Det finns en mängd böcker av skiftande kvalitet där finska vinterkriget utgör fonden. Den senaste i raden är Carola Sandbackas fjärde roman Under kriget. Vi får följa två välbärgade borgerliga finlandssvenska familjers vardag under de osäkra och omvälvande månaderna då kriget pågick. Medan männen ligger inkallade vid fronten försöker kvinnorna i respektive familj få den vardagliga praktiska tillvaron med hushåll och barn att gå ihop. Redan i Sandbackas förra roman – Släkt och vänner (2004) – fick vi stifta bekantskap med brukspatron Gunnar Bengs och hans hustru Sigrid som lever och verkar i trakterna runt Tammerfors. Nu är det nästa generation som till största delen utgör berättelsens kärna. Sonen, Karl-Johan, har till moderns förtret gift in sig i den förnäma och inte så lite högfärdiga edelwingska släkten i och med sitt äktenskap med Lillemor Edelwing. Hon, i sin tur, har svårt att finna sin plats som mor, maka och svärdotter. Hon drömmer sig bort medan hon gör sitt bästa för att ta hand om den nyfödda sonen, komma överens med sin svärmor och hitta sin egen röst och utrymme på gården Lahdelma.
Det förflutna och nutiden löper parallellt genom berättelsen. Den tar avstamp i nutiden genom Lillemors och Karl-Johans barnbarn Elisas ögon. I likhet med Lillemor sitter hon på Lahdelma, funderar över tidens gång och vad framtiden kan bära med sig. Hon tar del av farfaderns brev som han skrev till sin hustru medan han var inkallad. Trots brevens emellanåt lättsamma tonläge förfasas hon över krigets ohyggligheter. Elisa bekymrar sig över att Lahdelma ska försvinna ur släkten, förargas över sina arroganta och bortskämda fastrar som tycks ta allt för givet. Hon tyr sig till den gamla hushållerskan Ida, den enda som förstår henne. Symptomatiskt är att det är den yngre generationen – 90-talisterna – som känner solidaritet med det förflutna, med hembygden och som har ett större helhetsperspektiv.
Jag tycker inte att det går någon direkt nöd på någon av personerna i Under kriget. Visst oroar de sig för sina söner och äkta makar men de har status i samhället, pengar i sina börsar, gods med tjänstefolk och välfyllda matförråd. De fryser inte och går inte hungriga till sängs, vilket majoriteten av Finlands folk fick göra under kriget. De har gårdar som de evakueras till och det är till inget tal om att skicka barnen till Sverige.
Klassperspektivet är genomgående det borgerliga. Patron Bengs är av den gamla skolan som värnar om sina anställda och sitt bruk. Ändå ska tjänstefolket veta sin plats i den sociala hierarkin. De många konflikter och motsättningar som förekommer är uteslutande inom familjen och då främst mellan olika generationer.
Tyvärr gör inte Sandbackas roman något större intryck på mig. Emellanåt är dess språk på gränsen till det klichéartade. Kvinnorna i boken undflyr mig. Jag saknar komplexiteten och ambivalensen hos dem för att de ska bli levande för mig och inte bara platta karaktärer. Under kriget skulle kunna vara en episk trovärdig skildring om några kvinnors öde under de dramatiska krigsmånaderna, då Finlands karta ritades om. Istället förmår den inte låta människorna och situationerna riktigt komma till tals för att det ska bli trovärdigt och engagerande.
Ylva Larsdotter
Carola Sandbacka: Under kriget. Schildts, 2010.
