Urpremiären för den finlandssvenska pjäsen Apollo i fähuset bjöd för ovanlighetens skull på en föreställning där en stark text tilläts ta plats.

Apollo i fähuset är en pjäs som liknar sin förebild. Intelligent, fascinerande, excentrisk och påfrestande. Kanske lite för intelligent för sitt eget bästa, och lite dålig på att hantera mänskliga relationer.

I centrum står den finlandssvenska kompositören, skriftställaren, dandyn och världsmannen Bengt von Törne, som föddes i slutet av 1800-talet och levde till slutet av 1960-talet. Pjäsen är skriven under en tid av 15 år av Thomas Wulff och Juha Siltanen och regisserades för Labbet och Teater Mars av Joakim Groth. Tyvärr spelades pjäsen på G18 endast i en vecka, så när denna recension kommer ut är det redan för sent att se den.

Det är upplyftande att det fortfarande görs teater där man litar på att texten allena bär föreställningen. Apollo i fähuset kan knappast kallas för en komplett teaterföreställning. Skådespelarna sitter i rad på stolar med manuskriptet framför sig på notställ. Klädda i kostym och svarta klänningar, är de enda dräktmarkeringarna några hattar, som även används som rekvisita.

Texten rör sig på flera olika plan. I grunden finns en ganska klassisk historisk kavalkad, som vi är vana att se då det sätts upp pjäser om stormäns liv. Men om det är verklighet eller dröm vi ser är oklart. Pjäsens intrikata väv rör sig hela tiden på olika tidsplan och olika mentala nivåer.

Rollen som den unga respektive gamla Bengt von Törne axlas superbt av Elmer Bäck respektive Anders Larsson, som målar upp bilden av en lite tafatt konversationalist som uppskattas för sin spiritualitet, men är lika avskydd för sitt behov av att briljera med sina kunskaper och kontakter. Runt honom rör sig ett sällskap av bekanta, speciellt rör vi oss på en herrgård där von Törne under långa tider bodde som inhyst gäst. I gardet finns bland annat de obetalbart roliga gamla bröderna gestaltade av Göran Schauman och Max Bremer. Det finns väl ingen som spelar en bullrig Max Bremer lika bra som en bullrig Max Bremer. På herrgården finns också den enda som ger oss en inblick i von Törnes privatliv, en ung kvinna som, hade situationen varit en annan, kunnat bli en livskamrat, starkt spelad av Linda Zilliacus. Men trots sina konversationalistiska bragder, står von Törne handfallen inför de verkliga kontakterna människor emellan.

Pjäsen är också ett tvärsnitt av ett Europa under den första hälften av 1900-talet, även om kriget kanske en aning krystat klämts in i helheten.

Apollos stora behållning ligger i sättet som den är uppbyggd på. Som åskådare får man ingen pardon, utan måste under tre timmar anstränga sig till det yttersta för att uppfatta allt som sägs, ofta på högtravande brevskrivarspråk. Dialogen flödar mellan skådespelarna, som likt det gamla sovjetiska hockeylandslaget på nästan övernaturlig väg passar pucken mellan varandra i blixtfart. Ibland hör vi tre eller fyra monologer läsas upp på samma gång och vi snappar upp ett ord här och ett där i denna meningslöshetens kakafoni, som tankar och drömmar som virvlar i en förvirrad hjärna, tills allting tystnar, en tanke formas, utkristalliseras och uttalas av en röst i tystnaden.

Slutresultatet är en stundvis gripande, ställvis rolig (med snudd på buskis) och ofta tankeväckande helhet. Lika mycket som man imponeras av texten, måste man beundra det storjobb som regissör och skådespelare har gjort med alla olika plan, tonlägen, nyanser och minimalistiska variationer.

Vem var då Bengt von Törne? Mannen som enligt manuskriptet dog efter att av en slump haft besök av ett ungt par på branten av skilsmässa och abort, som diskuterat livets mening och meningslöshet. Var det humanisten i honom som räddade detta par? Han som aldrig själv hittade kärleken. Han som hela pjäsen igenom viskar: ”Det var inte så här jag ville leva”.

En man som älskade konsten och vetenskapen, kanske mer än något annat, som alltid ville utbilda sig, fortbilda sig i alla de städer i Europa han kunde resa till. Vem var han egentligen? På den frågan ger pjäsen inget svar. Figurerna förblir arketyper och berättelsen stannar på ett metaplan. Ett fascinerande, välskrivet och välspelat sådant, men dock. Det är en pjäs som kittlar huvudet mer än hjärtat.

Janne Wass

Apollo i fähuset. Labbet och Teater Mars. Manus: Juha Siltanen, Thomas Wulff. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Elmer Bäck, Cris af Enehielm, Marjorita Huldén, Peter Kanerva, Robert Kock, Anders Larsson, Seija Metsärinne, Cecilia Paul, Göran Schauman, Linda Zilliacus.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.