Sofia Coppolas vemodiga Somewhere är en film för finsmakare och vänner av distanserad regi.
Någonstans på den amerikanska glesbygden kör en sportbil i cirklar framför en statisk, likgiltig kamera. Sofia Coppola inleder med att hypnotisera åskådaren genom en lång tagning som signalerar: det är nu det händer.
Somewhere är en voyeuristisk film. Karaktären som åskådaren får lov att iaktta är dessutom skådespelare, van vid att exponeras för journalister och uppvaktas av kvinnor. Johnny Marco (Stephen Dorff) är den deprimerade filmstjärnan som saknar ett riktigt hem. Det är olika hotell han bor på, bland annat på Chateau Marmont, ett gömställe för Hollywoodkändisar. I Lost in Translation gjorde Coppola hotellmiljön till en metafor för alienation och lät två ensamma själar förenas där. Även i Somewhere utgör hotellmiljön ett känslomässigt landskap där ett möte sker, denna gång mellan en far och dotter.
Johnny är en celebritet med allt ljus riktat mot sig, men han har förlorat förmågan att njuta av uppmärksamheten. Leda är nyckelordet i Somewhere. Annars händer det inte mycket. Johnny kör sitt vrålåk, sitter i soffan, röker, festar. Vid ett tillfälle bryter han en arm och får den gipsad. Vid två tillfällen hyr han ett par dansöser som uppträder på hans rum. Han vill inte ha sex, bara titta. Dansöserna fyller ett tomrum i hans ihåliga liv.
Strax efter det ser vi honom på en skridskobana med sin elvaåriga dotter (Elle Fanning). Fortfarande är han en passiv iakttagare. Flickans isdans tycks ha ett samband med den föregående scenen, men allteftersom filmen fortskrider börjar vi känna en ofrivillig empati för Johnny. Den utbrände cynikern är de facto en ömsint förälder – som tyvärr inte orkar anstränga sig för att vara en bra förälder.
Flickan är en regelrätt solstråle, levnadsglad och nöjd, men leendet döljer osäkerhet och ångest. Hennes mamma har stuckit iväg på semester. Ingen vet när hon kommer tillbaka. Efter en filmpremiär i Milano ska tösen på sommarläger någonstans i USA. Vad händer sen? En antydan till katarsis förekommer i finalen, men vi vet att det inte räcker.
Film är underhållning, men Coppola försöker inte underhålla. I stället bjuder hon, dotter till Francis Ford Coppola och därmed själv ett kändisbarn, på en vemodigt ironisk approach. Här finns en massa insider-detaljer: vi möter pr-folk, assistenter, groupies. Vi ser saker både ur Johnnys och dotterns perspektiv. Vi känner deras outtalade strävan efter närhet.
Dorff och Fanning är en sällsynt lyckad duo. Somewhere är en roadmovie för finsmakare, vänner av distanserad, annorlunda regi. En film för en ensamstående pappa och hans vuxna dotter.
Zinaida Lindén
Somewhere. Regi och manus: Sofia Coppola. Foto: Harris Savides. I rollerna: Stephen Dorff, Elle Fanning, Chris Pontius. USA, 2010.
