många år sedan landets i arbetsgivarkretsar mest demoniserade fackledare – har alltså på kort tid anammat värderingarna inom landets högsta elit och glömt sina bakgrundskrafter. Det visar hur ideologi och partiståndpunkt på den nivån inte behöver ha någon större betydelse. Eliten driver sina egna intressen, som ingalunda behöver vara hela landets intressen. I det avseendet börjar det slagord som Iiro Viinanen introducerade under 90-talets kris få en viss relevans: inom eliten utkristalliseras en enda linje och andra alternativ som uppkommer på lägre nivåer har föga vikt. På detta sätt har samlingspartiet hegemonin inom samhället, oberoende av valresultaten.
”Jouko Ahonen föll offer för herrehatet” rubricerade Helsingin Sanomat sin ledare om fallet och konstaterade att det visar hur stort avståndet mellan samhällseliten och vanliga löntagare blivit. Till denna elit hör numera också arbetsmarknadsledarna. Arbetarna känner sig som förlorare i globaliseringsspelet, vilket bl.a. lett till drastiska nedläggningar inom pappersindustrin. ”Till vinnarna hör direktörer som trivs i sitt eget sällskap och verkar dela ut olika förmåner åt varandra”, beskrev ledaren läget. ”När det högsta skiktet i samhället inte verkar höra, lyssna på eller i varje fall inte bry sig om” vanliga medborgares åsikter, skapar det en djup bitterhet. Den motsättningen kommer att påverka valet nästa vår.
Den holländske samhällsvetaren René Cuperus talade nyligen i Helsingfors om de motsättningar mellan eliten och vanliga medborgare som lett till en växande populistisk våg i hans land – se sidan 4.
De växande klyftorna
är dock inte till skada enbart för de fattigaste, utan för nästan hela samhället. I skriften Hyvinvointivaltion suunta – nousu vai lasku, som redigerats av Heikki Taimio och getts ut av Työväen Sivistysliitto (TSL) tas också denna fråga upp. Medan THL-skriften är tungläst och inte öppnar sig lätt för en vanlig läsare är TSL-skriften mycket välredigerad och tar upp många aktuella frågor ur forskningens synvinkel och kan varmt rekommenderas.
I sitt inledande kapitel hänvisar Taimio till en år 2009 utkommen men redan klassisk bok av de brittiska epidemologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett, som på svenska fått namnet Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (Karneval). De båda forskarna har sammanställt en lång rad socioekonomiska fakta i 21 utvecklade marknadsdemokratier och jämfört dem med ett tal för inkomstojämlikheten i samhället. Det visar sig att för nästan alla delfaktorers del klarar sig länderna med mindre inkomstskillnader bättre. De enda undantagen är skilsmässor och självmord. I övrigt handlar det om hur vi mår både fysiskt och psykiskt, hur länge vi lever, hur vi lyckas med våra studier, hur vanliga tonårsfödslar är, hur utbredd fetman är, hur mycket kriminalitet och våld det finns, hur stor den sociala rörligheten är m.m.
När de olika delfaktorerna sammanställts till ett index som jämförs med talet för inkomstskillnader uppstår ett mycket tydligt mönster. Japan har både den minsta ojämlikheten och den bästa siffran för hälsa och socialt välbefinnande. Sedan kommer Sverige, Norge och Finland med fortfarande låg ojämlikhet. Finland har dock större sociala och hälsomässiga problem än Norge och speciellt Sverige, vi befinner oss på samma nivå som Spanien, Schweiz och Italien. När man går bort från den positiva 0-punkten kommer man till en klunga med central- och sydeuropeiska länder samt Kanada och sedan vidare till övriga anglosaxiska länder plus Portugal. Den brittiska ojämlikheten tycks ha överförts också till Australien och Nya Zeeland och naturligtvis USA (kanske Kanada delvis skyddats av det franska inslaget?). USA är naturligtvis värst, både beträffande ojämlikhet och beträffande sociala och hälsomässiga problem. Förenklar man bilden står den nordiska modellen mot den anglosaxiska. Ändå har USA, kanske genom populärkulturen, utövat en farlig lockelse.
Wilkinsons och Picketts forskning visar att minskad ojämlikhet förbättrar livet för praktiskt taget alla samhällsgrupper. Genom att driva på växande inkomstklyftor skadar eliten också sina egna intressen.
Peter Lodenius
