Efter en lyckad USA-premiär frågar Hella Wuolijokis amerikanska agent dramatikern om hon är socialist. ”Det är väl alla bra författare nuförtiden?” säger Wuolijoki.
Kanske denna fras är en nyckel till förståelsen av hennes komplicerade livssyn. En gång hette denna världsberömda finska pjäsförfattare Ella Murrik och var en ung estniska som kom till Helsingfors för att studera. Idag skulle hon troligen kallas för invandrarförfattare, men i början av 1900-talet var detta ord ännu inte uppfunnet.
Juha Wuolijokis film Hella W fokuserar på författarens utrikespolitiska engagemang (som dock inte kallas för spionage). Före kriget misstänkte britterna att Wuolijoki jobbade för NKVD (föregångaren till KGB) – medan man i Sovjetunionen misstänkte att hon spionerade för britterna. Under kriget hamnade hon i fängelse för landsförräderi, främst för kontakten med fallskärmsspionen Kerttu Nuorteva (Maria Heiskanen). På det sättet har Hella W ett samband med Jörn Donners film Förhöret.
Berättargreppet är inte så väl genomtänkt. Ibland hörs en voice over-röst som tillhör Wuolijokis dotter Vappu (Matleena Kuusniemi), men för det mesta lämnas berättandet vind för våg. För att skapa dramatik öser filmmakarna på med Panu Aaltios öronbedövande musik. Även cigarettrökningen används för att öka noir-dramatiken (här bolmas det mer än i Mad Men).
Men nog med negativ kritik. Filmen är en levande reflektion över Finlands öde, den bjuder in till dialog och talar direkt till dagens publik som inte vet så mycket om Wuolijoki. En hel epok – nej, flera epoker! – susar förbi.
Tiina Weckström gör Wuolijoki till en maktlysten och intelligent, men charmlös kvinna med en vilja av stål. I finalen då Wuolijokis autentiska radiotal hörs undrar jag om hon ändå inte hade en hel del charm.
Alienation präglar hennes människorelationer. Det hon bryr sig om är sitt författarskap, sitt gods Marlebäck samt sina enligt filmmakarna uppriktiga försök att jobba för freden mellan Finland och Sovjetunionen. När den kärva men lojala dottern möter henne utanför fängelsets port säger Wuolijoki bara: ”Ge mig en cigarett, Vappu.”
Filmens format (70 minuter) är för trångt för så omfattande stoff. Wuolijokis viktiga möte med Aleksandra Kollontaj varar i bara en minut. Hannu-Pekka Björkman hinner göra en minnesvärd insats som förhörsledaren medan Pirkka-Pekka Petelius får nöja sig med en cameoroll. Den stora epikern Wuolijoki tillägnas en värdig epilog i form av några citat ur Niskavuori-filmerna.
Zinaida Lindén
Hella W. Drama. Regi: Juha Wuolijoki. Manus: Outi Nyytäjä. Foto: Peter Flinckenberg. Musik: Panu Aaltio. I rollerna: Tiina Weckström, Matleena Kuusniemi, Maria Heiskanen, Hannu-Pekka Björkman, Pirkka-Pekka Petelius. Finland 2011.
