Ylva Larsdotter har botaniserat i höstens bokskog och stött på en taggsliten igelkott, en festlig flickfjäril, en förskräcklig(t) liten diktator, en kidnappad farmor, en mormor på finnbete och en viss Sir Kasimir Mal…


Barnboksmakare i högform

Det är inte ofta som pekböcker gör mig alldeles sprallig och entusiastisk. Illustratören Linda Bondestams och författaren Stella Parlands senaste samarbete – kryp-och oljudsboken Gnatto Pakpak – är emellertid en sådan. Med sprakande bilder och humoristiska ordlekar får vi möta allsköns underhållande och färggranna fantasidjur – och ljud, i ett slags ”ugly doll” bland pekböcker. Parlands underfundiga och humoristiska känsla för språket, situationer och hur man leker med dem, visar tillsammans med Bondestams originellt brokiga och detaljrika illustrationer på två konstnärer i högform.

Enligt baksidestexten är boken ett ”bestiarium för 0–100 åringar”. I likhet med Bondestams och Parlands tidigare böcker har Gnatto Pakpak inte någon övre åldersgräns utan passar dem som låter sig överraskas och inspireras av oväntade ljud- och färgkombinationer. Ja, de med ett öppet sinne. Vi möter bland andra Ambrose Gundilla, en festlig flickfjäril med blommiga vingar som uttrycker sig ”Zwerr, Zwerr”. Är tillvaron komplicerad (tyskans schwer) eller är det ett förtjust kvitter hon förmedlar? Med stormhatt och fluga hälsar Microbibbus Cnaliforni läsaren välkommen med ett ”knili manjardo”, den småängsliga Zschwoklam Plött delar med sig av sina bekymmer: ”bnork, bnork, bnork” och Drosofilosofilippa ger uttryck för sitt kulturella kapital genom att nervöst rabbla ”Platin Aristitilis”, gång på gång. Att på ett ungefär citera ur Gnatto Pakpak bör vi – stora som små – göra dagligen. I motstånd mot allt strunt som sägs.

Gnatto Pakpak. Stella Parland (text), Linda Bondestam (illustrationer). Söderströms 2010.

Rimjam & finsk melankoli

Olika former av ordlekar, rimjam och nonsenspoesi gör mig alltid på gott humör. Jag blir uppfriskad och inspirerad av Lennart Hellsing eller Robert Broberg, för att nämna två av det svenska språkets konnässörer. En annan av höstens favoriter i den finlandssvenska barnboksutgivningen är Smaskens Damaskens av Laura Ruohonen (text) och Erika Kallasmaa (bild) i översättning från finskan av Stella Parland. Tilltalet är hellsingskt och verserna har samma verbala, taktsäkra och muntra tonfall, men med en personlig stämma. Kallasmaas dråpliga och expressiva bilder lyckas med konststycket att vara både snyggt sjuttiotalsretro och samtida i sitt uttryckssätt. Originella och festliga personligheter som Himalaya-Hilda, Sir Kasimir Mal och Militantan passerar revy. Den sistnämndas devis lyder för övrigt:

”Militantan befaller:

Förbjuda alla kravaller

Inte kriga, inte spotta

Ingen toddy före åtta. ”

Geografiskt framgår det med tydlighet att vi befinner oss i Finland, vilket gör det hela extra underhållande. I ”Sommarnyhet” låter det så här – verserna ska med fördel läsas högt:

”Löpare av långbenta slag

på ludna labbar

i lag efter lag

alla med huldra på skuldran.

”De spurtar med hurtiga tag”

sa Sally Skifts

på Maxmo Minilivs.”

Somliga av verserna har ett mer allvarligt och melankoliskt tilltal. ”Ulvens aftonsång” tar upp frågan om förlust, längtan och omöjliga möten. Jag hoppas att detta guldkorn till barnbok får lika stor spridning i Sverige som den fått i Finland.

Smaskens Damaskens. Laura Ruohonen (text), Erika Kallasmaa (illustrationer). I översättning från finska av Stella Parland. Söderströms 2010.

Här är det jag som bestämmer

Trotsålder, suckar föräldrarna uppgivet när småbarnen mer eller mindre auktoritärt skriker ”här är det jag som bestämmer” . Det är bara att fortsätta sätta gränser, tydliggöra och – kanske det viktigaste – visa att man fortfarande finns där för den lille. För det är ju så att trots och skrikutbrott är de en del av människoblivandet. Att däremot hela tiden bli ”curlad” och uppassad är det inte.

Som nybliven småbarnsförälder är igenkänningsfaktorn hög i bilderboken Diktatorn med text av Ulf Stark och illustrationer av Linda Bondestam – ytterligare ett exempel på ett lyckat samarbete i höstens barnboksutgivning.

