Också i en hängmatta på Fiji kan man oroa sig över den nordiska välfärdsmodellens framtid. Det gör Leena Eräsaari.
Hon har länge forskat kring den offentliga sektorns sociala tjänster, speciellt åldringsvården, och är bekymrad över nedskärningarna. Leena Eräsaari är själv deltidspensionerad, men behöver inte oroa sig över sin egen framtid. Om hon inte längre skulle klara sig på egen hand har hennes vänner på Fijiöarna lovat ta hand om henne.
När hon ägnade sig åt socialgerontologi under åttiotalet och början av nittiotalet sade man ofta att ålderdom inte är någon sjukdom. Man ville inte att skröpliga människor i så hög grad skulle placeras på sjukhus som man gjorde då. I dag har vi nått den andra ytterligheten: åldringar sköts akut på sjukhus, men sedan skickas de någon annanstans för rehabilitering eller hem igen – tills nästa intermezzo inträffar och de förs tillbaka till sjukhuset.
”Åldringsrallyt” kallar Eräsaari denna ruljans, som hon inte ser som någon bra lösning. Hon ser ett samband med den medikalisering av åldringsvården som enligt henne kommit till uttryck i olika organisatoriska lösningar. En sådan är sammanslagningen av Folkhälsoinstitutet och Stakes (Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården) till Institutet för hälsa och välfärd (THL) där medicinarna fått hela makten, säger Eräsaari.
– I THL har de slagit ut samhällsvetarna med 6–0. I Helsingfors har hela åldringsvården överförts till hälsoverket, också hemvården, säger Eräsaari som misstänker att följande steg blir att privatisera stora delar av vården.
Själv ser Eräsaari kompisboende som den bästa lösningen i många fall: tre, fyra äldre mänskor som bor i samma lägenhet och ser efter och hjälper varandra när det behövs. Det skulle avlasta den kommunala hemvården, eftersom enklare problem kan lösas utan att hemvården behöver rycka ut. Eräsaari har sett radhus i Danmark som fungerar enligt detta system.
Social Business
International
Men utvecklingen verkar gå åt ett annat håll. Eräsaari är rädd för att arbets- och näringsministeriets satsning på ”samhälleliga företag” kan leda till en fortsatt privatisering. Inom ministeriet försöker en arbetsgrupp under ledning av kanslichef Erkki Virtanen utveckla en verksamhetsmodell för just samhälleliga företag. Syftet är i första hand att täcka det växande behovet av arbetskraft inom vården. Gruppen borde komma med sin rapport inom januari.
Som bas för arbetet ligger en rapport beställd av Social Business International Ltd i Storbritannien, där man, som ett resultat av en målmedveten politik, numera har 62 000 samhälleliga företag med över 800 000 anställda. Konsultföretaget tycks tro på att modellen ska expandera också i Finland, eftersom man redan har en egen enhet här.
Det finns redan en lag om sociala företag (från 2004) men den handlar om företag som anställer personer med begränsad arbetskapacitet och får sysselsättningsstöd för detta samt kan verka på vilka marknader som helst. Tanken med de samhälleliga företagen är däremot att de ska fylla samhälleliga behov och att deras primära syfte inte är att gå med vinst.
Ordföranden för Företagarna i Finland Mikko Simolinna har dock protesterat mot planerna, eftersom han befarar att de samhälleliga företagen skulle konkurrera med vanliga företag – bland annat genom att de anses mer etiska eftersom vinst inte är det primära målet.
Leena Eräsaari är misstänksam mot projektet bland annat för att Virtanen och hans kollega på finansministeriet Raimo Sailas var de som i tiden drev igenom bolagiseringen av byggnadsstyrelsen, vars följder hon undersökt. Åtgärden drabbade tusentals städerskor som antingen förlorade sina jobb eller fick se sina löner kraftigt sänkta. Detta var lagstridigt, och några få städerskor som vågade föra saken till domstol fick ersättning, flera år senare. De som inte vågat blev utan. En av de ansvariga undslapp sig senare att man nog varit medveten om att förfaringssättet var olagligt, men att man ändå ville ta risken.
Fråga om förtroende
Eräsaari ser Virtanens projekt som ett nytt led i strävandena att överföra uppgifter från den offentliga till den privata sektorn. Den tredje sektorn, som består av frivilliga organisationer av typ Folkhälsan, har sedan depressionen på nittiotalet fått ta över en hel del uppgifter, men dess kapacitet är begränsad, så man letar efter andra alternativ.
Hon har fått lov att sätta sig in i problematiken inte bara som samhällsforskare, utan också som ”politiker”. Citationstecknen finns där eftersom vänstern tillsatt henne som medlem av direktionen för stadens affärsverk Palmia, där hon ändå inte anser sig ha något nämnvärt inflytande.
– Till Palmia har staden koncentrerat det arbete som traditionellt utförs av lågavlönade kvinnor: catering, caring, cleaning, alltså matlagning, vård och städning. De lagar t.ex. mat åt åldringar, och distribuerar maten två gånger i veckan i svarta lådor. Transporterna har konkurrensutsatts och överförts till privata. Det hände nyss att en man som kom med mat till en åldring misshandlade och rånade henne. Vilket är stadens ansvar i ett sådant fall? Jag har försökt få i gång en diskussion om det.
Eräsaari konstaterar att det är fråga om förtroende. Nu varnar hemvårdarna för transportmännen, som kommer in med egna nycklar.
Måste man alltså alltid vara på sin vakt? En ny socialvårdslag är under beredning och Eräsaari hoppas att den offentliga sektorns ansvar definieras där.
nytaylorism
Palmia ombildas snart till ett bolag och då kommer det inte längre att finnas någon politiskt tillsatt direktion. Ledningens makt ökar, de anställdas minskar. På kontoret sitter mänskor och lägger upp arbetsscheman med fem minuters noggrannhet. Mätandet har blivit huvudsaken, som under taylorismens glanstid.
– Förr kunde hemvårdaren gå till butiken när det behövdes, men nu är det omöjligt, det är en annan bit i systemet.
Några planer för sin egen ålderdom har Eräsaari ännu inte. Hon har visserligen en försäkran om att hennes ”adoptivfamilj” på Fijiöarna nog tar hand om henne om så behövs. Hennes son som är antropolog forskade nämligen i ett år i en liten by på Fijiöarna och då for hon dit för en månad. Som seden är där upptogs hon som medlem av den familj hon bodde hos och fick därmed också ett löfte om att bli omhändertagen på sin ålderdom. Det låter lockande, men Eräsaari tror ändå inte att hon kommer att utnyttja anbudet, temperaturen håller sig kring 40 grader och språket är svårt att lära sig.
Peter Lodenius
