Alla kan bidra med någonting. Det är volontärerna Maaike van Rijsbergen och Will Doyle ense om. Men vad var det som fick dem att resa till ett jordbävnings- och koleradrabbat Haiti? Och är det verkligen en bra idé att erbjuda mannen på gatan en möjlighet att utföra biståndsarbete?
– Jag tror att första gången man kommer hit gör man det av själviska orsaker. Man vill ha en upplevelse utöver det vanliga.
Det säger holländskan Maaike van Rijsbergen, en av alla de biståndsarbetare och volontärer som sökte sig till Haiti efter den förödande jordbävning som drabbade landet den 12 januari förra året. Katastrofen krävde omkring 230 000 dödsoffer och följdes av en koleraepidemi, översvämningar i orkanen Thomas spår och våldsamma demonstrationer i samband med det presidentval som var tänkt att slutföras den 15 januari 2011 – i början av året hade inte ens några officiella resultat från den första omgången kungjorts.
van Rijsbergen arbetar för amerikanska All Hands Volunteers, en organisation som gör det möjligt för i princip vem som helst att ägna sig åt biståndsarbete på frivillig basis. Ingen speciell utbildning eller bakgrund krävs, enbart viljan att hjälpa och förmågan att ta sig till platsen för det aktuella projektet.
– Jag ville resa, men på ett annat sätt än det vanliga, med allt vad det innebär av alkohol och festande. Och så ville jag hjälpa andra människor, förklarar van Rijsbergen som sökte sig till Project Leogane, det projekt som All Hands Volunteers sedan ett knappt år tillbaka driver i Haiti.
Alla kan bidra
Leogane, cirka 30 kilometer sydväst om Haitis huvudstad Port-au-Prince, ligger nära det som var platsen för jordbävningens epicentrum. Drygt åttio procent av stadens byggnader kollapsade helt eller skadades så svårt att de inte går att reparera.
Under tidigare projekt har All Hands Volunteers koncentrerat sig på att möta de allra mest basala behov som uppstår i samband med naturkatastrofer. Också Project Leogane gick till en början främst ut på att demolera och röja undan skadade byggnader för att göra det möjligt att endera bygga nytt eller sätta upp tillfälliga bostäder. Ett arbete som inte kräver så stort tekniskt kunnande men som kan vara nog så fysiskt krävande.
Efterhand har projektet dock vuxit och innefattar nu även byggandet av tillfälliga skolor, komposterande toaletter och vattenreningsfilter, barn- och ungdomsprogram, fortbildning av lärare med mera. Nya program startas i den mån det finns behov bland lokalbefolkningen och kunskap bland volontärerna på plats. Och enligt van Rijsbergen innebär det breda utbudet av program att alla kan bidra med någonting.
– Mycket av det arbete vi gör är enkelt och kräver ingen speciell utbildning. Det enda som krävs är någon som gör det, säger hon och får på den punkten medhåll av en annan volontär, Will Doyle från Kanada.
Engagera lokala
Doyle berättar att han beslöt sig för resa till Haiti eftersom han ansåg att behovet av hjälp var stort och att han kunde använda sin egen tid på ett bättre sätt än han för tillfället gjorde. Han tillägger att han även ville lära sig mer om de faktorer som ligger bakom ett lands utveckling och varför situationen på Haiti är som den är.
Doyle är utbildad diplomingenjör och innan han anslöt sig till Project Leogane arbetade han med att konstruera broar. Det innebär att han är en av de volontärer som besitter sådana specialkunskaper som krävs till exempel för att bygga tillfälliga skolor och komposterande toaletter. Men trots att det faller på Doyles lott att såväl planera och leda arbetet som att skola de volontärer som saknar nödvändiga färdigheter, upplever han inget konkret behov av fler personer med utbildningar som är direkt tillämpbara i den situation som råder efter en naturkatastrof.
– Min mentor inom byggnadsarbete sade alltid att det inte är kärnfysik vi håller på med och delvis gäller samma sak här. Det krävs inte så mycket förkunskap utan snarare ett öppet sinne och en vilja att arbeta hårt.
Något som Doyle dock skulle vilja se är att den lokala befolkningen i ännu större utsträckning involverades i återuppbyggnadsarbetet.
– Det jag tycker att vi ska sträva efter är att utbilda lokalinvånarna så att den dag då vi åker härifrån, och den dagen kommer att komma, finns kunskapen ändå kvar.
Undantag
Enlig Doyle kännetecknas de volontärer som han har mött inom ramen för Project Leogane av just den beredskap för hårt arbete som han ser som en förutsättning för att kunna utföra biståndsarbete.
Att arbeta hårt var även något som van Rijsbergen väntade sig av sin vistelse på Haiti och på det stora hela menar hon att hennes förväntningar har infriats. Över lag håller hon också med om Doyles beskrivning av de andra volontärerna även om hon nämner att det finns undantag. Då och då dyker det upp volontärer som sätter den egna upplevelsen framom att hjälpa andra. Det händer att volontärer blir avstängda från All Hands Volunteers verksamhet, i allt från några dagar till på livstid, för att ha brutit mot organisationens regler. van Rijsbergen tycker att man skulle kunna vara ännu hårdare när det handlar om vem som tillåts delta i ett projekt och hur volontärerna som finns på plats ska bete sig.
– Jag har svårt för människor som kommer hit av fel orsaker. På den punkten tycker jag att organisationen skulle kunna vara striktare, säger hon men tillägger att det inte handlar om ett stort problem.
Från tsunamin
till Katrina
All Hands Volunteers grundare och verkställande direktör David Cambell beskriver de volontärer som han har fått lära känna som kreativa och produktiva, som personer som bryr sig sin omvärld och som tror att en förändring är möjlig.