Iklädd militärmundering befaller den lilla pojkdikatorn sina trötta och håglösa föräldrar än det ena, än det andra. Han kommenderar till och med sig själv att sova: ”till sist ryter diktatorn SOV till sig själv. Då måste han lyda såklart”. Till dagiset MINIsteriet körs han i kamouflagefärgad stridsvagnsbarnvagn. Klädda som tjänstehjon passar föräldrarna upp honom på kvällarna med mjölk och pyjamas. Diktatorn är synnerligen underhållande läsning. Visserligen är bokens målgrupp i första hand barn men jag misstänker att Stark och Bondestam har de högläsande småbarnsföräldrarna i åtanke, inte minst de som fallit under curlingföräldrarskapets ok. Boken fungerar utmärkt som högläsning, även om jag misstänker att roligast har ändå de vuxna. Stark och Bondestam vill också visa att det inte alla gånger är så roligt att bestämma allting själv. Kompisen Sirkka vägrar att rätta sig efter hans order och vänder sig ifrån honom. Den lilla diktatorn får erfara att han inte kan tvinga någon att bli hans vän.

Återigen visar Bondestam att hon är en av Finlands främsta och mest nyskapande illustratörer. Dessutom besitter hon en stor portion humor. Genom att i kollagets form använda diktaturens klassiska symboler och rekvisita, fördjupas textens budskap ytterligare. Leksaksmobilen består av bombplan, kyrilliska bokstäver finns infogade bland bilderna, pojkdiktatorn drömmer om soldater och spioner. Överhuvudtaget är bild och text utmärkt synkroniserade.

Diktatorn är en empatisk, gapskrattsrolig och intelligent berättelse. Denna pärla till bilderbok är moralisk, men befriande nog utan stränga pekpinnar.

Diktatorn. Ulf Stark (text), Linda Bondestam (illustrationer). Söderströms 2010.

Igelkott på villovägar

År 1956 utkom Sebastian Lybecks första bok om den morska och godhjärtade Latte Igelkott (Latte Igelkott och vattenstenen). Böckerna om den lilla igelkottens strapatser har vunnit hög popularitet i bland annat Tyskland. Högst antagligen för att undertecknad är uppvuxen i Sverige stiftade jag hans bekantskap först i vuxen ålder. Detta i och med den nyskrivna Latte Igelkott och Svarta Skuggan. Den tar sin utgångspunkt i den klassiska fabeln, med förmänskligade djur som vet råd i ur och skur. Även ifråga om djurens egenskaper följer Lybeck den traditionella fabelns mönster; rävarna är illsluga, ugglan är vis, myrorna är flitiga och delfinen är naturligtvis tillmötesgående.

Att Latte Igelkott har blivit gammal konstateras redan i första kapitlet. Hans minne sviker, orken tryter och taggskjortan har sett sina bästa dagar. Trött på strapatser vill han utan större åthävor slå sig till ro i den lugna trygga Hemskogen, umgås med sina vänner och då och då ta sig ett dopp i det blå. Borta bra men hemma bäst så att säga.

Men säg den igelkott som får vila. Plösligt faller Latte genom marken ned till en grå och trist spegelvärld. Hemskogen har förvandlats till en ogästvänlig och karg plats som bebos av otrevliga djur och styrs med järnhand av Svarta Skuggan. För att komma hem måste han delta i en knivig tävling och vinna Trollvanten. Onekligen har han blivit försatt i en knepig situation. Åter tvingas han ut på äventyr och att möta fasor som han inte trodde fanns. Han sätts på prov men genom sin finurlighet, vänlighet och inte minst sociala kompetens skaffar han sig nya kunskaper och vänner för livet. Tyske Daniel Napp står för illustrationerna. De är nyanserade och uttrycker Lattes belägenheter väl, men jag saknar det lilla extra, det spetsfundiga och oväntade. De är alltför ”lagom” så att säga.

Summa summarum är Latte Igelkott och den Svarta Skuggan en tämligen helgjuten berättelse, som fungerar både som högläsningsbok eller att läsas på egen hand, särskilt om man uppskattar fabelns lek med djur och natur. Dock önskar jag någon gång möta djur i barnlitteraturen med andra egenskaper eller djur som vågar bryta mönstret. Hjälpsamma rävar och elaka delfiner till exempel.

Latte Igelkott och Svarta Skuggan. Sebastian Lybeck (text), Daniel Napp (illustrationer).
Söderströms 2010.

