För en tid sedan fick Ny Tid ett tips om att obetalda hälsovårdsräkningar ackumuleras och stiger i värde då byråkratins hjul sätts i rullning. Det skulle visa sig att det inte är ett alldeles enkelt uppdrag att reda ut.
Det här är alltså utgångspunkten: I Finland finns en uppsjö människor som lever under eller alldeles ovanför fattigdomsgränsen. Många av dem är sjuka, arbetsoförmögna och använder sig av vårt kommunala häslovårdssystem. Men trots alla fina ord om fri hälsovård, är det inte gratis. Kommunerna avkräver hälsostationsavgifter, mediciner kostar och på vägen samlas en ansenlig mängd små utgifter som många helt enkelt inte har råd att betala.
I Finland uppbär de flesta kommuner en avgift för besök på hälsostationer. Staten reglerar avgiftens maximala storlek och i praktiken är det i de flesta fall den maximala summan man betalar. För ett läkarbesök är taxan 13,70 euro (uppbärs högst tre gånger i året) och på jourpolikliniken får man betala 18,80 euro. Till detta kommer andra hälsovårdstjänster vars pris också är fastslagna. Staten har också slagit fast ett tak på hur mycket en och samma person kan tvingas betala under ett år. För år 2010 är taket 633 euro. 633 euro i året är visserligen ingen omöjlig summa för en person med en normal lön, men för någon som redan lever på existensminimum motsvarar det ungefär levnadskostnaderna under en månad. Om valet gäller att få mat för dagen eller att betala hälsostationsräkningen torde valet vara enkelt.
Lägg ytterligare till dessa utgifter transporter till och från hälsostation och sjukhus, mediciner och övrigt, så kommer man upp till en riktigt nätt liten summa. Vill man få hjälp av till exempel FPA, får man paradoxalt nog betala ännu lite mera. För att till exempel ansöka om sjukledighet, måste man få ett intyg från läkaren, som kostar 20 euro. Ringer man till FPA kommer man ingalunda fram till ett gratisnummer utan får betala normal samtalsavgift – också om man är tvungen att sitta en halv timme i telefonkö. Dessa räkningar syns inte i något betalningstak och det är heller inte möjligt att få dem ersatta. I skrivande stund är den senaste nyheten på FPA:s webbsida att telefonväxeln är stockad med samtal och att vissa kunder inte ens ryms med i telefonkön.
Indrivningsföretag
Så vad händer när alla räkningar små blir till stor bunt på tambursbordet och man inte har råd att betala dem? Ja, det är frågan, eftersom informationen varierar beroende på vem man ringer till. Det som åtminstone är klart är att räkningarna inte blir mindre på vägen. Mika Sippel på Helsingfors utsökningsverk förklarar hur det fungerar.
Förr då en person inte kunde betala sina räkningar, gick räkningen direkt till utmätning. Men man insåg väl under den förra recessionen att det inte var vettigt att försöka verkställa en massa utmätmingar av folk som inte hade nåt att utmäta, så i den förnyade lagen om indrivning av fordringar från 1999 finns det en klausul om att man innan en utmätning verkställs ska undersöka om personen i fråga överhuvudaget har möjlighet att betala räkningen. Om inte, är det den kommunala hälsovården som får stå för notan.
Men dessa räkningar är som bumeranger och återvänder till kommunens bord. Eftersom de flesta kommuner har outsourcat sin indrivning, betyder det i praktiken att hälsovårdsräkningarna hamnar hos de privata indrivningsföretagen Intrum Justitia eller Lindorff. Dessa lägger för det första på en egen indrivningsavgift, som ofta kan vara lika stor som den ursprungliga räkningen, eftersom räkningens storlek inte inverkar på avgiften. Förseningsavgifter tillkommer varje gång en ny påminnelse skickas, och plötsligt är din sjukhusräkning på 18,80 tredubblad till 50 euro, säger Sippel.
Stora summor
Efter en viss tid går räkningen sedan vidare till rättsväsendet, som besluter om summan ska mätas ut eller inte. Det säger Intrum Justitias försäljningsdirektör Juha Iskala. Utmätningen kräver alltså rättens beslut på att klienten kan utmätas. Men frågar man kommunikationschefen på Lindorff, Silja Sarkamo, säger hon att hälsovårdsavgifter inte utmäts, eftersom de faller inom den offentligrättsliga ramen och alltså återbördas till kommunen direkt.
Juha Sippel säger att 40 till 50 procent av hälsovårdsräkningarna som går till rättsprocessen är sådana som förr eller senare återvänder till kommunens bord. På nätet kan man till exempel hitta ett protokoll från Vasa sjukvårdsdistrikts styrelsemöte, där man beslutar om att avsluta försöken att driva in alla patientavgifter och övriga avgifter från åren 2007 till 2009. Summan överskrider 150 000 euro, så för en stad av Helsingfors storlek skulle summan gott kunna närma sig en miljon euro för samma tidsperiod.
Att ta reda på hur mycket pengar kommunerna i Finland årligen lägger ner på att betala obetalda avgifter inom hälsovården, skulle kräva ett betydligt mycket mera grävande. Kart står ändå att det här systemet har en vinnare, nämligen indrivningfirmorna.
Då man med olika former av avgifter skuldbelägger en sjuk, fattig människa som inte har råd att betala stora summor pengar för att bli frisk, spelar man enligt nuvarande system helt i firmornas fickor. Ett brev från indrivningsfirman får vem som helst att haja till och gräva efter de där allra sista slantarna för att få räkningen betald – om det så betyder att nästa veckas matpengar försvinner i samma veva. Kan klienten inte betala, förlorar indrivningsfirman ingenting på det. Om rätten slår fast att kommunen får stå för räkningen, avskrivs indrivningsfirmans krav på samma gång.
För en klient kan resultatet bli tungt om rätten beslutar att han eller hon kan utmätas. Då gäller det att betala räkningen plus indrivningskostnader plus förseningsränta plus rättsliga kostnader. Utmätningen kan i värsta fall bli den sista droppen som får bägaren att rinna över och gör att personen i fråga behöver ytterligare vård. Och så fortsätter spiralen nedåt.
Skulle det finnas ett vettigare sätt att finansiera hälsovården i Finland?
Janne Wass
Illustration: Ika Österblad
