Under en resa nyligen fick jag två lokala vänner. Händelsen påminde mig inte minst om hur sällan sådant egentligen sker. Resor sägs vidga medvetandet, skapa kontakter folk emellan – men oftast fastnar ju turisterna i sina bubblor, de lokala i sina verkligheter (eller så hålls de åtskiljda av skraja regimer) och råkas knappast på samma stigar. De få relationerna (transaktionerna?) med de lokala sker inom ramarna för turistupplevelsen och kontamineras av pengar, makt och andra privilegier. Gränserna världarna emellan känns ibland oöverkomliga för sådant som vänskap.
I detta fall fanns en konkret gräns i form av en svart grind. Det var första gången jag rörde mig utanför grinden som vi träffades. Flickorna, R och S, vallade familjens getter som betade nere i en dal. När getterna blev ditkallade tog de sig på ett helt oförklarligt sätt uppför den vertikala bergsväggen. R och S skrattade åt min fascination. Vi pratade en stund, varpå flickorna bad mig följa med dem till byn. Vi promenerade med getterna i släptåg – ibland getterna med oss i släptåg – och gick sedan till flickornas hem för att prata mer och dricka citronte. Innan mörkret föll följde de mig tillbaka till grinden. Jag anade att det var så nära hotellet som byborna fick komma.
Nästa dag, under en promenad som R, S och jag företog oss såg vi ett par stora transkontinentala flygplan korsa himlen. Jag funderade i all tystnad på hur de upplevde flygtrafiken. Det sägs att flygen förminskat vår värld, att avstånden raderats ut, att människor kommit närmare varandra, men vad som då sällan nämns är den skarpa indelningen i de som flyger och de som blir överflugna. När jag såg planet rakt ovanför oss kunde jag fantisera precis vad som försiggick därinne just då. Någon petade förstrött i anemiska haricots verts dränkta i simmig sås. En annan satt försjunken i en medioker film, medan en tredje försökte lugna ner ett övertrött barn, försiktigt blickande runt omkring sig för att pejla in medpassagerarnas irritationsnivå. R och S relation till flygen är bullret, strecken på himlen och turisterna på hotellet – miniatyrmänniskorna som syns på andra sidan branten – de som kommer och går.
Nej, vi har inte talat om allt det som skiljer oss åt. Jag förebrår mig själv ömsom för att vara naiv, ömsom cynisk. Försöker att inte stiga i de självklaraste ”privilegiecentriska” tankefällorna. Trots det trampar jag rakt i klaveret när jag undrar om flickorna ofta åker in till huvudstaden. På hotellet har man talat om för mig att de trettio kilometrarna tar en timme i buss. Guideböckerna jag läser i receptionen bekräftar denna uppgift. Men R och S blir förbryllade när jag antyder att resan skulle ta en timme. Nej, den tar fyra timmar, i Government Bus. Inte ens de korta avstånden är de samma. Och när det ska tas bilder av oss och av himlen och av fåglarna överräcker jag bara kameran. R och S är ivriga över möjligheten att dokumentera våra vandringar, men har aldrig fotograferat förr. Deras relation till kameror är de gigantiska objektiven, tjocka som trädstammar, som riktas mot dem från hotellets trädgård när de vallar getter.
Sista dagen, hur ska vi övervinna avståndet framöver? E-mail går inte, för R och S har inte tillgång till dator. Postgången till byn lär vara opålitlig, och telefonsamtalen är dyra. Hittills har tankar överförts, skämt och allvar, hälsningar och önskningar sammanpressats mot varandra i fullpackade sms.
Heidi Johansson