År 2005 reste Cambell själv till Thailand för att delta i räddnings- och återuppbyggnadsarbetet efter den tsunami som då sköljt över delar av landets kust. Och det var i mötet med andra frivilliga som på eget bevåg bestämt sig för att bistå de drabbade, som han upptäckte en kapacitet som i hans ögon var värd att ta vara på.
– Bland de cirka åttio personer som jag till sist fann mig omgiven av fanns det många speciella människor, självsäkra, anpassningsbara och med en stor kapacitet att hjälpa. Tillsammans med sådana människor var det lätt att sätta samman team med olika uppgifter. När jag åkte ner till Thailand hade jag inga planer på att starta en hjälporganisation, men det jag var med om där gav mig väldigt mycket tillbaka.
Så i samband med att orkanen Katrina härjade i USA:s sydöstra delar 2006 bestämde sig Cambell för att grunda All Hands Volunteers, eller Hands On Disatser Response, som organisationen då hette.
Problem
Att driva en hjälporganisation som varken hör till de mest etablerade eller verkar enligt den gängse modellen innebär dock vissa problem. Enligt Cambell finns de främst på det ekonomiska planet.
– Många människor har svårt för att donera pengar till en organisation som driver projekt långt borta. De har också svårt för att donera pengar till en organisation som de inte känner till. Slutligen har de för det mesta svårt för att donera pengar till en organisation som använder sig av en annorlunda organisationsform.
Det rent praktiska problemet med att samla in pengar leder samtidigt vidare till en grundläggande fråga av mer teoretisk natur: Hur ska man använda sig av de insamlade medlen för att de ska få största möjliga effekt?
Eftersom en stor del av All Hands Volunteers volontärer är i tjugoårsåldern vill Cambell att organisationen ska stå för mat och husrum för att inte ekonomin ska sätta käppar i hjulet för någons deltagande. Följden är att den månatliga kostnaden för en volontär uppgår till ungefär tusen amerikanska dollar. För samma summa skulle man, till exempel inom ramen för ett så kallat Pengar för arbete-program, kunna anställa lokal arbetskraft för att utföra i princip samma arbete som merparten av de tillresta volontärerna gör. Frågan som infinner sig är om inte det skulle vara ett mer effektivt sätt att använda pengarna på?
Cambells svar är att han inte vet, eftersom frågan är komplicerad.
En bra sak
Till att börja med måste man beakta att merparten den summa som varje volontär kostar All Hands Volunteers investeras i den lokala ekonomin. Därtill kommer en stor del av de donationer som organisationen erhåller direkt eller indirekt från tidigare volontärer. Men framförallt, menar Cambell, måste man också inse att syftet med att erbjuda gemene man en möjlighet att arbeta med biståndarbete är tredelat och att frågan inte enbart handlar om effektivitet ur ett ekonomiskt perspektiv.
Förutom att sträva efter att hjälpa nödställda människor, vilket man gör genom det fysiska arbetet i drabbade områden, vill All Hands Volunteers också föra ut information till omvärlden om de drabbades situation, vilket man gör genom de volontärer som deltar i projekt för att sedan återvända hem och berätta om sin upplevelser. Dessutom vill man ge människor en möjlighet att engagera sig. Med andra ord måste man ta hänsyn till alla dessa tre faktorer om man vill besvara frågan om det är en bra idé att engagera fler eller färre oskolade volontärer i biståndsarbete.
– Den här verksamhetsmodellen är varken den billigaste eller den mest kostnadseffektiva, det är en sak som är säker. Samtidigt har den värden som är svåra att mäta, säger Cambell och tillägger att han är fast övertygad om att hans organisation erbjuder något gott.
– Jag ser mig inte som någon Messias. Det här är inte lösningen på världens alla problem. Men jag tror att det är en bra sak.
text&foto Martin Portin
Kommentar:
Det krävs mer
Idag har det gått ganska exakt en månad sedan jag återvände från ett jordbävnings- och koleradrabbat Haiti. Under tre månader arbetade jag, tillsammans med andra volontärer, med att röja undan raserade hus, bygga provisoriska skolor och undervisa lärare i riskminimering. Vi arbetade sju timmar om dagen, sex dagar i veckan.
Anledningen till att jag åkte till Haiti var att jag – på grund av den situation som rådde där, och fortfarande råder – upplevde att det krävdes en insats av mig, personligen. Dessutom ville jag lära mig mer om biståndsarbete och hur det fungerar.
Och visst fick jag lära mig någonting.
För det var ingen slump att den jordbävning som drabbade Haiti för ett år sedan dödade nästan 230 000 människor. Inte heller var det slumpen som låg bakom den koleraepidemi som bröt ut bara några månader senare. Orsaken till de båda händelserna var fattigdom, och hur hårt vi volontärer än jobbade kändes det aldrig som om vi kunde göra något åt denna grundläggande förutsättning för allt det som händer på Haiti. Det arbete som vi utförde var aldrig mer omvälvande än att det till stora delar skulle omintetgöras av en ny katastrof. Och eftersom det inte krävs någon djupdykning i Haitis historia för att inse att den fattigdom som präglar landet till stora delar är orsakad av den värld och kultur som jag själv är en del av, kändes det ofta som att jag, även om jag gav med min ena hand, tog desto ivrigare med den andra.
Det jag framförallt tar med mig från min tid som volontär på Haiti är följande insikt: För att verkligen göra skillnad i ett katastrofdrabbat område krävs det inte nödvändigtvis att man gör sin insats på själva platsen ifråga. Det krävs betydligt mer än så.
Det krävs att man ger den katastrofdrabbade befolkningen en möjlighet att på ett genomgripande sätt förändra grundförutsättningarna för sina liv. Något som kan fordra förändringar i det sätt varpå vi lever våra liv här hemma.
Martin Portin