Finurligt äventyr i uppskruvat tempo

Första gången jag kom i kontakt med Joanna Vikström Eklövs illustrationer var i tidskriften Astra Nova, där hon porträtterade en vagabonderande ung kvinna, raskt på väg mot Äventyret. Jag blev genast förtjust i hennes komiska och egensinniga bilder. Därför har jag sett fram emot Malin Klingenbergs debutbok Patrik och pensionärsmakten till vilken Vikström Eklöv gjort illustrationerna. Det är till barn i den så kallade slukaråldern (9–12 år) boken i första hand vänder sig. Genast kastas läsaren in i ett spektakulärt äventyr med en kidnappad farmor, ett hemligt sällskap av pensionärer, ärkeskurkar och egendomliga uppfinningar som en ”datamedikamentator”

Vi får följa den försynte och mobbade Patrik under ett par spännande dagar. Vad han inte vet när han sitter i skolbänken, är att dagen inte kommer att sluta på vanligt sätt. Hans farmor Elsa har blivit kidnappad av den elake skurken Bi-Keps, vars dotter Irene trakasserar Patrik i skolan. Hon är elak främst för att hon vill skaka av sig den traditionella flickrollen och bli tagen på allvar av sin far, som dock är mer intresserad av att leva rövare. Av misstag hamnar Patrik på den något udda gruppen Pensionärsmaktens bussresa. Som namnet visar består gruppen av pensionärer av det subversivare slaget. Deras mission är att upprätthålla och bevara folkvettet i samhället likt Kapten Stofil i kollektiv. Patrik befinner sig så på en pensionärsresa av det underligare slaget. Det visar sig snart att hans största intresse – kartor – kommer väl till pass. Handlingen blir vart efter allt mer bisarr med flygande hemmabyggda makapärer och flykt undan gangstrar. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är ruter i åldringarna.

Det händer hela tiden någonting i Vikström Eklövs detaljrika och finurliga illustrationer. Emellanåt är det de som bestämmer takten och tonen i boken. Som helhet är Patrik och pensionärsmakten en underhållande och spännande historia för de barn i bokslukaråldern som uppskattar ett fartfyllt berättartempo.

Patrik och pensionärsmakten. Malin Klingenberg (text), Joanna Vikström Eklöv (illustrationer). Schildts 2010.

På finnbete med Rasse Rask

Möten över generationsgränserna återkommer i flera av höstens barn- och ungdomböcker, så också i Vattentrappor under jorden av Irmelin Sandman Lilius. Den produktiva Sandman Lilius har med en unik berättarröst givit oss de fascinerade och särpräglade historierna om livet i staden Tulavall. Böcker som oförtjänt fallit i glömska bland all angloamerikansk fantasy- och scifilitteratur.

Vi får än en gång träffa Rasse Rask från Hangö som är ute på nya äventyr. Tillsammans med sin ”mommo”, som lystrar till det sagolika namnet Edla Armida Calixta Nässelhög, född Mård, gör han en spännande tidsresa bakåt till mitten av 1950-talet. Historien utspelar sig den sommar då Edla arton år gammal dramatiskt bröt upp från sitt  finnbete på Haukkala gård vid Saukkojärvi. Nu är hon tillbaka på gården, till det yttre en ung kvinna men med den äldre kvinnans skinn på näsan. Hon är där för att hon är tvungen att reda ut ouppklarade händelser i sitt förflutna. Däremot är Rasse sig lik i ”amerikabyxor” (läs jeans) och med samma goda humör som alltid. På gården styr den nyfikna och elaka ”rouva” tillsammans med sin make ”argonomi”, som är en allmänt hal och obehaglig figur. Att något inte står rätt till märker de genast. Det smusslas och tasslas. Dessutom får mommo Edla inte fatt i den dagbok hon lämnade efter sig sommaren 1954. Under tiden de letar får de reda på att argonomi har för avsikt att torka ut sjön för att få mer odlingsjord, något både naturen och de boende runt sjön motsätter sig. Sjön är en uråldrig levande kraft som människorna måste visa respekt för.

Under jakten på dagboken, som utvecklar sig till en motståndsrörelse mot utdikningen, stöter Rasse och mommo på en rad udda figurer, bland annat den gamla greven, Natanael Emilius Hökensköld, som spökar omkring på gården i färd med att genomföra diverse experiment. Det blir många hisnande äventyr för Rasse och mommo Edla men också hårt arbete i hushållet och lantbruket. Med en dos listighet och två doser magi brukar det mesta ordna sig till det bästa, så även i Vattentrappor under jorden.

Som rikssvenska måste jag säga är det oerhört givande att ta del av den dialekt som mommo Edla talar. Genom att använda sig av dialekt och finska ord insprängda i texten höjs berättelsens trovärdighet. På köpet får jag en inblick i hur finnbete fungerade i praktiken, samt hur språkdiskussionerna kunde låta på bondgårdar i ”finska” Finland på 50-talet.

Sandman Lilius har illustrerat boken med suggestiva svartvita bilder som tydliggör naturens levande kraft. Vattentrappor under jorden är en fängslande, tankeväckande och medryckande bok för alla åldrar, som jag varmt rekommenderar, särskilt för alla fantasyälskare som tröttnat på vampyrhistorier. Sandman Lilius lyckas väl med konststycket att kombinera magisk realism med det jordnära praktiska.

Vattentrappor under jorden. Irmelin Sandman Lilius. Schildts 2010.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.