Caterina Stenius
Att följa med Jean Sibelius violintävling är ett effektivt sätt att byta verklighet. Man sitter i nästan två veckor, tolv timmar om dagen, och lyssnar i stort sett non-stop på violinister från hela världen. Fast granskar man nationalitetstillhörigheten liknar upplägget vintersport såtillvida att många nationer lyser med sin frånvaro. Vissa är desto bättre representerade och en intar en särställning: Sydkorea. Hur kan det komma sig? Jag kan inte ge ett initierat svar men antar att det helt enkelt handlar om disciplin. För att bli en bra violinist måste man öva väldigt mycket och börja som väldigt ung. Det räcker inte med stort intresse och fallenhet, det krävs en samhällelig acceptans och ett utbyggt skolningssystem för att ett så pass litet land ska kunna dominera i en internationell tävling. Jag menar att odlingen är kulturellt betingad på ett mångfacetterat sätt.
Vid de bästa musikhögskolorna i Europa är inslaget av studerande från Sydkorea idag påfallande stort, i alla fack. Det har sagts att det beror på att sydkoreanerna betalar för sig, i motsats till inhemska studenter som får statligt stöd. Att skolorna, som ju alltid behöver pengar, därför skulle släppa in asiater i stora mängder. Men det är inte hela sanningen, kanske inte sant alls. För i USA betalar alla lika mycket och ändå är situationen där liknande. Man har också sagt att de asiatiska musikerna är drillade kloner utan självständig konstnärlig personlighet. Det är inte heller sant. Den drillade klontypen förekommer överallt, men intrycket kanske kommer av den stora anstormningen och möjligen också av vår ovana att höra det kulturellt specifika i deras musicerande. Icke desto mindre var en av mina favoriter i årets tävling en sydkorean, Hye-Jin Kim, som bland annat tog oss med på en hisnande promenad i Janácˇeks särpräglade landskap. Fast hon kom inte ens till final.
Nu kan man ju tycka att violinister inte hör till det väsentligaste i världen, men det är en synvilla ifall man beaktar att det bakom violinisten finns ett kulturellt bygge som möjligtvis är omistligt. Den olustiga pakkoruotsi-debatten illustrerar vad jag är ute efter. Nu vill jag genast säga att jag här inte diskuterar frågan om vi ska ha obligatorisk svenska eller inte i skolorna, utan bara det där lilla ordet ”pakko” i förbindelse med kunskap. Tvång som i ordet disciplin.
Men disciplin utan överbyggnad är meningslös och med det avser jag värderingar. Värderingar sammanhänger med livssyn och verklighetsuppfattning. Dem skapar vi oss alla, fast en del av oss är mer medvetna om hur de ser ut än andra. Hos de flesta utvecklas de hela livet och påverkas av just livet. En värdering som är grundmurad i vårt samhälle är nytta. Men vad är nytta? Svaret sammanhänger med våra värderingar – det blir rundgång här. Alltså kommer vi inte långt med den värderingen ensam, trots att den är dominerande. Lönsam är ett annat ord som ofta kommer till användning i dagens politiska värdediskussioner. Men det är lite samma sak med det begreppet. Det klarar sig inte på egen hand.
Det förefaller mig som om vi lekte Hela Havet Brusar med våra värderingar idag. De vimlar löst omkring i en allmän dimma där den enda orienteringspunkten slutligen blir det egna jaget, resten är ogenomtränglighet. Vi tar till den värdering som passar i stunden, utan att reflektera över att den står i konflikt med den vi senast tog tag i. Vi värjer oss för det oöverskådliga, är rädda för att bli påtvingade åsikter, hierarkier, kanonbegrepp, lärosystem som har med åsiktsbildning och åskådning att göra. Att värderingar är farliga är en annan värdering som är gängse idag. Men den rädslan gör oss så ensamma. Och alternativlösa, till sist sterila, impotenta i överförd bemärkelse.
Sebastian Bergholm skrev nyligen en fin blogg på Kulturen.fi om ”Den förhatliga bloggande ungdomen” som i skrivande stund fått 63 kommentarer! En intressant diskussion om bloggandets välsignelser respektive brister, exempelvis på skärpa, utspinner sig där. Det föresvävar mig att den i grunden handlar om humaniorans ställning hos oss idag. (Var gränserna för ”hos oss” går behöver jag inte definiera just nu). Jag ska försöka förklara hur jag menar: Bloggvärlden är just nu oöverskådlig som det villande havet med det resultatet att den slutligen oftast bara kretsar kring den enskilda individen – lite som Facebook, lite som alla medier i allt högre grad. När radion ännu för några decennier sedan höll sig med språkkunnigt folk som följde med litteraturen i stora delar av västvärlden och gav oss en inblick i andra kulturers sätt att fungera, inskränker den sig numera mest till finlandssvensk utgivning. När radion förr i världen gjorde sig besväret att i hyggliga reportage ge rum åt mänskor i de mest olika livssituationer och låta dem få tillträde till det offentliga rummet på genomtänkt sätt, nöjer den sig nu med att låta ”alla” komma till tals i löst redigerade sammanhang. Många röster drunknar i mängden. Kloka röster, timida röster, marginaliserade röster, gestaltande röster. Vi blir allt mera inkrökta i oss själva, allt mera provinsiella, allt mindre rustade att förstå oss på omvärlden och vår plats i den. Det är här humaniora kommer in som en nödvändig motkraft.
Inte minst i Ny Tid har nedmonteringen av humanioras betydelse i vårt samhälle belysts från många olika håll. Skolan, universiteten, medierna, har alla det gemensamt att de förklarat humaniora vara någonting onyttigt, något man kan avvara när det kniper – när det blir olönsamt. Följden är att prekariatet är tätt befolkat av humanister, som ter sig allt mer överflödiga också i sina egna ögon. Epitetet intellektuell har blivit besudlat med förment högmod och översittarattityd, reducerat till en pose.
Jag tror istället att det är viktigt att syresätta våra liv med hjälp av allt det humaniora kan ge oss alla, inte bara personligen utan i ett offentligt, gemensamt rum. Humaniora hanterar värderingar på ett begrundande sätt. Det är viktigt också för att våra värderingar inte bara påverkar oss själva utan samhällsklimatet och samhället i stort. Jag tror att den politiska populismen verkligen frodas i ett samhällsklimat där humaniora satts på undantag.
Jag tror sydkoreanerna gör klokt i att satsa på violinspel. Det är ju skönt att något land bryr sig om Europas kulturarv.
Caterina Stenius
